Mina minnen
Den 19 juli 1922 föddes jag som
dotter till John Bergqvist och hans hustru Edith. Jag kom till världen på
Sundsvalls BB. Familjen bodde då i Kvissleby där Pappa hade låtit bygga ett
stort hus där han hade sin skräddarverkstad och Mamma en blomsteraffär. Strax
innan jag föddes hade deras son Åke dött så mamma fick inte vara med på hans
begravning. Åke blev bara två år. Pappa hoppades nog att han skulle få en ny
son, så hans besvikelse blev säkert stor när det visade sig att jag var en
flicka.
1923 brann vårt hus ner på
grund av att grannen skulle bränna ner sitt garage men missbedömde
vindriktningen. Han fick sitta inne några år för försäkringsbedrägeri. Den
hemlösa familjen fick flytta in hos Farmor och Farfar i Njurundabommen. Där var
det rätt trångt och när Mamma väntade Carin och ständigt mådde illa, beslöts
att jag skulle flytta till Morfar och Mormor inne i Sundsvall. Dom bodde då i
ett eget hus på Albäcksgatan. Där bodde även moster Ruth, Elin, Anna och Amy så
jag blev väl omhändertagen. Morfar var 60 och Mormor 56 år gammal när jag
första gången flyttade till dem. Efter några år sålde Morfar huset och vi
flyttade till en hyresfastighet ägd av en fru Fagerskog på Fredsgatan. Inget av
dessa hus finns i dag kvar. När sen moster Ruth och Olle gifte sig och fick en
lägenhet i ett hus som låg alldeles intill, blev det allt oftare så att jag var
hos dem. Mormor led av en sjukdom som heter ansiktsros och var ofta
sängliggande. Hon tålde varken ljud eller ljus när hon var som sjukast, då var
det inte lätt med en treåring i huset, följaktligen blev min vistelse hos
Moster och Morbror allt tätare och längre. Moster Elin gifte sig med Hagbert
och Anna gifte sig med Thure och Amy dog 1924. Morfar, som var byggmästare,
byggde sig ett stort hus på Bergsgatan 88, tre våningar högt och med åtta
lägenheter. Huset är försett med två separata ingångar, där det på nedre planet
finns två lägenheter om tre rum och kök och hall och två med två rum och kök.
På andra våningen finns två femrumslägenheter och längst upp två lägenheter om
två rum och kök. Mellan de översta lägenheter låg vindsutrymmen för alla och i
källaren fanns tvättstuga samt förråd. Husen på Albäcks och Fredsgatorna hade
haft utedass, dit jag inte vågade gå ensam när det var mörkt. I Morfars hus hade
alla lägenheterna både badrum och toalett så det var rena himmelriket att
flytta dit. Det dröjde många år innan alla hus hade toalett inne. Mamma och
pappa fick inte det förrän de byggde om Värsta när de hade bott där i många år.
