Av Börje S. Rahmqvist
FÖRORD
Jag påbörjar detta kl 07.00 den 22 november 2004. Skälen är flera. Det viktigaste är att jag sedan ett drygt år börjat glömma namn, först på helt oviktiga personer, men sedan i raskare takt på tidigare arbetskamrater, kända personer och sådana jag träffat helt nyligen. Genom att skriva om vad jag upplevt tror jag att jag kan hålla igång mitt minne - i varje fall så att inte minnesförlusten accelererar så fort. Jag börjar också tappa helt vanliga svenska ord – och det tror jag definitivt att jag kan fördröja om jag börjar skriva ner mina hågkomster - de som jag ännu har kvar. För det är ju säkert: Alla glömmer vi kontinuerligt större eller mindre delen av det vi varit med om.
Allmänt har det som nedan står under respektive kapitel också ägt rum under den tiden. Däremot kan något ha hänt i tiden före kapitlets början och fullföljts vid en senare tidpunkt. I så fall är händelsen ifråga endast upptagen i ett kapitel. De flesta semestrar och resor är upptagna för sig i kapitel XIII. De har medtagits mest för Ingrids och min del, för övriga läsare är kanske våra semestrar inte så intressanta. I kapitel XV är de dikter som inte intagits i texten samlade. Tänkespråk och ett par små prosastycken finns i kapitlet därefter.
Ett varmt tack till Ingrid, som hjälpt mig ”komma ihåg” sakuppgifter och årtal och även tillsammans med mig har korrekturläst samt skapat personregistret. Under den långa tid författandet tagit har hon heller aldrig yttrat ett ont ord om att jag lämnat henne ensam för att timvis sitta vid datorn.
Omslagsbilden är tagen i Eksjö någon gång i början av 30-talet. Ynglingarna är från vänster ego, grannens pojke, som jag inte kommer ihåg namnet på, Arne Andersson och Åke Steineck, båda medlemmar i Kamratkedjan = KKN. Huset i bakgrunden är Överås där vi bodde.
Innehåll
Kapitel IV. Linköping och Boden
Kapitel VII. Värnplikt, militär
utbildning och civilförsvarstjänst
Kapitel XI. Tiden vid Hjulsbro
Tråddrageri
Kapitel XIII. Semestrar – med segling
och resor
Kapitel
I. Barndomen
Jag föddes juldagsmorgonen den 25 december 1922 klockan 06.40 på Stockholms Privata Förlossningshem, som då var beläget på Birger Jarlsgatan 110. Min far var tydligen närvarande för han talade ibland om att han frågat Mamma om hon hörde klockorna, när de ringde i Stockholms alla kyrkor vid julottans början klockan 7.
Familjen bodde 1922 på Sibyllegatan 14, 4 trappor upp. Den bestod utom av föräldrarna av Tore, född 1912-10-13, Sune, född 1913-12-31 och min syster Birgit, som var född 1918-03-14. Det var förmodligen aldrig meningen att skaffa ett fjärde barn eftersom min mamma hade blivit mycket sjuk vid Birgits födelse. Mamma led därefter i många år av åderbråck och hade stort besvär med sina ben. Detta talades naturligtvis ofta om och det påverkade Birgit väldigt mycket. Ännu som vuxen och gift hyste hon någon sorts avundsjuka för att mamma blivit dålig när hon föddes men sen utan större besvär fött mig.
Våningen på Sibyllegatan bestod av sex rum och kök med jungfrukammare. I fil låg salong, matsal och vardagsrum. Sen hade Birgit och jag ett sovrum, som låg alldeles intill hallen. På andra sidan hallen var Pappas och Mammas sovrum och i vinkel mot det Tores och Sunes rum. Karakteristiskt för våningen var den långa korridoren från matsalen till köket. Ingången till pojkarnas rum var från denna korridor. Deras rum hade också ett högt placerat fönster ut mot korridoren, så det kom lite dagsljus ut till den. I köket fanns en separat ingång från en trapp, som ledde ned till innegården. Bakom köket fanns en jungfrukammare där husan och kokerskan bodde. Husets hiss fascinerade mig givetvis mycket. Jag kommer dock fortfarande ihåg att jag tyckte den gick sakta och var skranglig. Troligtvis är mitt minne härvidlag också förstärkt av de övriga familjemedlemmarnas kommentarer när de for upp och ner i hissen. Lekplatsen jag hade var nere på innegården. Vid kontroll senare år har jag funnit att den inte var så stor, men för mig då var den väldig. Den innehöll en stor piskställning, ingång till grannens källare, där det fanns någon sorts verkstad samt vår källare med Machielses affär. Han var holländare och sålde konstgjorda blommor, krukor, papper m.m. Att leka på innegården satte sina spår. År 1941 skrev jag följande vers, benämnd ”Storstadsbarn”:
Bollen studsar högt i tvära vinklar
och era kulor rullar lätt, när ni spelar långkrock.
Det är breda sprickor i asfalten,
som på sommarn känns mjuk på ytan,
men det blir hårt att springa länge
och i skuggan är det ganska kallt.
Det känns många lukter från köken och prången,
bararmade pigor kastar glosor till varandra
och grälar om piskställningen.
Till gården kommer spännande gubbar
än en musikant, som får slantar från fönstren,
ibland en nasare eller en skärslipare.
Det är en rolig värld, där det händer mycket,
men ni vet inget om en barrstigs ljuvlighet
eller om kastanjer och lönnarnas näsor,
ni har aldrig gått barfota i juligräs,
men tycker det är skönt att sitta i trappan
med fötterna på den kalla stenen.
Tore och Sune var alltid osams. De bråkade om allting och slogs nästan varje dag. Värst var det när både Mamma och Pappa var borta. Då var faktiskt Birgit och jag riktigt rädda.
Vi höll alltid på Tore för Sune var den mest aggressive. Han var också den starkare trots att han var ett år yngre. Birgit och jag slöt ett förbund: KIH, som var uttytt, kom ihåg att alltid hjälpa Tore. Så här efter 75 år kan detta verka underligt, men brödernas kamp var ibland rent otäck. En gång t ex hade Tore låst in sig i deras rum för att komma undan. Det nyss omtalade fönstret i korridoren var emellertid inte reglat, varför Sune ställde sig på en stol och försökte klättra in den vägen. Han lyckades nästan, men Tore slog honom på fingrarna, så Sune tappade taget. Därpå tryckte han till fönstret allt vad han orkade. Sune hade hasat ned nästan helt, men inte riktigt, utan hans näsa kom i kläm. Det blev ilfart till doktorn och näsan syddes med flera stygn. Sune hade i sig en kraftig kran och den blev av detta inte mindre. En annan gång när Tore hade låst in sig - och fönstret i korridoren var nu stängt av honom - så skaffade Sune fram en planka som han lade ut från föräldrarnas sovrum till sitt och Tores rum över den ovan omtalade vinkeln mellan rummen. Pappa och Mamma var inte hemma, men Birgit och jag ingrep och lyckades övertala Sune att inte ge sig ut på plankan. Jag tror dock inte han brydde sig så mycket om oss, utan det var nog mer att Tores fönster var stängt, som inställde förföljandet.
Det var inte bara på bakgården som jag lekte. När någon av jungfrurna eller ett syskon kunde följa med fick jag leka i Humlegården eller på Gärdet. Det var längre till Gärdet, så det var inte så ofta jag fick gå dit, men det var mycket roligare där. På tjugotalet började Ladugårdsgärde på andra sidan Valhallavägen, så det syntes oändligt stort. I delen närmast Valhallavägen fanns det många stora ekar. De flesta var ihåliga, så flera personer kunde stå ini dem. Det var klart att dessa stora träd satte fantasin i rörelse, de var också utomordentliga gömställen när man lekte kurragömma eller helt enkelt ville skoja med barnvakten. På gärdet övade också soldater nästan dagligen, I 1 var nämligen fortfarande förlagt i centrala Stockholm. Många, både unga och gamla, besökte ofta gärdet för att promenera, spela spel eller ha picknick, så det var aldrig tråkigt där.
Något som etsat sig in i mitt minne från de första åren före skoltiden var första gången jag var i livsfara. Det var strax efter jul och Birgit och jag var i Humlegården för att pröva våra nya skidor, som vi fått i julklapp. Vi hade tagit oss rakt genom Humlan och befann oss ungefär i höjd med Engelbrektsgatan 25, där vi skulle svänga nordost ut mot Karlavägen, och åkte alldeles bredvid Djursholmstågets spår, när ett tåg närmade sig norrifrån. Birgit var såklart mycket före mig och när jag skulle flytta mig undan så var det närmaste en snövall, som jag klättrade upp på. När loket susat förbi halkade jag till och for ned mot tåget, men jag kastade mig på sidan så att skidorna for upp mot närmaste vagn. Där fanns på vagnen för vintern monterat krokar, som var - just det - ditsatta för att lägga skidor på. Många stockholmare åkte nämligen på helgerna ut till Djursholm för att åka skidor. Som tur var satt det en dam i tåget, som sett min fadäs. Hon drog i nödbromsen och tåget stannade. Jag var helt oskadd men rätt snöig. Birgit borstade och skällde och jag fick avge ett heligt löfte till henne att aldrig säga något till föräldrarna. Aldrig blev i alla fall 40 år, som vi kunde tiga.
En annan vinter åkte jag kälke från Floras kulle i Humlan. Det gick väldigt snett och jag körde rakt på ett träd. Förmodligen fick jag en sån smäll att närminnet försvann, för jag kommer ihåg att jag på kvällen förundrade mig över att både Pappa och Tore dök upp precis när jag kört på trädet. Dom hade säkert följt mig dit och varit där hela tiden, fast jag inte mindes.
Syster Birgit hade en jul fått ett par konståkningsskridskor, hon hade också tankar på att bli balettdansös. Men något år efter var det inte roligt, hon fick ett par andra griller och lille Börje fick ärva dem för konståkning. Så en dag skulle bröderna till Stadion för att åka skridsko. Mamma bönade och bad att lillbrorsan skulle få följa med - men icke, det var omöjligt. Men Mamma Bojan var mycket bestämd, så hon fick som hon ville. Väl på Stadion blev jag emellertid genast övergiven. ”Sätt Dig här och tag på Dig skridskorna!”
Sen var bröderna försvunna. Där satt jag och slet, jag hade nog precis lärt mig knyta ett skoband. Men här var ju remmar och hur skulle dom sitta? /För nutidens läsare kan upplysas om att jag här hela tiden talar om skridskor, som är bara just det – inga dojor till alltså/. Mens jag satt där och inte visste hur jag skulle bära mig åt så skrinnade det fram en mycket söt flicka. Hon var säkert sju, åtta år äldre än jag, hade konståkningsskridskor som jag och hon frågade om hon kunde hjälpa mig. Jag var ju inte nödbedd, men gissa vilka två som hastigt dök upp! Hur skridskoövningen sedan slutade kommer jag inte ihåg.
Birgit och jag hade ett mycket bra förhållande. Hon hade säkerligen gärna sett att jag varit flicka, men så länge jag var liten kunde jag accepteras som en talande docka. När vi blivit körda i säng hände det ofta att hon sjöng olika visor för mig. Hon lärde mig också räkna och att skriva bokstäver. Tore var mer eller mindre en Gud för mig och jag kallade honom för ”Pappa Tore”. Sune intresserade sig mindre än Tore för mig och hade heller inte på samma sätt Tores air av ”gott exempel”. När Ingrid och jag gifte oss förundrade hon sig över att jag inte sa Du till mina bröder utan alltid använde deras förnamn. Jag har fortfarande ingen annan förklaring till detta än att åldersskillnaden var så stor. Språkbruket vid tal var också helt annorlunda på 1920-talet än idag.
Minnen från de första åren var bland andra att jag stod och tittade ner på Sibyllegatan. Bilarna hade just kommit och de blev hela tiden fler och fler. Som jag kommer ihåg det var dock fortfarande hästdragna vagnar och kärror vanligare än bilarna. Annat, som var intressant på gatan var ”gubbarna” på gatan som bar ut kol, vilket en stor del av hushållen använde för uppvärmningen. Kolbärarna hade en jutesäck hängande över huvudet och axlarna, trots det var de mycket svarta både i ansiktet och på kläderna. Centralvärmen hade ännu inte blivit allmän. Jag kommer inte ihåg hur det var i vårt hus, det är möjligt att vi hade centralvärme, men vi hade i varje fall kakelugnar som eldades med ved i flera av rummen. Det var husan, som skötte eldningen och jag kommer ihåg att det var viktigt att det var det första hon gjorde på morgonen. Det fanns ”isgubbar” också. De hade ett skinnförkläde på magen mot vilket de bar isstyckena med en stor griptång. Is levererades till de flesta hushåll på fredagarna bl. a till vårt. Isen lades överst i isskåpet och smältvattnet, som rann i bakväggen kylde livsmedlen i skåpet. Mitt emot 14 låg på andra sidan gatan ett bageri dit jag kastade längtande blickar. Där sålde de något som kallades kaksmulor. Det kunde vara äldre kakor eller precis vad namnet sa, kakor som gått sönder och blivit smulor. De såldes påsvis för några ören. Jag minns särskilt en gång, när jag kom in för att köpa, och fick svaret: ”Nej vi har inga kvar, men fråga din bror, han köpte nyss den sista”. Så visst, fast jag bara var fem sex år, så var jag redan en liten del av det sociala på gatan. Men bror min hade redan ätit upp innehållet i sin påse.
Dagens sociala välfärdspaket fanns inte på den här tiden. Ville man inte arbeta, så var det ens ensak och man hade inte lön från staten för den skull. Det fanns trots detta många i Stockholm som inte hade något arbete utan valde att tigga sig fram. Att tigga på öppen gata var inte tillåtet, däremot fick man gå i trapporna i de centrala kvarteren och be om pengar till mat. Mamma Bojan lät till en början husan göra i ordning smörgåsar i stället för att ge pengar, men det visade sig snart att smörgåspaketet låg kvar i trappuppgången någonstans.
Stadsmissionen i Stockholm var en institution som sedan många år gav de utslagna husrum och mat. Av dem kunde man få häften med 100 kuponger, där varje kupong motsvarade ett mål mat. Sedan fick den som tagit emot häftet betala i efterskott för de kuponger som utnyttjats. Mamma skaffade sådana häften och det visade sig att mindre än 10 % av de bortgivna kupongerna hade utnyttjats. Vad gubbarna var ute efter var pengar till sprit.
När jag blev lite äldre fick Birgit och jag på somrarna, när familjen i övrigt var ute och seglade, vara hos farmor på Fridhäll. Det var en stor kontrast mot livet på Sibyllegatan. Fridhäll var ett mindre lantbruk med hästar, kor och höns. Farfar hade dött redan 1913 vid precis fyllda 60 år. Min farmor Rosalie var dock driftig och skötte själv gården med hjälp av en rättare. Jag minns fortfarande platserna jag lekte på, fruktträdgården, stallbacken och den lilla skogsdungen, som låg alldeles bredvid huset. Där hade jag egna hästar och kor som jag gjort av grankottar. Jag följde naturligtvis också drängarnas arbete och fick åka med på vagnen när de körde. Hur höet doftade, när det kördes in i ladan för torkning glömmer jag aldrig. Jag kommer också ihåg hur jag luktade när jag en gång tjatat mig till att få åka med ett dynglass. Den gången blev jag inte väl bemött, när jag kom in. En stor upplevelse var det när skörden bärgats och skulle tröskas. Då kom en granne med lokomobil och skördetröska och hela stallplan var full med folk, som pratade och gestikulerade och jag tillhölls att stå en bit ifrån innan tröskan startades och började föra världens oväsen. På somrarna kom det ofta vandringsmän av olika slag till Fridhäll. Det kunde vara gesäller, någon som gjorde arbeten i järntråd eller vanliga strykare, som ofta var av romerskt ursprung. Farmor tillät dem gärna att övernatta i ladan och ibland kunde hon bjuda på mat. Men det var absolut förbjudet för dem att röka eller ens tända en tändsticka. Hon var livrädd för elden sedan gården 1894 brunnit ner.
Farmor var inte särskilt lång, men kraftig för att inte säga tjock. Jag hade stor respekt för henne, men hon var mycket snäll. Hon hade fött 9 barn, varav 5 kom till vuxen ålder. Hon var syssling med Albert Engström, vilken var på besök på Fridhäll i juni 1889. Rosalie hade också en slagfärdig humor. Som änka spelade hon gärna vira, vilket i sig är ett tjuv och rackarspel. När hon en gång spelade med två distingerade herrar råkade hon vinna nästan varje spel. En av herrarna kunde då inte hålla sig utan sa: ”Jag tror att speldjävulen ler emot Rosalie”. Rosalies replik kom omgående: ”Ja, då blir det ju i alla fall ett glatt ansikte vid det här bordet” Ett minne jag har från dessa första år är när hon skaffat sig en s.k. kristallmottagare, vilket alltså var föregångaren till radion. Jag närmade mig försiktigt för att se på undret, men farmor vinkade avvärjande att jag skulle gå därifrån. Det var mycket svag volym på ljudet, så hon ville inte ha någon fyra- femåring i närheten.