Mormor, Morfar och jag bodde i två rum och kök på bottenvåningen och i
trerumslägenheten vägg i vägg bodde Elin, Hagbert och Gunnar. Högst upp i samma
ingång bodde Anna och Thure med sin lilla Kerstin. I femrumslägenheten på andra
våningen bodde en familj Rantzén i alla år. Han var direktör för ett
försäkringsbolag och de var mycket rara kom jag ihåg. Morfar och jag gick varje
lördag ner till Stora Torget och handlade, kött, ägg och grönsaker från
böndernas stånd. Smör som såldesi lösvikt från stora drittlar, kaffe som maldes
mens man väntade och sen något gott till mig. Vi gjorde allt tillsammans
Morfaroch jag, handlade, lagade mat, löste korsord i En rolig halvtimme och i
Tidsfördriv och inte minst matade vi kattorna, det fann ett tjugutal som skulle
ha mat varje dag. De bodde i en brädgård som låg nedanför huset. De fick
strömming, som Morfar köpte av den fiskhandlare som kom var vecka och var från
Björkön, ett fiskeläge som man passerar när man idag åker till Puttes
sommarställe. När Mormor var sjuk, och det var hon ofta, fick vi äta inne hos
moster Elin. Somrarna tillbringade vi i Silje där morfar hyrde hos en bonde som
hette Westling. Vi bodde i deras drängstuga, två rum och kök. Dit kom ibland
hela släkten och badade och spelade krocket. Det låg högt och fritt och en bit nedanför
flöt Selångersån, dit gick vi ner och badade. Jag har inget minne av att jag
hade några lekkamrater under den tiden vi bodde på Bergsgatan. Varje sommar var
jag ute hos Mamma och den växande familjen i Bergafjärden och den sommaren jag
fyllde sju år stannade jag kvar hos dem och började i Kvissleby skola. Min
första lärarinna hette Olga Henriksson och var jättesnäll tyckte vi alla. En av
de första dagarna gav hon oss i uppgift att rita ett hus, jag frågade om det
skulle vara ett en eller tvåvåningshus. Hon föreslog tvåvånings. Rita hus var
jag van vid. Morfar gjorde ju inte annat och jag brukade sitta bredvid honom
med ett eget litet ritbord, och med hjälp av linjal och passare ritade jag
också hus. Tvåvåningshus var jobbiga för det var så noga att fönstren satt
precis ovanför varandra, likaså måste spisarna vara där murstocken gick igenom
huset. Huset måste också ha en trappa mellan våningarna, så jag blev inte så
glad, men jag knåpade ihop två våningsplan, en framsida och en gavel och gick
fram med den. Fröken såg mycket förvånad ut när hon tittade på teckningen och
frågade vad min pappa var. ”Han är skräddare” svarade jag sanningsenligt. Hon
berättade sen för Mamma på skolavslutningen hur brydd hon blivit över mitt
svar. Mamma gav henne en nöjaktig förklaring varför jag var så duktig på att
rita hus och båda fick sig ett gott skratt. Fru Henriksson hade jag i småskolan
och i tredje klass, ”första stor” som man sade på den tiden, fick vi en manlig
lärare. Elevantalet i skolan hade nu blivit så stort så kommunen beslöt att
dela upp dem, så att de som bodde norr om Bryggerigatan,nuvarande Bankgatan,
skulle flyttas över till Svartviks skola. Oturligt nog bodde vi just på norra
sidan av den gatan så jag fick två och en halv kilometer till min skola,
dessutom låg skolan en bit upp på Nolbyknölen, så det blev en jobbig skolväg
för en nioåring. På den tiden fanns inga skolskjutsar, det var bara att gå så
länge det var barmark, sen blev det spark eller skidor. Matbespisning var inte
uppfunnen än så det gällde att inte glömma ta med mammas smörgåsar. Dessa blev
mycket populära bland mina manliga klasskamrater, så oftast åt jag bara en
smörgås under en hel skoldag. På den tiden var skoldagen från åtta till fem, på
lördag gick vi till fyra. När jag kom hem hade alla, familjen, gesällerna och
jungfrun redan ätit middag och resterna stod i en skål på kanten av vedspisen.
Jag kom ihåg att det var skinn på såsen ibland och det tyckte jag inte om, så
jag åt mycket lite. Jag var väl bortskämd från tiden hos Mormor och moster
Ruth. Pappa tyckte att jag skulle föra den musikaliska traditionen vidare och
lära mig spela piano. Ägaren av biografen Palladium, Gustaf Andersson, hade en
pianist anställd, som under föreställningarna satt längst fram nedanför duken,
i ett speciellt dike och klinkade fram passande musik, detta var innan
ljudfilmen hade lanserats. Biljettpriset
för barn att gå på matiné var tio öre. Pianisten vidtalades att lära mig spela.