En sommardag på Fridhäll, när jag var fem år, hände sig att jag bröt armen. Jag trillade omkull med min sparkcykel i det grova gruset nedanför husets framsida och fick den vänstra armen under mig mot den skarpa gräskant som var där. Olyckligtvis var inte farmor hemma den dagen utan bara pigorna - det var inget skällsord på den tiden. I Mariefred fanns en sjukstuga och som tur var, var det en vardag. Olyckan hade skett tidigt på morgonen och det dröjde rätt länge innan man hade fått tag på en av drängarna och han hade spänt för en av hästarna för en vagn så vi kunde komma iväg. När Birgit och jag kom till sjukstugan var väntrummet alldeles fullt med folk och där satte vi oss för att vänta på vår tur. Birgit var blyg och jag gnällde inte. Någon gång på eftermiddagen blev det så äntligen vår tur. Doktorn var mycket snäll och vänlig. Han frågade mig om jag ätit nåt o jag svarade stolt att det var en snäll tant som gett mig en smörgås för ett tag sen. Det var inte så bra tyckte doktorn, för då kan vi inte söva dig. Jag visste ju inte vad det innebar förrän han tog tag i armen och bröt tillbaks den i rätt läge. Sen gipsade han armen och sa att jag måste röntga den, så man kunde se om den låg rätt. I Mariefred fanns det ingen röntgen, så Birgit och jag fick åka med tåget till Stockholm.
Mamma tyckte synd om mig förstås o frågade om det inte gjort ont när doktorn brutit tillbaks armen. Jo sa jag, men det gjorde ingenting för sjuksystern hade så vackra ögon. Hela familjen skrattade förstås. Jag begrep inte riktigt varför, så jag tyckte inte om när man skrattade åt mig därefter. Röntgen visade emellertid att armen låg rätt. Gipset fick jag ha ganska länge och en god sak (?) därmed var att jag, som tidigare mest använt vänster arm, lärde mig att använda den högra. Ett annat tillfälle, när hela familjen skrattade åt mig, var en gång när jag grät för något vad det nu var och Pappa sa åt mig ”En svensk pojk gråter inte!” Då jag hört att vart fjärde barn som föddes var kines, och jag ju var det fjärde barnet i vår familj, så svarade jag omedelbart min Pappa: ”Jag är inte svensk jag är kines!” Underförstått hade jag rätt att gråta! Jag kommer ihåg att jag efter detta blev sparsam med mina kommentarer, för jag ville absolut inte att man skrattade åt mig. Så betänk detta, när Ni umgås med små barn, var försiktiga, så dom inte missförstår Era skratt!
Det hände åtminstone en gång att vi firade jul på Fridhäll. Det är möjligt att det var fler år som vi var där under julen, men jag kan bara erinra mig följande små händelser. Den första är före julklappsutdelningen. Jag står i köket och tittar ut genom fönstret för att se om tomten kommer. Då går Tore o Sune ut till boden. Jag misstänker vagt något samband, men när tomten så småningom kommer är alla misstankar borta. I julklapp får jag en vit häst, som dansar runt på sin stora, yviga svans och ett elektriskt tåg. Men på julafton fick jag inte leka med tåget - det gjorde istället Pappa och farbror Calle. Julklappsutdelningen hade skett i övre hallen, där också granen står. Nu dansar vi alla kring granen och sjunger de välkända julvisorna bl. a ”Skära, skära havre, vem skall havren binda, jo det skall allra kärestan min, var skall jag henne finna” När det sen sjungs ”När var tar sin, så tar jag min, och så blir udden utan” var jag inte med i svängarna, för det var första gången jag var med o dansade runt granen. Plötsligt stod jag där ensam på golvet och var den där ”udden”. Glädjen hade förbytts i fasa och tårarna var inte långt borta. Då kom Mamma springande och tog tag i mig och jag var inte ensam längre. Det var första gången jag förstod vad gemenskap betydde. Sen den dagen älskade jag Mamma på riktigt.
Juldagsmorgonen var vi tidigt uppe och alla var förväntansfulla. Vi skulle åka släde till julottan i Mariefreds kyrka. Det var mycket snö denna vinter och några grader kallt på morgonen. Från Fridhäll var det minst två slädar och från granngården ett par stycken, så det var en lång rad av slädar. Alla hästarna hade bjällror och i varje släde fanns det minst en fackla. Från andra vägar kom det liknande följen med flera slädar, så det blev trångt på kyrkbacken och en del hästar blev oroliga. Alla facklorna kastades i en hög, så det blev ett stort bål. Förmodligen somnade jag rätt snart inne i kyrkan för från gudstjänsten kommer jag inte ihåg någonting. Den här julen hade vi åkt till Fridhäll i Pappas nya bil. Den var av ett märke, som jag inte kommer ihåg, men den var inte särskilt stor och fyrkantig. I baksätet satt mina tre äldre syskon med Birgit i mitten och jag satt på en liten pall framför henne. Vi hade kommit till Fridhäll någon dag före jul och någon gång på juldagen började jag fråga om när vi skulle åka hem. Både Pappa och Mamma blev generade och var rädda att farmor skulle bli ledsen - men jag frågade dagen efter igen. När vi sen någon dag senare var på hemväg och hade kommit till Södertälje, sa Pappa: Är Du glad nu Börje, nu är vi snart i Stockholm? Ja sa jag, men nu kan vi åka tillbaka! Men Du tjatade ju så om att få åka hem. Ja åka ja, sa jag, varpå allmän munterhet utbröt i bilen.
Väl i Stockholm gick livet snart sin gilla gång igen. Frånsett att Tore och Sune jämt bråkade, så var vi tillsammans en harmonisk familj. Jag lekte mest ensam, men givetvis ofta även med Birgit. Över oss, på femte eller sjätte våningen, bodde en familj Berger. Fadern var en högre tjänsteman och familjen hade två äldre döttrar i mina bröders ålder, sedan en pojke Sten och en flicka Märta, som var ungefär jämngamla med Birgit. En son Lars var jämnårig med mig och vi två lekte ibland med varandra - fast jag var inte speciellt förtjust i honom. Roligast var när Mamma läste sagor för mig, eller när jag fick sitta i Pappas knä och han berättade för mig om olika ting. Nu efteråt, när vi kommit in i TV-åldern, förstår jag hur olika livet levdes då, mot vad det gör idag. Någon gång fick jag sitta på pappas stövel - han var alltid klädd i uniform under veckodagarna - och samtidigt som han höll mig i händerna sjöng han om lille prinsen. Dessa verser hade sjungits efter muntlig tradition i flera århundraden.
Rida, rida ranka
hästen heter Blanka
Liten ryttare så rar
ännu inga sporrar har,
när han dem har vunnit
barndomsro försvunnit.
Andra famntag än av mor
fröjdar Dig när Du blir stor,
när Du dem har vunnit
ungdomsro försvunnit.
Liten prins med ögon blå
kungakronan skall Du få,
när Du den har vunnit
mandomsro försvunnit.
Så sjöng hon för sin älskling
fru Blanka av Namur
och log emellan tårar
åt livets äventyr.
Och när kung Håkan vunnit
båd sporrar land och brud
nog mindes han med vemod
den barndomssångens ljud.
Blanka, eller Blanche, var dotter till greven av Namur och gifte sig med konungen av Sverige och Norge Magnus Eriksson år 1335, Den lille prinsen var den yngre av familjens båda söner. Han blev kung av Norge vid tre års ålder 1343 och av Sverige 1362. Hans maka var Valdemar Atterdags dotter Margareta, som blev drottning över alla de tre nordiska länderna.
Kapitel
II. Första skolåren
Ht 1929 - Vt 1931
År 1929 var det dags att börja skolan. På Artillerigatan, omkring nr 38, låg det en skola som hette Linnéskolan för att ägarinnan hette Karin Linné. Jag vet inte om skolan finns kvar ännu idag, men jag har för mig att vår nuvarande kung, Karl XVI Gustav, gick de första åren i samma skola. Den låg som sagt vid gatan, så någon skolgård hade vi inte. På rasterna gick vi bara en liten bit på Artillerigatan och sedan över Storgatan till parken runt Hedvig Eleonora kyrka. Tittar man på kartan över Stockholm idag, så ser det inte ut att vara stor plats för några rastande skolbarn, jag tror heller inte parken runt kyrkan var större då, men vi var nog inte så många barn. Jag vet inte hur många klasser skolan omfattade - jag gick bara två år där - men även om det fanns fyra klasser blev det nog allra högst 60 elever, för vi var inte många i varje klass. När det var rast gick vi i samlad trupp under lärares ledning till Storgatan och hon såg sedan till att vi kom säkert över gatan. Väl på kyrkogården sprang grabbarna ikapp för att komma först till själva kyrkan. Sanningsenligt kommer jag ihåg att jag var bland de första åtminstone några gånger.
Min ordentliga Mamma har sparat kvittona för terminsavgifterna de båda höstterminerna. För första förberedande är den betald med 110 kr den 22 sept. 1929 vartill kom 10 kr i inskrivningsavgift. För andra förberedande var terminsavgiften 130 kr. Båda kvitterade av Karin Linné, som jag också tror jag hade som lärarinna. Jag var redan på den tiden förtjust i sköna kvinnor och beundrade henne mycket. Första april ett av åren tog jag mod till mig och försökte lura henne att hon fått en fläck på kjolen, men hon bara skrattade åt rodnande lille Börje. Det var en blandad klass med både pojkar och flickor, men jag kommer inte ihåg någon enda. Jo en, fast inte till namnet, bara till utseendet. Saken var den att syster Birgit gick och lärde sig spela piano och jag hängde ofta bredvid pianot när hon övade och jag klinkade också själv när tillfälle bjöds. Det hände också ibland att farbror Calle var hos oss på middag, och efter den brukade han sätta sig vid pianot för att spela och sjunga. Jag lyssnade intensivt och kommer än idag ihåg en del låtar han sjöng, bl. a ”Ancora bar”. Så en dag frågade Mamma mig om jag ville lära mig spela. I klassen hade vi då en som gick och lärde sig spela piano - och det är honom jag kommer ihåg. En liten klen, blyg gosse som höll sig borta från oss andra killar när vi stojade eller slogs. Jag tänkte: Nej aldrig att jag vill lära mig spela piano och riskera att bli som han! Det var en felaktig slutsats och ett felaktigt beslut. Ett av de få beslut jag verkligen ångrat. Mamma frågade mig flera gånger, men nej, jag stod fast.
Av själva skolarbetet är det bara två saker jag kommer ihåg. Det första är hur obeskrivligt svårt jag hade med välskrivningen. Det var en fullkomlig tortyr för mig att få bokstäverna så välformade som dom var i förtexten. Det bara inte gick. Jag hade ambitionen att skriva snyggt men jag saknade helt förmågan. Vi fick hemläxa på välskrivningen också. Lilla l misslyckades jag helt med. Som straff skulle jag skriva ett antal sidor l hemma till nästa dag. Jag undrar om inte min ambition att lyckas i skolan helt knäcktes den dagen. Senare övergick jag till att texta bokstäverna i stället för använda skrivstilen. Men det gick inte i Ettan. Den andra händelsen jag minns är från en åhörardag vi hade vid något tillfälle. Vi hade ett stycke som en del fick läsa ur. Sen frågade lärarinnan om bilden som hörde till texten. Det var en julkärve med fåglar som fladdrade ovanför och en del som satt på den och åt. Jag fick frågan vad det hette som fåglarna satt på och svarade helt fel. Det var inte roligt för lille Börje.
Det som hände på hösten andra skolåret lär jag aldrig glömma. Jag var i Humlan tillsammans med Birgit och lekte, när jag plötsligt kände mig frusen och dålig. Vi begav oss hemåt. Pappa och Mamma var bortresta liksom Tore och Sune. Birgit rådslog med husan och de ringde och rådfrågade någon sjukvårdskunnig (?) som ordinerade våtvärmande omslag. Jag blev bara sämre och kommer därefter inte ihåg mycket mer än att jag bad någon ta bort ryggsäcken jag hade på ryggen. Fortsättningen finns dokumenterad bland min Mammas efterlämnade papper. Pappa har på rutpapper ritat in temperatur och puls från 1 oktober till 12 november 1930. Redan första dagen hade jag 40.3 grader i feber, en topp den 6:e med 41 grader och den 8:e, sista dagen över 40, var det 40.5. Den 9 oktober var tempen nere i 37.5 och efter ännu en liten topp planade det hela ut. Pulsen var som högst under krisen 120 och låg sedan mellan 100 och ner till 80. Doktorn gjorde besök 4 gånger den 1:e - 5:e okt och två gånger varje dag den 6;e till 8:e. Jag har hört att det var han som avrådde från att flytta mig till sjukhus. Doktorn hette Adolf Lichtenstein och var vid tiden professor i pediatrik vid Karolinska institutet. Hans diagnos var att jag förutom lunginflammation även hade hjärninflammation och hjärnhinneinflammation. Var för sig var detta på den tiden en till 80 eller 90 % dödlig sjukdom. Men alla jobbade för lille Börje. Mamma och sjuksystrar från Uppsala Akademiska Sjukhus´ Stockholmsavdelning vakade och Pappa och en av systrarna flyttade mig och sängen morgon och kväll mellan mitt rum och föräldrarnas (för att kunna vädra och städa det rum jag legat i). En syster undslapp sig: Det här tjänar ju inget till. Underförstått: Han kommer ju att dö i alla fall. Hon fick sluta så fort sängen kommit på plats. Förutom min Mammas och doktorns intensiva arbete var det en slump som hjälpte till att rädda mig. När jag just övervunnit krisen var jag fortfarande för svag att äta, men jag behövde ju näring. Pappas kusin Nils från Härnösand hade varit i Ryssland och kom med en kartong med vindruvor och Mamma pressade saften ur druva efter druva i min mun. Det måste här anmärkas att det vid den här tiden under säsong kunde finnas druvor i Sverige, men aldrig så här sent på hösten.
Mitt första minne efter sjukdomen är att någon satt och läste ur Bröderna Grimms sagor om Den vita ormen för mig. Vem är Du frågade jag - Jag är Din mamma blev svaret. Jag blev jätteförvånad och Mamma blev säkert ledsen. Men jag repade mig så småningom och blev allt bättre. När jag fick stiga upp visade det sig att jag förlorat balanssinnet så jag inte kunde gå. En kvinnlig fysioterapeut kom hem till oss och med henne på ena sidan och Mamma på den andra fick jag balansera på en planka som var 20 cm bred. Sen fick jag säkert göra alla möjliga rörelser för att få tillbaka mina muskler, men det har jag inget minne av. Men jag kommer ihåg att jag som vanligt blev förtjust i den rara systern, som hette Rora Ryrberg. Att jag vet namnet på henne än idag beror på att jag fick en bok av henne i julklapp, Barnbiblioteket Sagas del nr 96 ”Barnens Paradis”. Synen krånglade också, men det var bara någon vecka. Släkt och vänner som följt vår kamp på Sibyllegatan kom med presenter en masse, när jag väl tillfrisknat. Allt slogs av farbror Robert som gav mig min första riktiga kostym med golfbyxor och kavaj. Som ett resultat av sjukdomen kan man säkert säga att Mamma både under densamma och efteråt kom mig ännu närmare än förut och det påverkade givetvis också mina syskon. Det som hände den här hösten var säkert början till deras avundsjuka mot mig. För mig ändrade sig världen på det viset att jag under hela min uppväxt trodde att jag skulle dö ung – eftersom jag nu lurat döden så skulle den snart komma igen tänkte jag. Senare har jag insett att lärdomen är att ingenting är riktigt hopplöst, man får inte ge upp för tidigt.
En episod från en jul kommer jag ihåg. Vi barn hade kommit överens om att vi tillsammans skulle ge Mamma en riktigt fin julklapp, men vi visste ju inte vad, så vi frågade vad hon önskade sig. Fyra snälla barn svarade hon. Sunes replik kom snabbt: O så roligt, då blir vi åtta! Våren 1931 skulle Tore ta studenten. Det var ju något som hela familjen levde med i. Två dagar före examensdagen blev jag dålig igen. Nu var det påssjuka jag hade fått. Det var en stor motgång för mig, för ”Pappa Tore” var ju den jag beundrade mest i livet och jag hade längtat så att få gå till Östra Real för att se när studenterna kom ut på trappan. Så blev det nu inte. Men Tore kom in till mig innan han gick och det första han gjorde när han kom hem var att gå in till mig och visa den vita mössan. Pappa hade blivit major 1930 och blev nu fr. o m hösten 1931 förflyttad till Eksjö
Kapitel III. Tiden i Eksjö
Ht 1931 - Vt 1937
Det började inte bra i Eksjö. Vi kom till staden den 2 oktober 1931 och tog in på hotell för det var något som krånglade med huset vi hyrt. Morgonen därpå vaknade jag och var dålig och hade hög feber. För första och hittills enda gången fick jag åka ambulans till sjukhuset. Det hette på den tiden Ulfsparre-Hägerflychtska Länslasarettet och samma sjukhus, fast med ett annat namn finns fortfarande kvar i Eksjö. Jag hade fått vatten i lungsäcken, vilket kunde vara ett förstadium till lunginflammation. Jag vårdades där från den 3 t o m 20 oktober. Sedan Mamma väl flyttat in på Överås, som huset vi skulle bo i hette, fick hon ett rum i närheten av mitt på lasarettet. Jag har kvar ett vykort, där jag har kryssat för vilket rum jag låg i. Räkningen från vistelsen har jag likaledes kvar. Det kostade 5 kr natten för mig såväl som för Mamma. Doktorn som skötte mig såg ut som en tomte med långt vitt hår och skägg. Jag gjorde vikingaskepp av bananerna och lekte sjöslag med mina tennsoldater, så särskilt sjuk var jag ju inte på slutet av vistelsen, och doktorn tyckte jag hade fantasi. Den första terminen i Eksjö hade jag på grund av sjukdomen endast 20 närvarodagar av 87. Några år senare kom jag återigen in på sjukhuset. Jag hade hjälpt till att flytta möbler hemma eftersom det skulle komma många gäster dagen därpå. På kvällen hade jag väldigt ont i ryggen och hade feber, så jag fick ligga hos föräldrarna på natten. Morgonen därpå hade jag ingen feber och kände mig hur pigg som helst. Men Pappa tyckte det i alla fall var bäst att ringa till doktor Hasselström på lasarettet, som han kände. Doktorn tyckte att jag borde undersökas efter som jag nu hade haft rätt så hög feber. Vid undersökningen fann han att det var blindtarmen. Jag opererades och Dr Hasselström konstaterade: Hade jag inte opererat, så hade den spruckit idag!
Villan som vi hyrt låg, som det var då, i utkanten av Eksjö. Men Eksjö var precis som det fortfarande är en liten stad, så det var inte så långt vare sig till Ing 2, där Pappa jobbade, eller till Läroverket, där Birgit och Sune gick. Längst var det faktiskt till Folkskolan, där jag skulle gå. Det var riktigt jobbigt för mig. När man varit sjuk på 30-talet - särskilt om man haft besvär med lungorna - så gällde det att man skulle äta ordentligt. Idag gäller andra regler, men jag blev helt enkelt gödd. Då som nu lade jag på mig allt jag åt och följden blev att jag ganska snart såg ut som en tunna. Jag kommer inte ihåg hur lång frukostrast vi hade, men det gällde för mig att knalla hem, sen äta och så ila tillbaks till skolan. Är man tjock så blir man svettig och jag kommer ihåg hur Mamma bytte undertröja och skjorta på mig under det att jag åt. Det värsta var att när jag väl kom åter till skolan så var jag lika svettig igen.
Det där med fetman hade andra konsekvenser. De elaka klasskamraterna kallade mig vid öknamn, vilket nämner jag inte, och retades allmänt. I deras ögon hade jag flera fel. Så här i början på trettiotalet ansågs alla officerare vara nazister och deras barn var hatade - även i Eksjö med sina 8 000 invånare som levde på sina två regementen. Sen pratade jag inte som smålänningarna gjorde heller, stockholmska var ju äckligt. Jag hade efter min sjukdom börjat i tredje klass och jag tror det gick en bit in på vårterminen innan det rann över för mig. Två klasser över mig gick en lång drasut som kallades Halta Lotta, den stackarn hade säkert själv fått stå ut med en hel del men han var en av mina värsta plågoandar. En dag retade han mig extra mycket och jag blev så himla arg. Adrenalinet steg till kokpunkten, tårarna bara rann ur ögonen och sen flög jag på honom. Så arg som jag var då har jag aldrig varit varken förr eller senare. Det bildades en stor ring omkring oss när vi slogs och alla skrek. Vem de höll på vet jag inte än idag. När jag väl fått honom på rygg hade jag i alla fall fått några som höll på mig. Efter detta fick jag också min belöning, varken Halta Lotta eller någon annan retade mig längre. Den här händelsen gjorde förmodligen att jag försökte använda mitt adrenalin i mer vardagliga sammanhang men min Mamma sa: Akta Dig så Du inte blir som Sune och en annan gång, när jag blivit speciellt arg: Det var nog inte nyttigt att Du lyckades klå upp den där pojken. Själv tycker jag än idag att det var bra och något av det bästa jag gjort, annars hade jag förmodligen blivit en mes för alltid. Efter ett par år i Eksjö, ungefär när jag började läroverket, hade fetman försvunnit och jag såg ut som alla andra grabbar.
Trots att jag varit så mycket sjuk gick det skapligt i skolan. Bl. a var jag både i trean och fyran en av två elever som hade AB i Kristendom. Jag vet dock att jag redan vid den här tiden slarvade med läxläsningen. Alldeles bredvid skolan låg biblioteket och där blev jag ganska snart en stor kund – ty det var mycket roligare med lånade böcker än med läxböckerna. Skolvägen var som sagt rätt lång och särskilt på hemväg, när skolan var slut för dagen, utnyttjades promenaden till lek, bråk och snack. Det hände att vi var några stycken som spelade långkrock hela vägen hem. Killarna som hade samma väg som jag var bl. a Arne Andersson, som var son till den som vi hyrde Överås av och som bodde alldeles bredvid oss. En annan var Åke Steineck, vars pappa var officer på I 12. Åkes mamma var död sen en del år. I den ålder vi var lekte man mest med de närboende. I själva verket var det så att Eksjö efter helt osynliga gränser var indelat i olika distrikt. Över dom gränserna gick man sällan om det inte var något evenemang, som t ex en fotbollsmatch nere i Sjöängen mellan oss i vårt distrikt och ett annat gäng. Vi var mycket aktiva i ”vårt” område. Vi spelade brännboll och fotboll när det var barmark och åkte skidor, hade snöbollskrig och byggde snöfästningar på vintern. Mamma försökte hålla ordning på mig, så grundregeln var att jag skulle läsa läxorna först, innan jag fick gå ut, men jag skyllde på att vi hade så lite i läxa och att det blev så fort mörkt, och fick jag inte gå ut med detsamma så skulle jag inte komma ut alls. Det argumentet gick som regel bra, för mina föräldrar ville ju att jag skulle vara ute i friska luften så jag blev frisk och stark
Överås var en stor rödmålad villa med vita knutar. Det var fyra rum och kök på nedre botten och fyra sovrum samt jungfrukammare på övre planet, där både husan och kokerskan bodde. Birgit och jag delade rum första åren, men sedan Sune tagit studenten 1934 flyttade hon in i det rum han haft. På nedre botten fanns en stor veranda åt öster och på övre våningen en balkong. Den låg över ett burspråk, som fanns i matsalen. Villan var centraluppvärmd med varmvattenelement. Pannan, som fanns i källaren, eldades med ved och det var Sunes jobb att sköta den. Det var mycken suckan och klagan om detta. Antalet innanfönster till huset var 40 st. Till huset hörde uthus med bod och garage. Tomten var inte särskilt bred på entrésidan, som var åt söder, eller åt öster men åt väster och norr var det stora ytor. På västsidan gjorde Arne, Åke och jag i ordning en hoppgrop, där vi hoppade längd, höjd och tresteg. Runt en liten dunge på den sidan gick det också en stig, som vi hade som löparbana. Den kunde väl vara 120 m runt om och vi tävlade på sträckorna 1,2,5 och 10 varv. Kulstötning ingick också bland våra grenar. Så småningom anslöt det fler ynglingar. Ingemar Ekström, Olle Eklund och ytterligare två. När vi hållit på några år bildade vi sju en idrottsklubb, som hette Kamratkedjan. Vi hade klubbmästerskap och noterade klubbrekord. Jag valdes till ordförande och sekreterare. När det gått några år köpte vi också en ring med en kedja till var och en. Min har jag kvar i kassaskåpet.
Nedanför I 12, som jag passerade på vägen till skolan, låg en naturpark med stora öppna ytor och här och där stora ekar och andra lövträd. Den kallades Sjöängen och hörde antagligen till kommunen fastän militären använde den för vissa ändamål bl. a idrott under sommaren. Där fanns också en dansbana och en fotbollsplan, som ibland användes av oss grabbar. En gång var jag med som back när lite äldre grabbar spelade. Vid ett tillfälle sprang jag emot anfallaren som hade bollen precis som han skulle skjuta och jag fick bollen rakt i bröstet och var nära att tuppa av, men sen jag vilat en stund kunde jag fortsätta. En annan gång var Kamratkedjan och hoppade höjd på I 12:arnas hoppställning. Vi drog oss vördnadsfullt undan när rekryterna kom och satte oss att titta på. Det var rätt nyinryckta bondpojkar och dom allra flesta rev ut sig på 110 cm. När dom sen hade rast ville dom se vad vi grabbar kunde. Minsann tog inte alla knattarna minst 125 cm!
Som framgår av namnet låg Sjöängen vid en sjö. Den hade det egendomliga namnet Hunsnäsasjön. Om man passerade hela I 12, vilket var väldigt långt, och sen svängde av åt öster och följde sjön kom man till det kommunala badet, vilket var en för sin tid utomordentligt fin anläggning. Den var helt i trä men hade både läktare och hopptorn med fem- och tiometers plattform. Eksjö hade också gott om simmare och ett bra pololag. Det fanns bland flera goda simmare en som hette Nisse Crona. Han sam 100 m fritt på lite drygt 1 minut, vilket var en nationellt god tid på 30-talet. Särskilt om man betänker att det var i öppen sjö. Om somrarna var det en intensiv aktivitet i badhuset hela dagarna. En stor del av alla ungar och ungdomar skulle ta simmarmärken. Det fanns järn för dom yngsta, sedan brons, silver, guld, kandidaten och magistern. Jag gick igenom hela skalan och när det till slut var dags för simmagistern sommaren 1936 hade jag målsättningen att bli bäst – med flest poäng sammanlagt. Det såg bra ut hela sommaren. Jag missade bara längddykningen, där jag fick en 2:a, annars var det bara 3:or. Men sen var det hopp från hög trampolin: där kunde man få 1 poäng om man hoppade med fötterna före, 2 om man hoppade med huvudet före och 3 om man hade stil i huvudhoppet från 10-meterssvikten. Jag tog 1 poäng och var nästan säker om att bli primo. Sen visade det sig att en bror till Sunes flickvän, som hette Egnell, sista dagarna hade avlagt alla proven - och han ägnade sig åt simhopp. Så det var kört. Men jag fick eklövskransen som secundo i alla fall.
Idrottsplatsen låg västpå stan och hette någonting på – maden, vilket betyder sank ängsmark. Där var vi mera sällan, men jag har ett starkt minne av när min bror Sune rusade fram och vann 400 m. Själv var jag där åtminstone en gång om året när EG & IK hade propagandatävlingar för skolungdom. Diplomet från 1933 är roligast för där står resultaten: 60 m 10.3, 300 m 56.6, längdhopp 3.15 och kulstötning 4.98. Sen har jag diplom från 1934, 1935 och 1936 också. Min far var också intresserad av idrott. Tillsammans var vi ofta och tittade, särskilt sedan den nya idrottsplatsen nästan utanför stan invigts. Jag kommer ihåg en löpare, som hette Mellberg. Han sprang 10 000 m och redan efter två varv flåsade han som ett lokomotiv och såg ut som om han tänkte utgå omedelbart. Det gjorde han nu inte utan fortsatte och brukade nästan alltid vinna. Tiderna var jämfört med dagens inget vidare, jag tror han hade ett personligt rekord på 33 minuter. Under vintrarna åkte jag skidor i stort sett varje dag. Vintrarna i Eksjö på 30-talet var utomordentligt lämpade för skidåkning. Snön kom i regel före jul och låg kvar ända till i början på mars. Ett år hade Eksjö Vinterspel med många olika aktiviteter både för unga och vuxna. Det var bl. a tävling i skidtolkning efter häst där Birgit tolkade efter Pappa och hans häst Wildfang, som var en stor kraftig mörkbrun hingst från Tyskland. Jag tävlade i skidlöpning över 2 ½ km tillsammans med stans alla ungar i min åldersklass. Trots att jag fastnade med en skida på var sida om en enbuske lyckades jag komma i mål som tjugonde man och fick i pris en bok med titeln ”Bland kapare i spanska sjön”.
Varje år, någon gång i början på hösten, var det marknad i Eksjö. Marknaden hade långa traditioner ända sedan naturahushållningens tid. Ännu då på trettiotalet var det stor kommers med hästar, tjurar och kor, lantbruksprodukter, grönsaker o dylikt. Men det var också mycket tingel tangel. En cirkus var som regel på plats. Det fanns karuseller, trollkarlar, spågummor och stånd där man sålde olika sorts godis. Skolan hade stängt för dagen och alla föräldrar var tvungna att ge sina barn minst en extra veckopeng. Visst offrade jag en del av mina pengar på gott, men huvuddelen gick faktiskt varje år till spel. Det fanns mycket att välja på i den vägen, men för min åldersklass var det bara ett spel som var tillåtet, tärningsspelet SJU. Det gick så till att den som höll spelet hade två tärningar och en bägare. Sen fick deltagarna sätta pengar på 7, under 7 eller över 7. Spelföraren skakade tärningarna och slog ut dem på bordet. Hade man satsat pengarna på under eller över fick man dubbla insatsen vid vinst, hade man hållit på 7 och tärningsresultatet blev 7 fick man tre 25-öringar tillbaka mot en satsad. Insatsen var alltid 25 öre, eller en tolvskilling, som det hette på marknaden. Vi i Kamratkedjan tyckte det var så roligt med SJU, så vi ordnade en egen liten spelhall i parken strax intill Överås. Men i vardagslag var våra insatser som regel bara 5 eller 10 öre. Veckopengen jag hade var inte stor, och den varierade givetvis med åren, men jag kommer ihåg att jag fick 25 öre om jag krattade gården till söndagen. Sen lärde mig Pappa också att föra bok över mina inkomster och utgifter. En gång hade jag hittat 10 öre, som jag skrivit in i min kassabok. Sune, som alltid hade någon bra kommentar, sa: Den där tioöringen har Du förstås stulit från mig! Jag blev inte arg för jag hörde att det mest var på skoj som han sagt det.
Ett minne som en gång var en stor frustration var när jag ordnade med teater hemma på Överås. Jag har ingen idé om vilket år händelsen ägde rum, men jag tror det var något av de allra första åren i Eksjö. Upprinnelsen var antagligen att jag varit med föräldrarna på någon sorts teaterföreställning eller att vi i skolan fått se ett dramatiskt stycke. Hur som helst, jag fick för mig att ordna med teater hemma på Överås. Som jag nämnde fanns i matsalen på nedre botten ett stort burspråk som var helt omöblerat med undantag av några prydnadsföremål och blommor. En idealisk teaterscen tyckte jag. Vilket stycke som skulle framföras blev nästa fråga. Jag vet att jag själv skrev en del, men jag hade säkert knyckt själva intrigen i någon bok jag lånat på biblioteket. Sen vidtalade jag några kompisar att ställa upp som aktörer. Till deras närmaste anhöriga sålde jag biljetter. Det hela var noga förberett, men jag hade inte inhämtat min Mammas samtycke att få hyra lokalen. Modet svek mig gång efter annan, för jag kände ju på mig att hon inte skulle gilla ett teatersällskap i burspråket och åskådare i matsalen. När dagen för skådespelet var inne hade jag fortfarande inte talat med henne. När jag gjorde det blev det naturligtvis nej. Min diplomatiska ådra fick nu visa sig för första gången. Jag förklarade att allt var redan bestämt, skådespelare engagerade och biljetter sålda. Mamma var också diplomat och sa att vi kunde få framföra föreställningen i mitt rum på övre våningen. Där fanns på bortre sidan från dörren en garderob i varje hörn, så det liksom blev en scen mellan dem. Garderoberna kunde ju användas för aktörerna att vistas i tills dom skulle in för att agera. Men att ta betalt, nej det kunde inte komma på fråga. Hon skulle betala tillbaks allt vad jag fått i inträde. Men det går inte, sa jag emot, för jag har redan gjort av med pengarna på rekvisita! Så det slutade med att Mamma betalade pengar till alla åskådare. Hela mitt lilla rum fylldes med folk, syskon till de medverkande, mammor och tjänstefolk kom för att titta. Det var inget längre skådespel, men vi fick en varm applåd efteråt. Allt besvär och all vånda jag haft gjorde emellertid att jag aldrig sedan ens funderade på teaterbanan.