Han satt och hostade hela tiden och en dag fick vi höra att han lagts in på
sanatoriet. Jag saknade pianospelandet mycket och försökte få Pappa att ta över
inlärningen, men han hade inte tid. Idag kan jag förstå det mycket väl. Han
hade ett skrädderi, med ibland tre gesäller att sysselsätta. Han spelade dels i
sin egen jazzorkester ”The six boys” dels i orkesterföreningen där han var
förste violinist. Dessutom var han mycket aktiv i Njurunda idrottsförening,
vars ordförande han var i några år och som under hans tid byggde Gumsikullen,
en stor idrottsanläggning med bl a hoppbacke. För detta arbete erhöll han
sedermera både Riksidrottsförbundets och Skidförbundets diplom.
Idrottsförenings medlemmar verkade helst ha sina möten på skräddarverkstaden.
Jag misstänker att en bidragande orsak var Mammas goda bullar, dom var dessutom
gratis vilket de inte var på Hedbergs konditori där föreningen hade ett
sammanträdesrum och skulle ha sina sammankomster. Jag förstår att han inte hade
tid att lyssna till mitt klinkande. Nog är det konstigt att ingen av oss syskon
lärde oss traktera något instrument!
Efter ännu en vinters spark och skidåkande till Svartviks skola blev jag redigt
förkyld med feber och en envis hosta som
aldrig ville gå över. Vi gick till samhällets läkare Axel Skärgård (lämpligt
namn på en läkare?) som sade att jag måste åka in till lasarettet i Sundsvall
och röntga mina lungor, så han skrev en remiss. Mormor följde med oss på
undersökningen och doktorn berättade att jag hade en fläck på ena lungan och
var undernärd. När vi kom ut i korridoren, sa Mormor: Nu stannar flickan hos mig
i stan, skicka in hennes kläder! Idag förstår jag att Mamma måste ha blivit
mycket ledsen, samtidigt som hon insåg att det var det bästa för mig. Från den
stunden bodde jag aldrig mer i mitt föräldrahem förrän jag blev vuxen. När jag
sent omsider blev frisk började jag i Gustaf Adolfsskolan, som låg endast två
kvarter från morfars hus. Där fick jag en underbar ”fröken” som hette Gunhild
Dahl och läste snabbt ikapp mina klasskamrater. En nackdel med att byta skola
blev för mig, att i Svartvik hade vi börjat läsa Norrlands geografi först och i
min nya skola hade de börjat med Skåne och gått uppåt, så nu fick jag läsa
norra Sverige en gång till, men det gjorde ju att jag framstod som ett ljus åtminstone i geografi och det
var inte så dumt. Jag har lärt mig södra Sveriges geografi på egen hand och det
har gått bra det också. Carin, som nu skulle börja i första stor tjatade sig
till att även hon skulle få gå i skolan inne i Sundsvall. Pappa, som var mycket
svag för Carin, övertalade Elin att hon skulle få bo hos dem. Hennes sejour i
skolan blev dock kort, redan efter en termin flyttade hon tillbaks till
Njurunda. Själv träffade jag bara familjen på Bergafjärden och där tillbringade
jag de flesta av min barndoms somrar. Detta underbara sommarställe som Pappa
låtit bygga, ligger efter vägen till Björkön och är fortfarande det enda hus
som är beläget söder om vägen, alla andra ligger mellan vägen och havet. Det
ursprungliga huset var en tvåvåningsvilla med två rum och kök nere, två stora
sovrum samt ett litet, litet rum uppe. Det lilla rummet kallade vi barn
”Kyffet”. Det bestod av det utrymme som bildades mellan verandan och det
spetsiga taket över den. Det var inte mer än 1.20 högt. Sängplatserna bestod av
två madrasser som låg innanför uppstående skivor som spikats fast i golvet. Det
hade ett litet fyrkantigt fönster ställt på högkant som gav oss en underbar
utsikt ut över havet och genom det hade vi också koll på alla som kom och gick.
Vi kunde också höra allt som sades när främmandet satt och åt på verandan. Det stora
vardagsrummet, var möblerat med en allmogemöbel, som var blå med dalmålningar.