För att återgå till skolarbetet, så har jag inga speciella minnen från folkskolan. Däremot kommer jag ihåg hur det var när jag sökte in till läroverket. Eksjö läroverk var ju upptagningsområde från bygden runt staden, så enbart betyg från folkskolan gällde inte utan alla fick avlägga prov. Det var skriftligt i svenska och matematik och så fick vi läsa ett stycke högt för de medsökande. Det var 120 sökande till 35 platser, så bara att komma in var en god prestation. Om jag minns rätt var jag bland de 10 bästa. Pappa blev så glad, så jag fick min första cykel, en Husqvarna, vilket naturligtvis var det allra bästa för en smålänning Väl i läroverket gick det väl skapligt de första åren, men allt sämre sen. Redan till 3:5 fick jag läsa extra i tyska under sommaren, liksom till 4:5, som jag klarade att komma till höstterminen 1936. Det var antagligen bristande intresse för läxläsning som var orsak till mina svårig-
heter. Fast Pappa uttryckte det på ett annat sätt: Börje tycker det är så roligt att läsa, så han gör det under sommarlovet också! Eftersom kvittona på terminsavgifterna sparats kan jag nämna att när jag började i 1:5 1933, så var terminsavgiften ”Till läroverkets kassor” 42 kr och till ”Statsverket” 20 kr. Det var mycket pengar och en stor del av eleverna hade också nedsatt avgift eller ingen alls.
Som alla pojkar var jag nyfiken på det mesta och cyklade runt i Eksjö och dess närmaste omgivningar. Jag följde Eksjöån både uppströms och nedströms centrum, tittade på de gamla gårdarna och på de nya byggnader som Eksjöhus uppförde o s v. En dag fick jag höra att det varit brand på en gård alldeles utanför stan på vägen till Mariannelund. Det var klart att jag cyklade dit. Det blev en hemsk upplevelse. Det var inte huvudbyggnaden som hade brunnit utan ladugården på godset. Själva branden var släckt när jag kom fram, men det rök fortfarande kraftigt och luktade vidrigt. Här och där låg det förkolnade djurkroppar, varifrån den otäcka lukten kom. Jag cyklade snart därifrån. Men jag glömmer aldrig lukten eller den hemska synen.
Man kunde tycka att jag, som höll på så mycket med simning, friidrott, tennis, som jag spelade med Åke, och skidåkning under vintern, skulle vara bra i gymnastik också, men så var det inte p g av att mitt balanssinne fortfarande var dåligt. Jag vågade inte gå balansgång på högre höjder över huvud taget. Någon gång en sommar hände sig att jag för tredje gången i mitt liv kom nära döden. Jag skulle åka med ett brev till Pappa, som 1934 hade blivit överstelöjtnant och chef för Göta ingenjörkår. Ing 2 låg västerut från Överås och åkte man bil var det en lång omväg genom stan, men det gick en väg rätt över, som man kunde cykla. Den slutade med en brant backe ned mot en bilväg och en stenmur, som där omgärdade kåren. Nerför backen kom jag med god fart, men när jag kom ner på vägen som gick utmed muren kom en lastbil, också med god fart, från höger – utan förkörsrätt för det var vänstertrafik då - och nitade mig så både cykeln och jag flög flera meter. Cykeln blev bara skrot och jag vaknade upp med huvudet en handsbredd från stenmuren. Jag var rätt yr, men kunde i alla fall gråtande ta mig till Pappa med brevet.
Min allra bästa vän i Eksjö blev Olle Eklund. Hans pappa var en av de allra sista indelta soldaterna och han tillhörde A6 i Jönköping där han bodde. Familjen i övrigt var mantalsskriven i Sund i Östergötland men hade skolhushåll i Eksjö. Modern och tre söner bodde i ett äldre hus vid vägen till Österbymo inte så långt från oss. Äldsta brodern var Gunnar, som gick latinlinjen en ring över Birgit. Brodern Sven gick reallinjen och Olle slutligen, som var ett år äldre än jag, gick klassen över mig i femåriga realskolan. De senare åren i Eksjö var Olle och jag ständigt tillsammans. Vi hade en koja i skogen dit vi drog oss tillbaka för att mysa, vi pratade mycket, vi lekte och rasade. Tillsammans hade vi en egendomlig förmåga att läsa varandras tankar. Vi kunde gå bredvid varandra länge utan att säga ett ord för att sedan plötsligt öppna munnen samtidigt och säga något om precis samma ämne. Båda gick vi med i Landstormen och vi ingick fostbrödralag genom att blanda vårt blod. Jag kommer inte ihåg att vi någonsin var osams. Vid ett tillfälle utbröt brand i huset där Olle och hans familj bodde. Det var en rätt kraftig brand och familjen blev husvill för lång tid. Mina föräldrar tyckte att dom borde hjälpa, vi hade ju ett gästrum som stod tomt, så vi kunde erbjuda en av bröderna att bo hos oss. Jag tyckte ju självklart att det borde vara Olle, som skulle komma till oss, men det förslaget väckte ingen anklang. Det blev i stället Sven, som fick bo hemma hos oss. Det beslutet kan jag väl delvis förstå idag, men däremot har jag aldrig förstått varför mina föräldrar hade en motvillig attityd till Olles och min varma vänskap. Möjligen kände de till något om familjen som var mig obekant. Denna negativa inställning, som de hade, har i alla fall positivt påverkat min inställning till våra pojkars uppfostran - jag har medvetet aldrig lagt mig i vilka de umgåtts med. När vi flyttade från Eksjö hösten 1937 saknade jag naturligtvis Kamratkedjan, alla andra kompisar och själva trakten, som är underbart vacker. Allra mest saknade jag dock Olle. De första åren skrev vi brev till varandra och bytte julklappar. Men när jag bott i Norrland ett par år tog kontakten småningom slut. Olle blev sedan officer på I 12. Han dog mycket ung några år senare. Av vilken orsak vet jag tyvärr inte. Även Arne Andersson dog ung. Han var flygofficer och störtade endast 23 år gammal.
Det var inte bara jag som hade min lyckligaste tid i Eksjö. Alla i familjen hade det bra där. Vi spelade ofta spel tillsammans regniga och kulna höstkvällar. Ibland var det coronne eller kulspelet, där man stötte iväg en kula med en pinne så att den kunde hamna i områden med olika poängvärde. Vi spelade också kort som Bondtolva, Whist eller Svarta Maja. Mamma var mest förtjust i Mahjong. Sune tog studenten 1934 och påbörjade sin officersutbildning vid ingenjörtrupperna. Han ägnade sig mycket åt friidrott, där han främst sprang 400 m men han spelade också ishockey, som just hade introducerats i Sverige. Han blev förtjust i bryggare Egnells dotter Mai, som var några år äldre än vad han var. Det var nu första gången som mina föräldrar försökte stöta bort en eventuell blivande svärdotter. Om det nu var deras propaganda, som lyckades, eller något annat, men förhållandet tog slut. Sune blev, som min mormor brukade säga både ond och ledsen. Mycket ond och förtvivlat ledsen. I själva verket hade han och Pappa ett handgripligt gräl, när Sune hotat att gå ner till sjön och dränka sig. Fast jag vet att Sune träffade Mai i Stockholm i mitten av 40-talet. Birgit hade fått många nya kamrater, hade fått eget rum och slapp närkontakten med sina två äldre bröder. Dessutom fick hon lära sig rida. Det gick också bra i skolan för henne utom i matematik. Hon fick privatlektioner av Pappa, men det blev mest gråt under de lektionerna för Pappa var en lärare utan tålamod och sinne för psykologi. Resultatet av undervisningen blev enbart ett långt streck med blöta näsdukar efter Birgits gråt. Min Pappa trivdes med sitt jobb, där han också lyckades bra. Han gjorde täta resor till Linköping för att hjälpa Morfar med förhandlingar, bokslut m m. Ibland fick familjen följa med på dessa resor. Då satt Birgit och jag på var sin sida i baksätet och så roade vi oss med att räkna oxar och se vem som kunde se flest. Jag vet att den som vann någon gång kommit upp i över tio par på vägen till Linköping. Mamma tyckte det var roligt med nya vänner bland de unga officersfruarna, där hon ju också var högsta hönset. Hon trivdes även bra på Överås, som blev en mycket trevlig bostad för oss alla. Malörten för henne blev att Pappa vid alla otaliga middagar på mässen, på Överås och hemma hos någon av godsägarna runt omkring Eksjö uppvaktade en och annan av de yngre fruarna.
En speciell händelse från ett av de första åren i Eksjö måste jag berätta. Det var så att gatunamn inte hade slagit igenom i Eksjö, utan alla adresser angavs efter fastighetens beteckning, t ex Baggen 8. En dag mötte Sune Mamma ute på stan när hon var tydligt uppklädd för visit. Han frågade vart hon var på väg. Jag ska till Draken 12 på mottagning svarade hon. Sunes replik kom blixtsnabbt: Nä, har Mamma nummer på tanterna! Intresset för allmän idrott, eller som det heter idag, friidrott, fick sig en rejäl skjuts uppåt 1934, när det var landskamp på Stockholms Stadion mot mångmiljonnationen Tyskland, som aldrig förlorat en landskamp. Åke och jag hängde vid radion hela landskampen och följde den gren för gren. Vi var båda experter och hade tippat varenda gren. Vi visste att det fanns en chans för Sverige, fast vi nog inte trodde på den. När sen det hela avgjordes i sista grenen, långa stafetten, genom att von Wachenfeldt spurtade om tyske Metzner och Sverige vann hela landskampen med knappast möjliga marginal, 101 1/3 mot 100 2/3 visste vår glädje inga gränser. Vi ritade var sitt plakat med segersiffrorna. Dom satte vi på våra cyklar och åkte runt i stan med. Än idag är det ju detta som binder mig vid TV:n när det är idrott – den intensiva kampen man mot man. Eller som det kan gälla kvinna mot kvinna.
Något som för alltid ristat sig in i mitt sinne är en dag när föräldrarna, Tore och jag for till Huskvarna. Det var en utställning där då, kanske var det 1937. Det var ett ganska stort område som upptogs av allt som ingick i en utställning på den tiden. Motivet för utställningen var byggande av hus mm, vilket ju intresserade både Pappa och Tore som var officer vid ingenjörtrupperna. Sen fanns ju serveringar, lyckohjul, karuseller och allt som hörde till. På området fanns en bananförsäljare, som hade en röst som hördes över hela området. Han skrek oupphörligt: OJ OJ OJ vad bananer är gott! Detta kommer jag fortfarande ihåg - och när jag har anledning att säga oj oj oj någon gång, så fyller Ingrid numera i: Vad bananer är gott! Men detta är s a säga den lilla anledningen till att jag kommer ihåg Huskvarna-resan. Den verkliga anledningen är på ett helt annat plan, och sorgligare. Tore hade efter sin officersexamen 1934 blivit placerad i Boden där han så småningom träffat en flicka med samiskt ursprung. Hon kallades Nan och var mycket rar och söt. Hon älskade Tore och han henne. Nu kommer det obegripliga igen. Lika lite som Mai Egnell passade mina föräldrars bild av en blivande sonhustru, lika lite passade Nan. Tore var alldeles förtvivlad. Han hade skrivit ett brev till Nan, som jag inte alls vet vad det handlade om men han blev tvingad att omarbeta det innan det fick skickas. Det bråkades på morgonen innan vi skulle åka, det bråkades i bilen och det var knappt vi kunde äta tillsammans. För mig var det en hemsk dag att Tore, som jag beundrade så mycket, blev så illa behandlad. Dessutom tyckte jag också om Nan, som jag aldrig såg igen. Men hon skickade en present till min konfirmation som jag sparat.
Morfar Jonn O. hade år 1937 blivit 82 år och det var svårt för honom att orka med alla sina affärer. Pappa Sigge hade hjälpt honom mer och mer under åren i Eksjö och farit som en skottspole mellan Eksjö och Linköping i den nya bil han skaffat sig en Steyr, som väl var ungefär lika stor som vår Saab. Bland annat hade Sigge skött löneförhandlingarna för båda brödfabrikerna och Hjulsbroverken samt dessutom varit nere i Småland flera gånger för att sälja Hjulsbros produkter. Pappa stod inför ett svårt vägval. Han hade väl inte riktigt fått den uppskattning han väntat sig i det militära - det var stor konkurrens om de högre posterna - samtidigt hade det hela tiden varit svårt att helt få sin svärfars uppskattning, trots att Jonn O. i grund och botten var starkt beroende av honom. Det var många och långa diskussioner mellan Pappa och Mamma. Till slut bestämde sig Pappa emellertid. Han begärde från den 1 juli 1937 avsked från lön, d v s han skulle inte vara i tjänst, men han fick behålla sin grad och kunde vid senare tidpunkt återgå i tjänst och då givetvis åter få lön. Flyttning till Linköping började förberedas. För min del hade jag vid vårterminen 1937 fått så urusla betyg att det nu beslöts att jag skulle gå om klass 4:5 när vi kommit till Linköping. I stället skulle jag under sommaren gå på konfirmationskurs.
Birgit hade en kamrat, Ulla Wester, som gick realgymnasiet. Hennes pappa, Reinhold, var kyrkoherde i Norra Vi församling och han hade varje sommar ett antal konfirmationselever. Sommaren 1937 skulle hans två yngre barn, Lars och Ann-Sofi konfirmeras. De var tvillingar, båda födda samma år som jag och båda gick i samma klass i fyråriga realskolan. Nu var det så att kyrkoherden bara fått flickor anmälda till konfirmationen, så jag inbjöds att deltaga som stöd till Lasse. Totalt fick Lasse och jag till konfirmationskamrater 19 flickor. Jag kan inte förstå hur så många konfirmander kunde tas emot, men de låg två eller fler i varje rum och jag tror det fanns någon flygel också som utnyttjades. Lasse och jag fick bo i ett litet badhus som låg på en udde längst ner vid sjön några hundra meter från prästgården. De flesta flickorna kom från Stockholm, men det var många andra orter representerade. De flesta var mycket söta och trevliga. Tyvärr var jag ju bara 14 år och flickorna var väl som regel inte äldre, men flickor blir ju vuxna tidigare, så jag fick en och annan invit, men jag begrep inte alls vad det var fråga om. Lasse hade en kanot med segel och det var vårt största nöje. Fast nog var det lite pirrande när vi hade tid för bad och 19 flickor satt eller låg och solade. För den som inte varit i Norra Vi rekommenderas ett besök. Där är enastående vackert vid sjön Sommens sydspets. Sedan 1937 har det naturligtvis bebyggts så att mycket av charmen har gått förlorad men landskapets natur med fält, skog och sjö finns kvar. Reinhold Wester var en duglig präst, som hade förmågan att fånga vårt intresse och att reda ut det oförklarliga. Konfirmationen skedde den 24 juli 1937, vilket var en välsignat vacker dag. Många föräldrar till oss konfirmander var närvarande, psalmerna klingade vackert och alla kunde svara på alla frågor. Jag var djupt koncentrerad och gripen av stundens allvar. Efter det gemensamma kaffet, tacktal och ömt farvältagande till alla kamrater blev det så dags för hemfärd i vår Steyr, som beundrats av alla. Då kom reaktionen och jag grät nästan hela vägen hem till Eksjö.
Kapitel IV. Linköping och Boden
Ht 1937 - Vt 1939
Flyttlasset till Linköping gick tidigt på hösten. Avskedet till Olle blev svårt för vi visste båda att sannolikheten för att vi skulle mötas igen var mikroskopiskt liten. Familjen fick till att börja med att bosätta sig i Hjulsbro i det som då kallades ”Disponentvillan” enär det hyreskontrakt som vi erhållit på Drottninggatan 41 inte började gälla förrän 1 oktober. Disponentvillan var det som något år senare ombyggdes till ”Nya kontoret”, där jag sen arbetade många år. Där hade Jonno junior, Olle, med familj bott när Anne-Charlotte och Bertil föddes och där hade Jonn O. själv bott ibland om somrarna de senare åren, när ingen disponent fanns. Det var nog en bra övergång från Överås att börja bo i Hjulsbro. Enda nackdelen där var flätverksmaskinerna som dunkade i skift hela nätterna. Vi hade faktiskt alla svårt att sova. Efter ett tag hade vi emellertid vant oss, så att vi sov bra. Men en natt när det blev ett elfel och alla maskinerna stannade - då vaknade vi av tystnaden.
Väl på Drottninggatan var det inte så roligt längre. Mamma var irriterad för att det var svårt att få tag på tjänstefolk, på att det var så mycket att göra med att packa upp och möblera, sätta upp alla tavlor etc. och slutligen för att hon och Pappa inte var riktigt kontanta. Pappa i sin tur var irriterad på Mamma och på sin svärfar, som nu var riktigt jobbig. Pappa hade fått för sig att han skulle åka till Amerika för att sälja knäckebröd till amerikanarna, som bara åt mjukbröd, och den idén köpte inte Jonn O. Han tyckte det fanns tillräckligt med problem att lösa här hemma. Det blev i alla fall så att Pappa for iväg. Väl i Amerika tog de brödprover han hade haft med sig slut och när han telegraferade hem efter fler prover förstod disponenten i Nordstjernan inte vad han menade. ”Send 5 storebox A and 10 storebox B” var obegripligt för honom. Lösningen fann vi snart på Drottninggatan, storebox var förpackning = vad han hade haft med sig ut. Resan till Amerika gav tyvärr inget resultat i form av brödexport. Så Jonn O. hade nog haft rätt; det hade varit bättre att ägna sig åt problemen här hemma.
Under året i Linköping, när Pappa var i Amerika, så var Mamma och jag och hälsade på Morfar ett par gånger. Tillsammans med Birgit var vi också bjudna till honom på middag. Jag hade mycket stor respekt för honom och vågade naturligtvis inte öppna munnen annat än vid tilltal – det gjorde man bara inte vid den tiden om man träffade nån som var så gammal. Jag vet att jag blev väldigt imponerad av alla de stora rummen och den stora kakelugnen i matsalen samt att husan som serverade var så snyggt klädd i svart med vit krage, ett vitt förkläde och en liten vit mössa. Tyvärr var det gröna ärter till varmrätten och jag blev jättedålig i magen. Sen den dagen äter jag inte gärna gröna ärtor - fast jag är än i denna dag inte alldeles säker på att det var dem jag blev sjuk av. Jag kommer också ihåg att jag tyckte Morfar var liten. Så mycket som det pratades om honom tyckte jag han borde varit mer imponerande även i storlek.
Linköping vid den här tiden var en helt annorlunda stad än den är idag 68 år senare. Det var en halvsovande stifts-, residens- och militärstad med omkring 37 000 invånare. Söderut till exempel slutade stan vid ASJ och Nordstjernans brödfabrik. Fast nytänkande fanns. ASJ, som 1932 startat med utveckling av flygplan, byggde 1937-38 ut sin flygplansavdelning från 2 500 kvm till drygt 10 000 kvm, Tinnerbäcksbadet invigdes 1937 och nya museibyggnaden 1939. För mig var det positivt att få besöka de olika fabrikerna, som jag hört talas så mycket om. Tråddrageriet nere vid ån, brödfabriken i Tannefors och porslinsfabriken i Hackefors. Om besöket i Hackefors skrev jag en hemuppsats, vilken mottogs väl av svenskläraren. Birgit gick i sista ring på fyråriga latinlinjen och skulle ta studenten till våren och jag gick, som sagts om fjärde klassen i femåriga realskolan. Bland mina klasskamrater fanns Ann-Margret Falkenbergs blivande man Hans Thörn, som då hette Gustafsson. Han var min bänkkamrat. Bänkarna var nämligen parbänkar. En annan klasskamrat var Erik Linderoth på Sviestad. Mest umgicks jag med Janne Montelius, vars far var häradsdomare. Han bodde på Klostergatan 12, men Janne hade ett fönster åt Vasavägen, där vi kunde spana in tjejerna som gick i flickskolan. Janne träffade jag senare i Uppsala, där han studerade juridik.
Det var inte bara staden som var annorlunda, även klimatet var olikt dagens. Vi hade snö och kallt före jul och ända in i början på mars. Pappa Sigge höll på med något som idag är olagligt, nämligen kartellbildning. Det fanns 48 olika brödfabriker i Sverige och det var en oerhörd priskonkurrens. Pappa försökte få dem att göra någon sorts uppgörelse om priserna. Jag fick hjälpa honom att på en gammal Royal skrivmaskin skriva ut kuvert till dem alla. Sen la Mamma in skrivelsen och klistrade ihop kuverten och frankerade. Leveransen av brev till brevlådan på Centralstationen blev mitt ansvar. Det var några dagar före jul och jag skidade hela vägen: Apotekaregatan, Gråbrödragatan och Vasavägen med alla kuverten i en ryggsäck. Av det hela blev ingenting. Lundström från Filipstad och Wasafabriken började istället köpa upp den ena efter den andra av konkurrenterna. Till slut var det i princip bara han och Nordstjernan kvar. I Nordstjernan tillverkades fr. o m 1934 det grova hårda brödet i kakor som gräddades på ett transportband, som med elektricitetens hjälp sakta rullade framåt. Det gjorde tillverkningen billigare. Till slut tröttnade Lundström. Han och en verkmästare åkte till Linköping och stegade utanför fabriken upp ugnslängden och satte därefter upp en liknande ugn i Filipstad. Så småningom köpte Lundström även upp Nordstjernan. Vilket år detta skedde är okänt.
Intresset att själv utöva idrott hade vuxit sig allt starkare för mig. Jag lade upp ett skidspår i Trädgårdsföreningen, som jag kunde använda även när det var mörkt ute. Det åkte jag så gott som dagligen. På den tiden var Trädgårdsföreningen ungefär dubbelt så stor till ytan som den är idag. Gymnastikbetyget blev nu i Linköping mycket bättre. Jag fick AB där, precis som i franska. Tyska var fortfarande BC, annars var det mest Ba, fast i handstil hade jag C. Året i Linköping gick rätt fort. Det var många aktiviteter, jag var med i skolmästerskapet i schack utan större framgång och i klassmästerskapet i pingis, där jag åkte ut i semi och sen fanns det något som hette skoldans, som ägde rum i gymnastikhuset vid Domkyrkan. Där träffade jag Kerstin Sjögren, som var dotter till häradshövdingen. Genom henne kom jag också med i umgängeslivet och var bl. a bjuden på dans hos flickorna Banck, vilka bodde nedanför S:t Larskyrkan. De var döttrar till Banck i Banck & Nilsson, som var stadens största charkuteri. Både dem och Kerstin skulle jag sen träffa när vi flyttat till Stockholm några år senare.
Julen 1937 kom Tore och Sune hem och stämningen i familjen var god. Jag kände mig stolt när jag var ute och promenerade med dem. Pappa hade köpt julklappar till var och en i Amerika. För min del fick jag ett stereoskop, som gav tredimensionella bilder när man tittade. Bilderna var från olika håll i Amerika bl. a från Grand Canyon. Majgubbarna år 1938 tittade vi på från Morfars balkong. Birgit var förtjust i Majgreven, som var Ivar Månsson. Ivar blev senare far till Henrik Månsson, vilken på Släktföreningens möte på Odensfors i juni 2001 berättade om sin farfars fars och Jonn O:s mellanhavanden. Birgits känslor för Ivar blev aldrig besvarade. Birgit tog studenten som planerat på våren. Även den gången stod Morfar, Mamma och jag på balkongen mot Stora Torget och tittade på henne när hon åkte förbi i vagnen med sjungande kamrater.
Lärarna i Linköpings Högre Allmänna Läroverk var mycket proffsiga. Av läroverkets alla lärare, 41 st. inklusive extralärare, var det ingen som inte hade någon akademisk examen. Alla intresserade sig för eleverna och försökte göra sitt respektive ämne intressant. I geografi hade vi t ex en lärare som hette Erik Axelson. Han hade långa utläggningar om varje land, som vi läste om. Sedan fick vi skrivning på landet ifråga. Om man redogjorde för det geografiska för landet blev man godkänd, kunde man sedan lite av vad han berättat fick man Ba, och visste man det mesta av det han talat om kunde det bli Ab i betyg. Följden var att det var många som hade ett högt betyg i geografi. Jag gick ju om årskursen, vilket var positivt för betygen, men var samtidigt ny i klassen, som visade sig vara negativt för resultatet, så jag fick vara nöjd med mina sju Ba, Ab i franska och underkänt i tyska.
Hotet från Tyskland om anfallskrig blev nu allt tydligare. Svenska regeringen beslöt att rusta upp bl. a Bodens fästning. Pappa, som varit med om att rusta Vaxholms fästning inför första världskriget blev nu ihågkommen och kontaktad med förfrågan om han inte ville återgå i tjänst, så skulle han utnämnas till Fortifikationbefälhavare i Bodens fästning från 1 okt 1938. Det var ett fint anbud, men Sigge hade ju sista året insett hur väl han behövdes för industrierna. Samtidigt blev förhållandet med Jonn O. allt svårare att hantera. Morfar anklagade rent ut Pappa för att lura honom. Vad som till sist avgjorde är svårt att säga, men Pappa valde ÖB:s inbjudan. Så här i efterhand kan man väl säga att det beslutet avgjorde att industrierna så småningom alla såldes ut. Även om Pappa Sigge försökte att från Boden hålla i de viktigare avgörandena, så halkade de alla tre ner i effektivitet. När han åter blev ansvarig den 1 oktober 1946 var det för sent, utom för Tråddrageriet där vår familj efter arvskiftet hade erhållit majoriteten. Ödets ironi var också att Jonn O. avled den 23 dec 1938 inom ett halvår efter det vi flyttat från Linköping.
Jag kommer mycket väl ihåg resan upp till Boden. Skolan började 25 augusti och Pappa skulle inte tillträda förrän 1 okt, men ville väl ändå orientera sig där uppe, så vi två åkte tillsammans omkring 20 augusti i bilen från Linköping till Boden. Det var ett underbart väder den här tiden och en upplevelse för mig att se nästan hela Sverige så på nära håll. Vi övernattade i en stad på vägen, vilken kommer jag inte ihåg. Pappa och jag såg en cirkusföreställning där Anita Kittner uppträdde varefter vi åt en god middag på hotellet där vi bodde. Väl i Boden fick jag sova i ett rum på Ing 3, där Tore jobbade, och blev helinackorderad i maten hos en major Klingspor. Han och hans hustru Rut hade ett underligt förhållande. De kunde absolut inte vara ensamma utan måste alltid ha folk hos sig. Jag förstod snart varför. Hade de inga gäster, så var de som hund och katt och bråkade hela tiden med varandra. De hade en dotter, som var några år äldre än jag. Hon led av något på den tiden så ovanligt som anorexi. Var det inga gäster inbjudna, så fick hon och jag rycka in och så spelade vi fyra bridge. Att spela bridge blev nu ett nytt intresse för mig, som kom att vara i många år. Ett annat nytt intresse, som just nu väcktes, var att bada bastu. Tore tränade vid den här tiden och en gång i veckan hade officerarna på Ing 3 tid för bastu som jag inbjöds till. Sedan dess har jag i princip badat bastu varje vecka.
Samrealskolan i Boden var ganska ung. Officerarna i Bodens garnison, som i många fall tvångsförflyttats dit, hade i alla år klagat på att enda möjligheten för deras barn att gå i realskola eller gymnasium var att bli inackorderade i Luleå, som låg fem mil bort. Nu när realskolan väl kommit till hade elever strömmat till inte bara från Boden utan även från många andra kommuner i Övre Norrland. Det fanns enbart fyrårig realskola, men i ettan och tvåan fanns det 3 parallellklasser. Sammanlagt i skolan var det 266 elever i 10 klasser, drygt var fjärde elev kom från garnisonen. Jag måtte redan från första stund ha gjort ett förtroendeingivande intryck ity att jag redan innan katalogen tryckts hade blivit vald till en av tre alternerande ”korridor- och gårdsvakter” i min klass 4:4 a. Vi var 11 pojkar och 7 flickor i klassen. I klassen fanns ett formligt snille, som jag aldrig senare sett maken till. Han hade högsta betyg i alla ämnen och kunde allt. Men han öppnade aldrig en läxbok. Till yttermera visso hade han inga som helst intressen. Han deltog inte heller i några fysiska aktiviteter, utan när han kom hem från skolan gick han många gånger raka vägen till sängen, där han sen trynade resten av dagen. Någon bästa vän lyckades jag inte få bland skolkamraterna. Intresset för flickor hade dock väckts, så jag kommer faktiskt fortfarande ihåg några av dem.
Skolan låg inte så långt från centrum i Boden. Den låg emellertid lite avskilt och hade en mindre sjö alldeles intill sig. Från skolan var det relativt långt till regementena, som var A 5, A 8, I 19 och Ing 3. Fortifikationen, där vi bodde, låg ungefär lika långt bort men lite mer västerut. Avståndet till skolan utgjorde inget problem i sig. Men när temperaturen på vintern gick under 20 minusgrader ordnade garnisonen med skjuts till skolan. Det som då erbjöds att åka på var ett lastbilsflak på en större lastbil. Det hände fler gånger den vintern jag gick i Bodens realskola att vi fick åka med den bilen. En morgon, när det var under 30 grader kallt blev skjutsen t o m inställd, så vi slapp gå i skolan. A propos kylan, så är det säkert ingen idag som tror det, men faktum är att det ryktades om att det kom elever till skolan långt norr ifrån, som gymnastikläraren måste tala tillrätta eftersom de annars knappast kunde vara med på gymnastiken därför att de var mer eller mindre insydda för vintern i sina underkläder.
Det var mycket som var annorlunda här uppe i norr mot vad det varit i Linköping. Det talades för det första ett helt annat språk, många gånger sjungande och mer eller mindre utan ändelser. T ex: Ska Du sitt här när det börj regn. Det fanns också en mängd ord som jag aldrig hört. Jag skrev upp dem i en bok, men den är borta och just nu kan jag inte minnas något enda. Men det var ingen som anmärkte på mitt språk eller mobbade mig för det eller för att jag kom söderifrån. Det var ju som sagt också en hel del sörlänningar i skolan, så det hade knappast lönat sig med mobbning. Det var tvärtom så att det var ett mycket gott kamratskap i skolan. Som jag uppfattade det inte alls samma tendenser till kotteribildning som i Eksjö. Däremot märktes tydliga tendenser till irritation mellan pojkar och flickor i klassen. Något som dock säkert berodde på den ålder vi var i, de flesta omkring 15. Naturen var också helt annorlunda. Vid kusten i norr, som t ex i Luleå är det lågland, men bara fem mil in i landet vid Boden blir det mera kuperat. Själva stan ligger i en grop, men runt om den ligger bergen, där alla fästningens fort låg. Som redan berörts är klimatet också helt annorlunda. Klimatet uppe i norr går inte på något sätt att jämföra med det jag kom ifrån. Där uppe var det mörkt och kallt på vintern och ljust och varmt på sommaren. Nere i Linköping kunde det vara snö till midsommar och vårväder i februari. Även om snötillgången i Linköping just vintern 37 – 38 varit god, så var det inget mot vad det var i Boden vintern 38-39. Snön kom redan i november och låg över 1 maj, då jag åkte skidor. Ett minne som etsat sig fast är när Mamma och jag skulle åka sparkstötting till centrum för att köpa julgran. Vi gav oss iväg precis när det blivit ljust och sedan vi köpt granen och färdats hem igen hade det inte gått mer än en dryg timme, men då var det redan på väg att bli mörkt! Ett skådespel, som bjöds i norr, men som jag aldrig sett förut, var norrskenet. Praktiskt taget varje natt såg man detta fantastiska skådespel. Ett bevis på hur snabbt det växte där uppe fick vi redan första sommaren. Mamma hade ett trädgårdsland där hon hade satt potatis. Sen skulle hela familjen resa bort, och vi var borta en vecka. Sedan, när vi kom hem, så kunde vi alls inte se potatisen, för den var helt övervuxen av ogräs.
En remarkabel händelse var när det var dags för skolmästerskap i slätlöpning på skidor. Vi skulle tävla på lördagen och redan på fredag kväll hade det kommit in ett lågtryck, så det spåddes flera graders värme till lördagen. Jag stod i Fortifikationens källare på fredagen och vallade mina skidor för det kommande tövädret. Tävlingsdagen var det halvmulet och 4 grader varmt. Tävlingssträckan var ett par varv runt den omtalade sjön. Tro det eller inte, men jag segrade helt överlägset. Bortförklaringarna att ”sörlänningen” vann var naturligtvis att det var en vallningsseger jag vunnit. Det brydde mig inte, för det är ju helt naturligt att man skall kunna valla skidorna om man skall tävla. Efter denna seger blev mitt intresse för skidåkning givetvis än större och jag nötte dagligen på skidspåret som utgick från vår bostad.