Kistan och klockan som hörde till den finns hos Pyret ute i hennes stuga i
Bergafjärden. Satt gästerna i vardagsrummet kunde vi se dem genom en liten
glugg i trappan upp, den var säkert ditsatt
för att Mamma skulle hålla koll på oss, men den lilla gardinen kunde
dras åt sidan från insidan också så vi såg hela rummet. Det bästa med Kyffet var att ingen vuxen
kunde komma in utan att krypa på knäna och det var det inte många som ville.
Carin och jag sov där, men Pyret, som sov i sovrummet utanför, fick vara och
leka där ibland. På nedre våningen låg också köket och en möblerbar hall med
utgång till verandan. När vi hade jungfru låg hon i köket och när det åskade
låg Carin hos henne. Carin var vansinnigt rädd för åskan. Om det inte fanns
någon vuxen i närheten kröp hon in under bordet. Tack och lov har jag aldrig
lidit av åskskräck, jag förstår nu att det måste vara besvärligt, men då tyckte
jag hon var pjåskig.I huset fanns varken vatten eller el, men det rann en bäck
med iskallt vatten vid tomtgränsen. Den kom från en tjärn som låg högre upp på
berget. Pappa lät bygga en tvättstuga och ledde in en del av vattnet från
bäcken igenom ett stort, långt kar av betong med hyllor i och med stänger över,
där man kunde ställa karotter och hänga mjölkhämtare. Det var ett utmärkt fungerande kylskåp. Under
stora huset fanns en kolsvart källare för grönsaker och konserver. Pappa lät
också bygga en lekstuga, modell stor. Den hade ett kök med riktig spis. I
rummet fanns ett väggfast bord med pallar och fyra våningssängar. Stugan hade
också en liten veranda med bänkar. Alla
tyckte det var ett fantastiskt hus för att vara lekstuga, så snart hyrde Pappa
ut den till familjen Bertholf Tolf, som hade två små barn och som sen hyrde den
i många år. Tolf var en duktig gymnast och han lärde mig en massa trick, som
att stå i brygga, att böja mig bakåt och ställa foten på huvudet. Vi hade
uppvisningar, jag stod bland annat handstans på hans axlar. Det var då
det! Vi barn fick en ny, mindre
lekstuga. Den hade också bord och bänkar men ingen riktig spis. Ett jättesött
litet snedskåp där vi hade vår dockservis. Utanför stod hundkojan där våra två
Hamiltonstövare, Jack och Vira, bodde. Vårt ”dass” var anpassat för både stora
och små besökare, vilket gjorde att jag där lärde Putte läsa med hjälp av
Sundsvalls tidning, som var vårt toapapper. Efter några år lät Pappa bygga till
vårt hus med ett rum och kök på baksidan, samt ett hus uppe i skogen, som han
också hyrde ut. Nu bodde fyra familjer där utan att trängas. Vi såg dem
bara när de gick ner till stranden för
att bada, och vi umgicks bara med Tolfs. Vistelsen på Bergafjärden var för oss
barn en underbar tid med bad, lek och bärplockning. Under veckorna hade vi den
kilometerlånga sandstranden för oss själva, en strand som passade bra för barn.
Vattnet var långgrunt i minst 50 meter, sen kom en sandås som nästan nådde ytan
och först därefter kom djupare vatten. Trots det kunde ett bad ha slutat
riktigt illa för mig. En lekkamrat, Elna Schröder, som var några år äldre än
jag och som kunde simma, hade av sin far, som hade bilverkstad, fått en
innerslang till ett traktorhjul för att flyta på. Det vek hon ihop så vi båda
kunde sitta som i en stol och så paddlade vi iväg ut på det djupa. Plötsligt
välte hela ekipaget och jag sjönk till botten. Jag blev konstigt nog inte rädd
och inte var det obehagligt. Solen lyste ner genom vattnet och det var mycket
vackert. Plötsligt kom Elna nerdykande, tog tag i min baddräkt, drog upp mig på
benen och in mot stranden. Där fick jag heligt lova att aldrig berätta för
någon vad som hänt, gjorde jag det skulle hon aldrig leka med mig igen. Det
dröjde många år innan jag berättade det för Mamma, då var både Elna och jag
vuxna. Elna hade en underbar sångröst redan som barn och blev medlem av
operakören i Stockholm. Pappa var den som lärde både Carin och mig att simma.