Eftersom våningen inte var helt iordninggjord 1 oktober hade Mamma inte kommit upp förrän lite senare. Då var ännu inte badrummet färdigt och Mamma önskade sig kakel i himmelsblått, vilket var svårt att få fram, så badrummet blev inte klart förrän till jul. Innan dess fick vi bada i källaren. För mig hade allt förändrats sedan Birgit flyttat hemifrån. Hon gick på Konstfack och var inackorderad i Stockholm. Jag var nu enda barnet, vilket för mig kändes helt OK. Det var många visiter som skulle göras och många som kom på visit, så Mamma hade fullt sjå. Även Pappa hade det jobbigt. Upphandlingen av byggandet av försvarslinjen, som skulle omfatta hundratals fort och bunkrar hade påbörjats med infordrande av offerter från alla de stora byggbolagen: Skånska Cement, Armerad Betong, Hallström & Nisses m fl. När anbuden kom in såg Sigge, som var van vid upphandlingar och som nämnts själv varit inne på tankar om kartell för brödfabrikanterna, att bolagen gjort upp med varandra vid anbudsgivningen. Var och en av entreprenörerna var lägst i pris på ett visst område, sedan låg där alla de andra i en jämn klass långt ovanför. Sigge kontaktade Stockholm och försvarsminister Edvin Sköld, redogjorde för förhållandet och föreslog att man i detta speciella fall skulle upphäva ”Statens upphandlingsförordning” för att kunna sätta kartellen ur spel. Efter mycken vånda i Regeringskansliet blev detta också fallet. Sigge begärde in nya anbud och kunde trots protester från byggbolagen spara stora pengar åt Staten. För mig som kände till detta verkade upprördheten över byggbolagens, bensinbolagens och asfaltföretagens kartellbildning omkring sekelskiftet något sent påtänkta. Sigge gjorde mycket annat konstruktivt för att modernisera Fortifikationens arbete och vann stort erkännande hos dem som var berörda av hans arbete.
Skolåret i Boden blev av någon anledning rena katastrofen. Jag trivdes inte särskilt väl vare sig med min situation i livet eller med kamraterna och lärarna. Jag förstod ganska tidigt att mina betyg särskilt i språk skulle bli urusla, så jag började tänka på hur jag skulle kunna skaffa mig kompensation i något ämne. Fysikläraren, Ernst Ohlsson, var en man som levandegjorde sitt ämne. Han berättade bl. a om den då nya teorin om kosmos´ uppkomst, nämligen att hela universum kommit till genom att en enormt hoppressad kärna av materia utvidgat sig vid en Big Bang. Jag frågade honom om han ville ge mig privatlektioner i fysik och svaret blev ja. Första gången jag besökte honom fick jag en mindre chock. Hans möblemang bestod i stort av en säng, ett bord, en stol och i övrigt sockerlådor, som på den tiden var en populär förvaringsmöbel. Han lärde mig mycket inte bara om detta, utan om mycket annat i fysikens värld. Jag fick också ett AB i fysik, men det räckte inte med detta och fem Ba, när jag fick underkänt både i Tyska och engelska. I själva verket blev jag så deppig av mitt misslyckande att jag allvarligt funderade på att ta livet av mig. Men då jag inte visste hur eller på vilket sätt kom jag fram till att det hela antagligen blev värre om jag gjorde detta. När jag kommit över min depression präglade jag mitt motto, som gällt alltsedan dess: Du kan vad Du vill. Mina föräldrar var också mycket förstående. De insåg att de upprepade miljöombytena varit negativa för mig. Efter mycket funderande erbjöd de mig att försöka läsa upp mig på Solbacka internatläroverk i Sörmland, som hade sommarkurser. Klarade jag detta skulle jag sedan få fortsätta studierna på Solbacka till studenten.
Sommarkursen på Solbacka började 1939 inte förrän någon av de första dagarna i juli månad. Pappa, Mamma och jag skulle därför segla från midsommar och någon vecka framöver. Mamma var försenad men Pappa och jag hade kommit till Arkösund dagen före midsommarafton. Då kom ett iltelegram från försvarsledningen om att högsta beredskap skulle intagas och Pappa var tvungen att inställa seglingen. Tyskland hade i mars 1938 ockuperat Österrike och förberedde nu anfall mot Polen. Pappa tyckte att vi två trots allt skulle segla ut och hälsa på ”Kejsaren”, som var en dubbelballong några sjömil söder om Arkösund. När vi kom tillbaka till Arkösund hade Mamma kommit. Pappa gav sig iväg till Boden och Mamma och jag for till Odensfors, där vi var några dagar innan jag begav mig till Solbacka. Vi fick sova i de båda gästrummen på vinden, vädret var underbart och vi hade en härlig tid. Janne och jag fiskade i ån och tog även upp gäddrom., som vi lade i dammen framför huset där rommen kläcktes och hundratals små gäddyngel snart simmade omkring. En del var större o starkare o hungrigare och åt upp sina syskon. Snart var det bara ett halvdussin smågäddor kvar. Janne, Gunilla och jag sköt med pilbåge och jag spelade tennis med Gunilla på tennisbanan i parken, som då fortfarande var i bra skick. Snart var den underbara tiden på Odensfors slut och jag for till Solbacka.
Det var många elever som deltog i dessa sommarkurser. Undervisningen var intensiv, men tillfälle till träning erbjöds också i stor utsträckning. Jag kommer inte ihåg mer än en annan elev. Det var Ted Béen, son till Fredrik Béen och bror till Lasse, som jag träffade senare i livet. Jag tyckte själv att både de skriftliga och de muntliga proven gick bra, men jag fick inte veta resultatet eller om jag blev antagen till skolan för inträde i första ring eller inte. Hemma igen i Boden gick vi och väntade på besked. Jag hade tagit reda på när inträdesproven skulle ske i Luleå läroverk och jag föreslog att jag skulle tenta där också. Min lilla baktanke var att om jag kom in så skulle jag slippa gå på Solbacka, kunna vara inackorderad i Luleå och sen vara hemma över helgerna. Längst in kände jag att jag nog skulle sakna min Mamma nere i Sörmland. Så beslöts också och under över alla under, så klarade jag tentan i Luleå. Alla blev glada. Jag tror det var ett klokt beslut jag fattade. Det kom ett sent besked från Solbacka att jag kommit in där också, men det kunde vi då tacka nej till.
Världsläget hade blivit allt sämre och kriget stod för dörren. Den 27 augusti 1939 talade vår statsminister Per Albin Hansson i radio till svenska folket. Det var då han sa de bevingade orden att ”Sveriges beredskap är god”. Den 1 november anföll sedan Tyskland Polen. Ryssland passade nu på att utnyttja läget för att förverkliga sin gamla dröm att nå Östersjön. Finland hotades och i Sverige sattes försvaret i beredskap och det påbörjades förberedelser för en Frivilligkår. Den kommande vintern 1939-1940 var ovanligt kall med många nätter då temperaturen gick ned till –40 grader Celsius eller mer. När det var som kallast hade Fortifikationen kallat in ett trettiotal stora lastbilar, som skulle användas vid transporterna till byggena av värn. Någon garageplats för bilarna fanns inte så Sigge bestämde helt frankt att ägarna fick åka hem med sina bilar igen för att kallas in senare. Fortifikationen kunde helt enkelt inte ansvara för dem i den rådande kylan.
Kapitel
V. Luleå
Ht 1939 –
Vt 1941
När läsåret började i Luleå blev jag till att börja med inackorderad hos en familj Neckman. Jag fick dela rum med en av sönerna och när vårterminen började flyttade jag till en familj Dahlquist på Trädgårdsgatan 22. Fadern i familjen var officer och bror till dåvarande prosten i Vreta Kloster Sixten Dahlquist. Det fanns tre barn i familjen, som alla gick i läroverket: Gunnar, som jag var mest tillsammans med, var född 1924, sen var det Brita och Nils. På den här tiden rådde ordning i skolan. För senare tiders barn kan det kanske vara av intresse med några citat ur ordningsföreskrifterna för Luleå Läroverks lärjungar: ”Lärjunge vare förbjudet att förtära vin och spritdrycker” ”Lärjunge bör avhålla sig från tobaksrökning” ”Allt kortspel om penningar eller penningars värde är lärjunge förbjudet” ”Bevistande av offentliga danser, kabaréer, revyer och teaterföreställningar vare lärjunge förbjudet, såvida det ej sker i föräldrars sällskap” etcetera. Alla förbuden till trots hade vi elever ändå inga problem att roa oss. Det fanns nio olika föreningar i skolan och ett stort bibliotek i staden. Genom att många av eleverna vid läroverket kom från andra orter och var inackorderade precis som jag fanns det också gott om kaféer och mindre näringsställen där vi kunde träffas. Biografernas antal var likaledes stort. Var det vackert väder gick hundratals elever Storgatan fram och tillbaka enbart för att prata och umgås och eventuellt träffa nya bekantskaper, man ”strögade”.
Jag tränade nu mera regelbundet och började med en ny sport. Broder Tore hade börjat deltaga i tävlingar i modern femkamp. Han var emellertid inte särskilt allround utan mer specialist på skytte, som han faktiskt vann vid flera tävlingar. Nu fanns det en fäktklubb vid Luleå läroverk. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag senare skulle kunna börja med modern femkamp om jag redan nu började med fäktning. Fäktklubben hade träning varje vecka i skolans gymnastiksal. Jag började och var med så länge jag bodde i Luleå, men slutade sedan när jag flyttat till Stockholm. Fäktning är nu inget man lär sig på två år, så jag blev inte ens bra. Däremot tog friidrottskarriären ett litet steg uppåt. Skolan skulle ha ”landskamp” mot Umeå läroverk på hemmaplan och det fattades en man på 1500 m, så gymnastikläraren frågade om jag ville ställa upp. De flesta grabbarna var två år äldre än jag, men läraren trodde det skulle gå bra. Dessutom hade Luleå två riktigt duktiga grabbar, så om jag misslyckades skulle det ändå inte bli någon katastrof. Jag hade ju aldrig tävlat förut, så jag la mig sist i starten. När det var trehundra meter kvar tog mina lagkamrater täten och drog ifrån hur lätt som helst. Jag knäckte också två av Umegrabbarna i sista kurvan men hade ytterligare en framför mig ända tills några meter före mål, då jag lyckades pressa mig före honom också. Sen svartnade allt för mig och det gick en bra stund innan jag blev mig själv. Men gymnastikläraren blev överlycklig.
Jag åkte tåg hem till Boden varje helg. Det är ungefär fem mil mellan Luleå och Boden. Det var skönt, för ärligt talat var det trots allt inte så roligt att vara inackorderad. Plötsligt en dag kom det en ny inackordering, en flicka. Jag kommer inte ihåg vad hon hette och knappast hur hon såg ut. Hon var lite bekant med familjen jag bodde hos, men jag tror inte någon kände henne ordentligt, för då hade hon nog aldrig fått komma. Hon hittade på saker om den ena efter den andra av oss andra ungdomar och ställde till med bråk, oreda och allmän misstänksamhet mellan oss. Som tur var så var fru Dahlquist en rekorderlig kvinna. Hon förstod till slut hur det låg till och det lilla stycket som ställt till alltihop fick packa sina pinaler och flytta. Detta var min första erfarenhet av lögn och elakhet. Det blev tyvärr inte den sista.
Den 30 november 1939 anföll Ryssland Finland och det s.k. Vinterkriget påbörjades. Sune, som nu var löjtnant på A 6 i Jönköping, anmälde sig som frivillig men tillhörde aldrig den s.k. frivilligkåren utan tjänstgjorde vid Karelska Näset under finskt befäl. Stilleståndsförhandlingar med ryssarna inleddes 12 mars 1940. Redan året därpå förberedde Finland att tillsammans med Tyskland angripa Ryssland i den s.k. Barbarossaoperationen, som påbörjades i juni 1941, och Sune ville ånyo vara med som frivillig. Han erhöll då ett specialuppdrag. Den svenska Frivilligkåren fick inte utrustas med tunga vapen. Detta var emellertid vad Finland bäst behövde. Under stort hemlighetsmakeri transporterades ett batteri, 4 st. 10.5 cm kanoner upp till Torneå. Där togs de om hand av Sune, som i Vasa började utbilda finska medborgare, i detta fall en bottenskrapning av reserverna eftersom Vasa regemente, som skulle sätta upp två kårer redan satt upp fyra. Batteriet ifråga av Bofors tillverkning var det mest moderna som fanns i världen. I Finland fanns över huvud taget inget grovt artilleri. Det var bråttom när Sune kom till fronten vid Karelska Näset med sina kanoner för striderna hade redan pågått en tid. Han fick order att omedelbart börja skjuta men anhöll att få 24 timmar på sig för att maskera kanonerna, vilket beviljades. Sedan sköt han dag och natt tills alla fyra kanonernas eldrör var förbrukade. Han lyckades också att under återmarschen från Näset få med sig alla kanonerna tillbaka till Sverige, vilket skedde någon gång 1942. Förlusterna på hans trupp hade inte varit stora. Han fick mycket beröm för sina insatser av den finska krigsledningen och erhöll Finlands Frihetskors av 4 klass med svärd och eklöv samt Finlands Minnesmedalj. Sune var mycket tystlåten om sina personliga upplevelser. Mamma Bojan var nyfiken och frågade flera gånger, men Sune vägrade berätta något. ”Mamma förstår, det är inte allt som är roligt i krig”. Att han själv blev mycket förändrad är helt klart.
Även jag hade haft mina drömmar om att gå ut som frivillig i kriget, men det var bekantgjort att man måste vara 18 år fyllda, så det fick jag slå ur hågen. Strax efter skolavslutningen våren 1940 arbetade jag istället som praktikant i ett av forten till Bodens fästning, vilket av dem det var minns jag inte idag. Jobbet i sig var inte särskilt attraktivt, det bestod av rengöring av fortets kanoner och av vissa lokaler. Men för en sjuttonåring var det intressant bara att få komma in i ett fort, särskilt den här tiden, då inte kriget var så långt borta. En iakttagelse jag gjorde var att flera av kanonerna i det här fortet var så gamla. Tillverkningsåret låg för dem runt 1875-90, men min pappa översten tröstade mig med att de alla skulle skjuta från ett fast läge, så det gjorde inget att de var till åren.
Under sensommaren 1940 fick jag återigen gå sommarkurs för att få godkänt i alla främmande språk. Det skedde i Luleå läroverks regi. I tyska och engelska gick det så bra så läraren undrade varför jag inte hade klarat godkänt i terminsbetyget. I tyska skrivningen hade jag t ex a. Franska proven – muntligt och skriftligt – gick däremot urdåligt. Men franskalärararen var en hyvens man, han tog in mig för ett enskilt samtal och sa att om jag lovade att inte läsa franska mer på gymnasiet, så skulle han godkänna mig. Det var lätt att ge det löftet. Pappa ville trösta mig för skoleländet och sände upp den segelbåt mina äldre bröder haft för många år sen. Den kom med båt från Stockholm. Jag hade fått meddelande i förväg när båten skulle komma och var nere i hamnen och tog emot den. Sen drog jag den till en kajplats jag fått mig anvisad och förtöjde den. Dagen därpå gick jag till kajen och skulle segla hade jag tänkt. Tyvärr var det inte möjligt just då. Båten hade varit så gisten att den blivit full med vatten och sjunkit. Angöringstampen stod lodrätt ner från kajkanten. Men efter någon vecka hade borden gått ihop, så den höll nåt så när tätt och jag seglade bland annat fram och tillbaks över Lulsundet där färjan gick – idag är det en bro där- och jag lyckades faktiskt några gånger att vinna över färjan.
När jag skriver om färjan i Luleå är det en annan färja som dyker upp i mitt minne. Om jag minns rätt var det sent på hösten 1940, som katastrofen vid Armasjärvi, sydväst om Övertorneå, inträffade. Sverige hade rätt stora styrkor koncentrerade vid gränsen mot Finland för att kunna möta ett eventuellt ryskt anfall över Torneälven. Sent en kväll skulle ett förband ta sig över vattnet vid Armasjärvi. Tyvärr överlastades färjan och något gick snett så färjan kantrade och alla ombord kom i vattnet, som höll en temperatur av 7 till 8 grader. Det var långt till båda stränderna, alla var inte simkunniga, och många av dem som kunde simma orkade inte iland på grund av köldchocken. 44 militärer och 2 civila omkom. Det blev naturligtvis skriverier om vem som varit ansvarig, färjans chef eller den som beordrat truppen ombord. Troligen, om jag minns rätt, hade emellertid båda omkommit. En officer på ingenjörtrupperna, bekant för både Pappa och Tore hade emellertid tillsammans med några få andra lyckats simma iland.
Julen 1940 är ett av mina allra ljusaste minnen från den här tiden Hela familjen jämte Sunes fästmö Kerstin var då samlad i Boden. Mammor har alltid varma känslor för sina barn och vår Mamma var nu speciellt glad för att Sune klarat sig under vinterkriget och att han hade fått en fästmö. Mot det valet hade ingen av föräldrarna nu något att erinra. Pappa var glad att han lyckats med sitt arbete och vi barn var glada att träffas. Allt gammalt groll var nu glömt, vi trivdes med varandra. De yttre förhållandena hade naturligtvis också sin del i att sammanhållningen och glädjen att träffas blev större. Hela Europa var i krig, Danmark och Norge besatt, och i Boden kändes hoten speciella eftersom tyskarna var så nära. Det hände rätt ofta att tyskt flyg med eller utan avsikt flög in över svenskt område i Narviksområdet. En dag berättades det t ex att tre tyska plan med bara några dagars mellanrum blivit nedskjutna av svenskt luftförsvar när de, som det hette i telegrammen kränkt vårt luftrum.
Även i Luleå hände sig att kriget kom nära. En morgon innan vi hunnit gå till skolan gick det flyglarm. Hela familjen Dahlqvist med inackordering och alla andra i huset sprang ned i källaren, där vi satt flera timmar. Ingen var speciellt rädd. En del spelade kort, andra läste eller pratade och några hade t o m frukosten med sig. Givetvis spekulerades det också om vad som hänt, Sverige var trots allt inte direkt hotat. Det visade sig efteråt att ett tyskt plan, som kommit ur kurs och fick ont om bensin, för att åter kunna nå hemmabasen låtit fälla sina bomber i ett obebott område alldeles utanför Luleå.
Några vänskapsband knöt jag inte i Luleå heller. Under promenaderna på Storgatan var det en lång flicka, som gjorde vissa närmanden. Men hon var inte alls min typ, så hennes försök ledde till intet. Höstterminen 1940 hade emellertid överste Inge Hellgrens andra dotter, Gunvor, börjat i L II och vi kände varandra sedan tidigare så vi umgicks en del. Vi hade ungefär samma intressen såsom musik och litteratur. Hennes äldre syster Ingalill gifte sig sedermera med broder Tore. Själv gifte hon sig med en litteraturstuderande engelsman, som blev doktor i Svenska språket vid universitetet i Edinburgh. I min klass gick en flicka Newman, som var ett geni i matematik och bäst i klassen i det ämnet. En annan klasskamrat var Anna-Stina Jonsson. Hon blev så småningom en av Martha Béens bästa vänner och hos henne möttes vi 25 år senare.
Under tiden 10/6 - 24/7 1941 praktiserade jag på Härnöverken i Härnösand. Chef för Härnöverken var Pappas kusin Nisse, som var son till Lars Wilhelm. Nisse träffade jag aldrig när jag jobbade på filar- respektive lindaravdelningen. Arbetet var inte särskilt roligt eller krävande, men det var ändå skönt att göra något annat än gå i skolan. Vid sidan om mina ordinarie uppdrag tillverkade jag tärningen i plåt som nu står på skrivbordet på Stenserum. Det var också roligt att rå sig själv, vilket var första gången i mitt liv. Jag var inackorderad hos en Fru Frida Frånberg. Hon var från Frånö en ort längre norrut. Hon var snäll och omtänksam fast jag tyckte hon var väldigt gammal. Antagligen var hon runt 40, möjligen 50 år. Jag hade inga kontakter på orten, men det behövdes bara att jag gick ned på idrottsplatsen för att träna, så fick jag genast många nya vänner. En viss avundsjuka visade sig ganska snart då deras tränare kom ner. Han intresserade sig mycket för mig och gav mig många goda tips om min löpning. Sedan när vi hade en träningstävling och ett par av Härnöpojkarna lyckades klå mig blev alla genast lite gladare,
Pappa Sigge fick på nyåret 1941 erbjudande att från 1 maj 1941 t o m september samma år bli tillförordnad chef för Fortifikationskåren och Arméförvaltningens fortifikationsdepartement för att sedan 1 okt bli inspektör för Ingenjörtrupperna. Så Mamma Bojan och Birgit började redan tidigt på våren att springa och titta på lägenheter som var till uthyrning i Stockholm. Det var alltså helt omvänt mot idag. Det fanns hur många lägenheter som helst i olika storlekar och prisklasser att hyra. Så småningom beslutades att familjen skulle hyra en lägenhet på Engelbrektsgatan 25 två trappor upp alldeles vid norra delen på Humlegården, inte så långt från den plats där jag fastnat i Djursholmståget.
Kapitel
VI. Stockholm
Ht 1941 - Vt 1943
Betyget från R II i Luleå var inte något vidare att skryta med, så det beslöts att jag skulle gå om R II i Stockholm. Jag hade kommit in på Norra Real på Roslagsgatan 1. Det var bara en knapp kvarts gångavstånd från Engelbrektsgatan 25, där vi bodde. Kanske tänkte jag inte så mycket på det då, men nu efteråt förstår jag att det var en helt annan klass på lärarna i Stockholm än det varit i Luleå eller Boden. I svenska hade vi t ex Hjalmar Alving, journalisten Bangs far, som bl. a utgivit ett antal isländska sagor i översättning. Han var dessutom en underbar människa. Utom att han lärde mig skriva svenska, så lärde han mig också för livet att man skall skilja på sak och person. I klassen hade vi en pojke Wilcke, som var uttalad nazist. Det var inte särskilt populärt 1941 att vara det. Alving var dessutom mycket långt åt högerhållet. En gång, när vi skrivit uppsats och skulle få igen våra skrivningar hade Wilcke skrivit om ett ämne, som föranlett honom att i stor utsträckning breda ut sig om nazismens alla fördelar. Alving kom in i lektionssalen med kriaböckerna under armen, alldeles högröd i ansiktet. Sedan ägnade han hela timmen åt att förklara varför nazismen var det sämsta på jorden. Han slutade inte när klockan ringde att lektionen var slut utan fullföljde den påbörjade tankegången. Sen tog han alla böckerna och hävde ut dem på närmaste bänk med orden: Här har Ni Era uppsatser! Stackars Wilcke vågade knappt öppna sin kriabok och ingen av oss andra ville gå därifrån utan att höra vilket betyg han fått. Till slut öppnade han sin bok och visade oss: Litet a. Så den timmen blev mer än en lektion i svenska språket. Till saken hör också att Wilcke som regel skrev bra på sina uppsatser, så det var inget fjäsk på så sätt. Lektor Alving kunde berätta om författare på ett mycket fängslande sätt och han gav oss litteraturanvisningar samt färgstarka skildringar om det mesta. Han var desslikes begåvad med humor. En gång när han var i berättartagen och klockan ringde ut och några elever reste sig från sina bänkar viftade han med handen och sa: Lugn go vänner, jag har ännu några pärlor att kasta!
Även de övriga lärarna var mycket kunniga i sina ämnen och alla var goda pedagoger. Alla 29 klasskamraterna var trevliga och rättframma men det blev ändå inte så att jag fick någon närmare kompis bland dem. Vi träffades på Skansen och firade 10-årsjubileum efter studentexamen, men sedan har jag inte mött någon av dem. En sorglig sak var att redan ett år efter vår examen hade två av våra kamrater gått bort. Den ene, som var utomordentligt duktig att skriva, dog i ett epileptiskt anfall och den andre tog livet av sig själv. Som bevis för hur det kan vara att byta skola kan jag nämna att jag efter första terminen fick ett slätt godkänt B i samtliga läsämnen utom i tre där jag hade Ba. Till våren hade jag två Ab och fyra Ba. Remarkabelt var också att jag som aldrig varit med i sången, vid testningen lyckades sjunga hela skalan rätt och tillsammans med en tredjedel av klasskamraterna blev delaktig av musikundervisningen. Det var extra roligt för vårt läroverk hade en kör som turnerade runt i Stockholms kyrkor vid olika högtider och sjöng. Bl. a sjöng vi i Slottskyrkan, Engelbrektskyrkan och Jakobs kyrka. Första läsåret i Stockholm utförde jag också enskilt arbete i svenska. Heidenstam var min idol just då. Jag var omyndig men fick ett intyg av min far att han ansvarade för mina boklån och sen fick jag låna hem böcker från Kungliga Biblioteket, som inte låg så långt bort från där vi bodde. Bara att få låna böcker där var en stor upplevelse för mig. Arbetet finns att läsa i en av mapparna i TV-rummet på S:t Larsgatan.
Hur det gick till kommer jag inte ihåg idag, men på något sätt fick jag kontakt med Kerstin Sjögren, som jag blivit bekant med i Linköping. Hon gick på Konstfack, som numera är Tekniska skolan. Vi träffades några gånger och hon var uppenbarligen lite förtjust i mig, vilket dock inte besvarades. Några av hennes kamrater på skolan träffade jag också. En major Ödman vid ingenjörtrupperna hade två döttrar, en som var lite äldre och en som var lite yngre än jag, Mamma Bojan ville jag skulle träffa dem, men inte jag. Jag ägnade mig mest åt att låna och läsa böcker i de mest skilda ämnen – sällan romaner, men gärna historiska berättelser i stil med dagens saga om Arn av Jan Guillou, eller så skrev jag själv. Det blev många dikter men också tankar om livets bekymmer på prosa. Så småningom blev det även någon kort novell och utkast till ett skådespel. Kanske kan jag som avslutning till mina minnen ta med en del av vad jag skrivit. Här i texten skall jag bara ta med ett par exempel. Dikten, skriven omkring 1940 mitt under Andra Världskriget, blir den här:
En visa om hat
Till stoft skall drömmarna smulas
för vemodets mildögde son.
Tänkespråket från samma tid blir:
Fåfängt, visst är vårt liv fåfängt. Men det är mindre fåfängt
än att sitta i ett bombplan eller stå i en exekutionspluton.
Sommaren 1942 for Mamma och jag ned till skärgården. Alldeles utanför Fyrudden bodde en fiskare, Artur Berg, på ett ställe som hette Skogsudden. De två tavlorna, nu i storstugan på Stenserum, med sjöbodarna respektive den vita grinden med det blå vattnet, har båda sitt motiv därifrån. Artur flyttade på sommaren ut från ”vinterhuset”, som han hyrde ut till sommargäster och bodde själv med sin familj i en mindre, inte vinterbonad stuga. Artur kunde inte simma och han var rent ut sagt skrajsen när han en gång fick följa med Pappa, Bengt och mig ut på en kort segling till Harstena och tillbaka. Men han var snäll och trevlig och lätt att prata med. Mamma och jag kom rätt tidigt till Skogsudden, där hon solade och hade skönt och jag fiskade och seglade. Pappa hade ordnat ner pojkbåten från Luleå och låtit varvet, där han hade Viveca d ä till förvaring, se över den så den var riktigt tät. När jag seglade satt Mamma på stranden och skulle ge direktiv. Men jag ”råkade” snart komma så långt från land att jag inte hörde henne. En gång fick jag bannor, när jag kom tillbaka till stranden. Då hade jag slängt öskaret, som var av trä, över bord för att sedan försöka segla in det i båten igen genom att ta så mycket vind i seglen att båten krängde till så den tog in vatten precis där öskaret låg. Mamma trodde att jag fått solsting när jag bara seglade runt runt. Men en gång under sommaren lyckades jag segla in öskaret i båten.
Så småningom kom Pappa ner och vi hämtade Viveca på varvet i Arkösund. Sedan vidtog tre veckors segling. Det var underbart med skärgården, solen, havet, vinden - samtidigt var det jobbigt att vara gast åt föräldrarna. Sigge var en sträng lärare och förvånansvärt petig med allt på sjön – men han hade också en gedigen erfarenhet, han hade börjat segla i Gripsholmsviken redan som mycket ung och sedan genom åren haft ett otal olika båtar, som han seglat både på ost- och västkusten. Mamma stod för provianteringen och för mathållningen ombord. Och den var perfekt. Som regel kom vi inte igång med seglingen förrän 11 – 12 tiden, men vi ankrade heller inte upp förrän omkring klockan 18. 1942 var första året vi seglade. Det blev många somrar till. Sista gången var någon gång på sextiotalet.
Det första jag gjorde, när jag kommit till Stockholm, var att ta kontakt med Studenternas IF, de hade ett mycket bra lag i Dagbladsstafetten, som gick varje år tidigt på våren och där ville jag gärna vara med. Tyvärr tog de inte emot icke studenter och det hjälpte inte att jag sa att jag snart skulle bli en. Jag vände mig då till IK Mode, som var en välkänd löparklubb allt sedan Eric Nys dagar. Där var jag välkommen och sedan tränade jag ibland med dem. Oftast tränade jag dock för mig själv på Östermalms ip alldeles bortom Stadion. Där fanns också ett spår i terrängen utanför idrottsplatsen som jag gärna nyttjade. Jag prövade också en ny sport, tennis. Det var en klasskamrat till mig, som hade börjat hos en ungersk tränare och nu ville han ha en partner, som han kunde träna med. Jag följde med första terminen, men tröttnade sedan då övningarna ägde rum i en hall på Söder och jag tyckte det blev tråkigt med de långa resorna. Drömmen om femkamp levde dock kvar, Pappa var också intresserad av att den drömmen kunde bli verklighet, så han ordnade med privat ridutbildning på Ing I ute i Solna. Det var en pensionerad kapten från Eksjö, Silas Bodin, som stod för undervisningen. Det var också en intressant upplevelse. Hästar är snälla beskedliga djur som regel, men det går inte att behandla dem hur som helst. Ryttaren måste ha stor respekt för hästen och han måste lämpa med den. Det går aldrig att tvinga en häst till någonting.
På hösten 1941 hade Norra Real en friidrottstävling i alla landskampsgrenar mot Gymnasiet i Södertälje. Ett pris var uppsatt till den inom vår skola som hade det bästa resultatet enligt poängtabellen. Till gymnastiklärarens förvåning var mitt resultat det bästa trots att min tid inte motsvarade vad jag kunde, det blev ju ett taktiklopp, där jag slog konkurrenterna i spurten. Tiden var 4.19, vilket de bästa
vintern 1941-1942, som också i Stockholmstrakten var rätt sträng med mycket snö, ordnade Norra Real skolmästerskap i skidlöpning l0 km. Där blev jag trea. Så äntligen fick jag också ett bra betyg i gymnastik med lek och idrott, som det hette på den tiden, Med beröm godkänd, eller AB. När Dagbladsstafetten skulle äga rum våren 1942 skulle jag springa 800 m på tid på Östermalms ip så lagledaren kunde få en uppfattning om mig. Jag fick springa ensam, så det var lite si och så med farthållningen, första 400 m gick på 54 sek, vilket var alldeles för fort för min standard, så jag orkade knappt runt andra varvet. Men den som tog tid blev överförtjust och jag blev utan vidare uttagen i laget. Jag fick springa en sträcka på 600 m, inte så långt från där Stockholms Universitet nu ligger, och det gick mycket bra. Jag fick en av de bättre tiderna på min sträcka och lyckades föra upp Mode ett par placeringar. På hösten samma år var jag också medverkande i ett juniorlopp över 800 m på Stockholms Stadion, där blev jag bland de sista i mål. Men kvällen blev ändå ett starkt minne för mig, för jag fick från innerplan se när Gunder Hägg satte nytt världsrekord på 3 engelska mil. Kvällens stadionprogram har jag fortfarande i en pärm. Jag misslyckades också i junior DM på 1500 m. Det var först försök, och bara någon halvtimme därefter final. För detta var jag inte tillräckligt tränad.
Vår lilla familj om tre personer, pappa, mamma och jag trivdes bra i den nya våningen. Mamma och jag hade rum åt Engelbrektsgatan. Men ljudet från gatan störde oss inte. Biltrafiken var inte så tät på den tiden och Engelbrektsgatan var ingen genomfartsled. Det enda vi hörde var Djursholmståget, som hade ändhållplats nere vid Birger Jarlsgatan. Pappa hade ett litet rum innanför matsalen med fönster åt gården. Sedan jag flyttat hemifrån övertog han mitt. Tyvärr hade mina föräldrars äktenskap mer eller mindre havererat vid den här tiden. Orsaken blev väl inte uppenbar för mig förrän många år senare. De hade nu varit gifta i 30 år, men kunde på grund av Sigges otrohet inte leva tillsammans en enda dag utan att bråka med varandra. Några handgripligheter var det aldrig, vilket är så populärt idag, men båda använde sig gärna av direkta personangrepp. Hade det inte varit för att de var så hårt bundna vid varandra av ekonomiska skäl, så hade de säkert skilt sig vid den här tiden. Men Mamma hade pengarna och Pappa skötte dem åt henne, så det var en olöslig ekvation att skiljas. Man kan lära sig av positiva erfarenheter, men likaväl av negativa. Jag bestämde mig vid den här tiden för att om jag någon gång gifte mig, så skulle jag hålla sams med min hustru och skulle vi bli osams, så skulle jag inte nedlåta mig till personangrepp. Sen Ingrid och jag gifte oss 1946 har jag hållit det löftet och Ingrid har resonerat som jag, så även om vi båda har ett lättantänt humör, så har vi undgått att förgifta tillvaron för varandra.
Jag blev uppflyttad till sista ring och blev vid terminsstarten tillsammans med ytterligare två elever som gick i var sin av de två andra studentklasserna vald till överordningsman, ett ämbete som skulle träda i funktion om det blev bråk av något slag i skolan. Det blev det aldrig, så det var ett lätt uppdrag. En rolig sak inträffade under höstterminen. En klasskamrat till mig, Einar Öy, var ordförande i skolans avdelning av SSUH (Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund) och den avdelningen skulle fira femtioårsjubileum. Varken han eller hans vice ville ställa upp för att hålla något högtidstal, vilket var ett absolut måste när rektor, andra lärare och dignitärer skulle närvara. Lille Börje blev istället hastigt invald i föreningen och dess styrelse samt utsedd att hålla detta anförande. Jag kommer inte alls ihåg vad jag sade om nykterheten - men det var säkert tänkvärt, för jag hade vid denna tid ännu inte smakat något starkt - men jag minns att jag påtalade det underliga i att en ungdomsförening fyllde femtio. Genom mitt medlemskap i SSUH kom jag också med på några sammankomster och utflykter, som föreningen ordnade i samarbete med andra. Vi sjöng visor, dansade folkdanser och drack saft med bullar och kakor. Söta flickor var också med i dessa föreningar som vi samarbetade med.
Det började dra ihop sig till studentexamen. Vi skulle ha examen redan den 28 april då inryckningsdagen för de värnpliktiga nu under krigsåren var satt till första dagarna i maj. Det hade kärvat för mig under vårterminen både i fysik och specialmatte, men det redde ut sig med litet a i svenska språket och litteraturen och AB i svensk skrivning. Själv var jag mycket osäker om jag skulle klara mig eller inte, men jag tror föräldrarna hade kunskapat om mina möjligheter för allt var förberett för att fira min examen. Det var en typisk aprildag den 28:e, det regnade och blåste och var bara några få grader över noll. Efter långa överläggningar hade kollegiet bestämt sig - ett par elever kuggades faktiskt i själva ”muntan” det året – och vi kunde storma ut på trappan för fotografering. Mina föräldrar, Tore och Birgit med flera var på skolgården för att ta emot mig. Bland dem var också en lång, stilig flicka, som hette Christina Hermelin. Jag hade träffat henne tillsammans med Kerstin Sjögren några gånger och vi hade pratat en hel del med varandra, men det var en verkligt rolig överraskning att hon nu kom för att gratta mig. Det är fortfarande en gåta hur hon fått reda på dag och tid, för det hade vi aldrig talat om.
Föräldrarna hade ordnat med en öppen landå dragen av två hästar och sjungande studentsången åkte jag och de yngre gratulanterna hela Birgerjarlsgatan till Strandvägen, därefter Narvavägen förbi Oscarskyrkan till Karlavägen och längs den hem till Engelbrektsgatan. Där blev det först champagne och senare middag. Det blev så sent att Christina inte tilläts gå hem för sina föräldrar utan hon övernattade hos oss. Hon fick ligga i mitt rum medan jag låg i det lilla rummet utanför Mammas sovrum. Christina var trevlig och musikalisk och blev omtyckt av alla. Vi var ute tillsammans några dagar senare och hennes föräldrar bjöd ut oss två på Operakällaren. Vi var förtjusta i varann och träffades rätt ofta en tid, men det blev aldrig något mer. Hon hade besvär med sina lungor och var inte riktigt stark. Jag tänkte att hon nog inte var den allra lämpligaste modern till mina barn. Christina var ett tag senare tillsammans med en studentkamrat till mig. Sedan blev hon mannekäng i Sverige och Tyskland och gifte sig med en svensk journalist.
Kapitel
VII. Värnplikt, militär utbildning och civilförsvarstjänst
Jag hade vid inskrivningen såsom varande frisk, stor och stark blivit tilldelad infanteriet. Men det var ju självklart att jag ville tillhöra ingenjörtrupperna precis som båda mina bröder från början gjort. Att min far var inspektör för vapnet hade härvid ingen betydelse. För att bli överskriven till ingenjörtrupperna krävdes blott att jag sökte befälsutbildning till officer, eller reservofficer. Detta var mer eller mindre självklart. Pappa Sigge hade under hela gymnasietiden siktat på att jag skulle skaffa mig en teknisk/ekonomisk utbildning och valt linje och ämnesgrupp åt mig. Hans tanke var att jag så småningom skulle kunna ”ta över” i Hjulsbro Tråddrageri som vår familj hade aktiemajoriteten i. Mamma Bojan drömde om mig som officer i den fram till denna tid ljusblå uniform, som Sigge haft vid tiden för deras äktenskap. Så jag ryckte in på Ing 1 i Solna i början på maj 1943. Det var åtminstone två plutoner med officersaspiranter och dessutom en pluton med kvalificerade värnpliktiga för utbildning till underbefäl som ryckte in samma dag.
Jag var inte orolig för hur jag skulle klara mig, men jag hade funderingar om hur det skulle vara att dela ”lucka” med 15 andra. Det var inbyggt i mig sedan Eksjötiden att jag till varje pris måste undvika att vara ”stöddig”. Det visade sig också ganska tidigt när mitt namn blev känt att det var en del som sökte provocera mig. Jag undvek dock alla fallgropar och hade nu också stor glädje av att jag var duktig i idrott och vältränad som få. Jag var 190 cm lång och vägde 77 kg. Men första gången vi skulle ha terränglöpning gick jag direkt i fällan.
Vi löpte plutonsvis och ”min” gruppchef furir Nygren sprang i täten med mig ett halvt steg efter hela tiden. När målet med tidtagningen syntes reagerade jag som vanligt och lade på världens spurt och kom 15 m före honom i mål. Jag skulle få äta upp detta senare.
Alla i min grupp var trevliga och fem av oss bildade snart gänget ”Findus”, ett namn välkänt från reklamvärlden då, som höll ihop i vått och torrt. Det var 1010 Lindström, som blev arkitekt, Boris Blomgren, som blev chef för ett av Sveriges största byggbolag, Mattsons, men dog relativt ung och Lången Lundquist, 202 cm, från Motala, son till en av cheferna på Electrolux. Lången tog tyvärr livet av sig i slutet av 40-talet. Sedan var det Urban Wehtje från storfinansen i Skåne och så slutligen jag, som kallades Bis. Vi fikade på ”markan” tillsammans, spelade kort mm och träffades även under vår fritid.
Vi fick inte lämna kasernområdet den första månaden – innan vi lärt oss göra honnör ordentligt hette det. Jag började redan första veckan lida av abstinens från träningen och frågade om jag inte kunde få gå över till S l:s idrottsplats på andra sidan vägen för att träna. Det beviljades inte, så jag sprang runt hela Ing l:s område på insidan av staketet och fick så på köpet lära mig var alla hål fanns, som de som hade bondpermission brukade använda. När vi kommit så långt som till brobygge skulle vi tio och tio öva på att bära underslag till 15-tons bro. Det var långa balkar av stål som vägde många hundra kilo. Lången eller jag fick alltid gå sist och när terrängen var ojämn kunde det lätt uppstå moment då större delen av tyngden kom att vila på sistens axlar. Det var så jag grundlade min hjulbenthet och förstörde mina knän. Även min hörsel blev skadad under värnplikten. Vi skulle vänja oss vid knallandet i fält, så vi placerades i cirkel i ett dike. I centrum detonerades sedan i tur och ordning dynamitladdningar på 2, 5 och 10 kg. Vi fick tälja oss en pinne, som vi skulle ha i munnen, så vi inte bet sönder tänderna i förtvivlan. Men öronen var det ingen som tänkte på, långt senare lyckades dock läkarkåren stoppa den här övningen, då det var tusentals värnpliktiga som hade förlorat 15 % eller mer av sin hörsel.
En närmast tragikomisk upplevelse hade jag när vi kommit till knopslagning. Det var mitt i sommaren och Pappa hade bjudit en bekant att följa med på en segling över helgen och jag hade lovat att ställa upp som gast. Fredagen innan hade vi prov i knopslagning och tro det eller inte men furir Nygren lyckades få inspektörens son, utbildad gast, ”icke godkänd”. Straffet var indragen helgpermission. För att ge mig något att göra beordrades jag att städa furirernas kontor. Då ”misslyckades” jag igen. Jag städade, jag lovar noggrant, och anmälde för furiren att städningen var klar. Efter inspektion visade det sig att det fanns mycket som inte blev godkänt. Jag fick rådet att rätta till felen och sedan anhålla att få städningen inspekterad för godkännande. Någon timme senare blev den godkänd. Vi utbildades i många olika ämnen och fick mycket god fysisk träning. Jag beklagar dagens ungdom som inte får göra någon värnplikt. Min tro är att folkhälsan kommer att bli dramatiskt mycket sämre och att männens levnadsålder kommer att sjunka.
Vår kapten hette Randel och vår plutonchef var en ung fänrik Fredholm. En gång gick jag frivilligt in till kapten. Bestämmelserna var att alla värnpliktiga även under sin fritid alltid skulle gå i uniform – förmodligen för att understryka Per Albins ord om vår goda beredskap. Nu var jag bjuden på smokingmiddag till Urban Wehtje och skulle då bland andra få träffa hans syster Barbro, som var en mycket söt och trevlig flicka. Jag stegade in till kapten och anhöll att bli beviljad civilpermission, vilket man kunde få t ex vid begravning. Kapten Randel bara tittade på mig och sen sa han: Rahmqvist vet att jag inte kan bevilja detta, men jag kan ju säga att jag inte kommer att vara närvarande på den där hippan! Så fick jag lära mig någonting igen. Läsaren förstår hur underbart plikttrogen och samtidigt naiv jag var då för mer än 60 år sen! En gång betydligt senare blev jag inkallad till kapten. Han hade någon kväll tidigare varit på middag hos mina föräldrar på Engelbrektsgatan. När jag kom in tittade han bekymrat på mig och så sa han: Rahmqvists mor frågade mig om Rahmqvist har för avsikt att söka som officer eller inte, hur är det med den saken? Jag svarade nej och tyckte väl i mitt stilla sinne att Mamma Bojan borde lyssnat lite bättre på mig, för jag hade tydligt sagt ifrån hemma att jag inte hade intresse att bli statofficer.
Så småningom blev det sommar 1943 och hela kompaniet förflyttades upp till Laxön vid Älvkarleö i Dalälven strax söder om Gävle, där Ing 1 hade sin övningsplats för broslagning. Alla, både befäl och värnpliktiga, tyckte det var roligt att komma upp till Laxön, även om tjänsten där kunde vara rätt ansträngande och nöjena inte var så många. Men vi hade en egen dansbana, där det var dans varje onsdag. Devisen vid banan var: Ingen får sitta när Ing 1 har dans! Så sant som det var sagt, ty även om flickorna strömmade till i stort antal, så var det ju alltid fler soldater än flickor. Broslagningsplatsen låg någon kilometer ifrån Laxön och det var sed att när truppen marscherade dit eller hem därifrån så skulle det sjungas. Det vi sjöng var bland annat gamla och nya Laxövisan, ”Skulle det komma någon friare till mig”, Madelon m fl. i den stilen. En dag hade det strulat vid övningarna, Fredholm var inte nöjd och furirerna var en aning sura. Vi i manskapet hade väl också dämpats en aning och det är väl möjligt att vi inte sjöng så mycket eller så högt som vanligt. Vi blev i alla fall förvånade när furir Nygren efter hemkomsten innan han kommenderade höger och vänster om meddelade att eftersom vi sjungit så dåligt, så skulle vi efter maten klockan 20 ställa upp för extra övning, Det var ju ingen som drog på smilbandet och vi kom överens om att vi skulle sabba den där extra övningen. Exercisen, som det visade sig vara, gick också mycket dåligt. Det blev lite som Sven Duva, en del gjorde höger om, när det skulle vara vänster om, andra snubblade och någon tappade geväret. Följden blev förstås att Nygren blev ännu argare. Det blev hinderbanan. Nu var ju alla grabbarna lika arga som Nygren, så det var inte många som kom runt på normal tid och få gjorde det felfritt. Klockan hade blivit över 21 och tapto skulle gå 22, så furir Nygren gav upp. Hans order: Alla som klarar banan får utgå. Det blev ganska fort rätt folktomt på hinderbanan, men några höll ut i det längsta. Till slut var det bara två som inte lyckades klara planket. Furiren blev hel vansinnig: Jag ser att det är eliten på kompaniet, som har en dålig dag! Det var de värnpliktige Börje och Claes Laurin - en kusin till den Ulf Laurin som senare blev chef för Plåtmanufaktur i Malmö. Vi blev till slut tillsagda att avbryta för klockan var nu så mycket att Nygren helt enkelt inte kunde fortsätta. Vi på min lucka pratade mycket den kvällen om vilken skit det var med det militära. Jag började skriva på en klagoskrift till MO (Militieombudsmannen). Vi tyckte vi hade blivit utsatta för mobbing utan någon reell orsak, och straffexercis var redan vid den här tiden förbjuden. Morgonen därpå tyckte jag emellertid att det inte var så lämpligt att just jag skulle skriva den där anmälan - jag såg liksom i andanom vad Aftonbladet skulle skriva och vad min käre far skulle tycka. Så jag rev sönder mitt papper och det hela rann ut i sanden.
Men det fanns glädjeämnen på Laxön också. Vid broslagningsplatsen förekom mycket rodd med pontonerna, som var närmare femton meter långa, tunga som bara den och verkligt svårmanövrerade i den stritt strömmande Dalälven. Det fordrades åtta man som roddare och en styrman, som dock bara hade en vanlig åra till förfogande. Det blev som regel kaos när alla pontonerna skulle ros tvärs över älven. En del hamnade flera hundra meter nedströms på samma sida som de utgått från. Jag hade dock turen med mig att från början hitta rätt vinkel att ställa båten i, så jag kom över och tillbaka på nolltid och fick offentligt beröm av kapten. Det var också rätt mycket idrott på Laxön, bland annat var det varje år stafett mellan alla plutoner som var förlagda där uppe. Första plutonen på studentkompaniet, som jag tillhörde, lyckades vinna 1943, och sådant uppskattades av befälet, även av furir Nygren. Vi kom förresten bättre överens han och jag efter dusten med hinderbanan.
En egendomlighet med min värnplikt var att jag inte var med på någon av de stora övningarna utanför vår ordinarie förläggning. När kamraterna var i Norrland och övade vinterkrig hade jag influensa och när stora broövningar ägde rum i Nyköpingstrakten låg jag på sjukan med scharlakansfeber.
Efter 11 månaders värnplikt vidtog omedelbart därefter underofficersutbildning. Den varade från den 11 april 1944 - 30 september 1944. Skolchef var kapten Åke Grönberg. Vi var nu uppdelade på respektive regemente och jag tillhörde Ing 1, varför jag fick vara kvar i Solna med möjlighet att komma hem över helgerna. Vi hade dock övningar både i Eksjö och nere i Halmstad. Den här utbildningen passade mig bättre än grundutbildningen och jag placerade mig som nummer 6 bland skolans 36 elever och före fem av åtta officersaspiranter. Omedelbart efter utbildningens slut reste jag till Uppsala, där jag skrivit in mig vid universitetet och Stockholms Nation den 15 augusti. Mer härom i nästa kapitel.
Sommaren efter, från 6 april - 31 augusti 1945, vidtog utbildning vid ingenjörtruppernas kadettskola. Även denna utbildning var förlagd till Ing 1 i Solna. . Skolchef var min käre bror Tore. Detta visade sig vara besvärligt både för honom och för mig. Tore var rädd för att gynna mig och gjorde helt enkelt tvärtom. Han anmärkte vid uppställningarna på min rakning, min skoputs etcetera. Det var så uppenbart och lågt att t o m de andra kadetterna reagerade till min fördel. Droppen blev när han nekade mig permission för att komplettera mitt studentbetyg i ett ämne, vilket flera av mina kamrater redan erhållit. Då gick jag hem till inspektören för vapenslaget och sa till honom att om han inte fick Tore att ändra stil så skulle jag begära mitt avsked omedelbart. Det tog naturligtvis skruv med en gång, så det blev en helt annan chef vi fick. Visserligen tycker jag nog fortfarande att jag på kadettskolan i en del ämnen varit värd ett bättre betyg, men jag var faktiskt inte så ”fram på hand” som man kunde önska. Detta framgår av versen om mig här nedan, så betyget var nog ändå rättvist. Trots allt gick jag ut som nr 9 bland 34 elever.
Vid kadettbalen beskrevs varje kadett med en vers, och den om mig löd:
Du för detta livet saknar håg och lust
Hellre Du i löpning tar en dust
Det är tur att snart man muckar
Hörs det ofta att Börje suckar.