Carin flöt som en kork och jag sjönk som en sten. Men vi lärde oss så småningom
båda två. Mamma drev några somrar kafé- och kioskrörelse nere vid stranden. Jag
kommer inte ihåg så mycket av detta, men en episod glömmer jag aldrig. Carin
och jag lekte kring och i kiosken. Plötsligt stötte någon av oss till en låda
med kokosbollar, den välte så alla bollarna ramlade ner i sanden. Olyckligtvis
var Pappa där just då och han hade ett jäkla humör. Vi skulle äta upp alla
bollar vi förstört, därmed basta! Men Mamma gick dit, tog händerna fulla med
sand och hällde över bollarna. Då gick Pappa. Min tioårsdag glömmer jag inte
heller. Mamma hade tagit bussen till stan för att handla present och gott till
mig hade hon lovat. Jag höll mig hela dagen nere vid grinden för att inte missa
när hon kom. Hon dröjde och dröjde. Inte
förrän sent på kvällen kom hon, trött och ledsen. Hon berättade att hon hade
varit tvungen att följa Mormor till lasarettet där hon hade lagts in. Visst var
jag ledsen för att Mormor var dålig men ändå mest för att Mamma inte hade med
sig någon present till mig. Mormor dog den 27 juli 1932, en vecka efter min
födelsedag. På hösten när skolan började
flyttade jag till Moster och Morbror. Att jag var sommar åkte hem och
träffade mina syskon var på gott och ont, det har jag förstått som vuxen. När
jag bråkade eller inte lydde, hette det, ” Varför skall du komma hem och ställa
till bråk” och var jag olydig hos moster och morbror sa de: ”Är du inte snäll
får du flytta hem till Kvissle.” Jag visste inte riktigt var jag hörde hemma.
Jag vet att jag många gånger grät när jag inte fick följa med Mamma när hon och
syskonen åkte hem till Njurunda. Det var
nog svårt för Mamma också, det förstår jag nu, men inte då. Det här gav mig en osäkerhetskänsla
som jag burit med mig hela livet och som gjort att jag avskytt alla
förändringar. Tur för mig brukar Börje säga! Moster Ruth och morbror Olle hade
nu flyttat till ett hus som bara låg 100 meter från Morfars. Klockgjutaregatan
18 hette det och var beläget litet högre upp på Södra berget, med en underbar
utsikt över hela staden och hamnen från balkongen. Två rum och kök, med en jättestor alkov på var sida om de stora
rummen: När jag nu flyttade upp till dem blev den ena alkoven mitt sovrum och
den andra moster och morbrors. Mellan oss låg de båda stora rummen, inredda som
matsal och vardagsrum. Det var bra, för tack vare det kunde jag lyssna på Louis
Armstrong när han sjöng på Radio Luxembourg utan att störa dem. Förfärligt
oljud tyckte R och O, men jag njöt. Moster och morbror var ivriga esperantister
och morbror Olle till och med lärare i detta konstgjorda språk. Det gjorde att
jag fick följa med på konferens till Stockholm där vi träffade folk från hela
världen. Medlemmarna i Sundsvalls Esperantoförening var mycket sportiga av sig,
så nästan varje söndag var vi ute i skog och mark och jag var med så klart. När
Moster och Morbror sen inte hade mig att dras med, reste de både till Holland,
Österrike och Schweiz. De brevväxlade
med folk långt bort i Indien, så Esperanto var nog inte så dumt språk, men det
har ju ersatts av engelskan nu. En ungrare som hette Tibor Citrom bodde hos oss
ett tag och moster fick som tack en färgglad duk som hans mamma sytt och som nu
finns på Stenserum. 1934 fick Morbror
Olle den tjänst som kansliskrivare han hade sökt i Umeå och Moster satte som
villkor för att flytta dit att jag också fick följa med. Jag hörde inte
samtalet mellan Mamma och Moster, Pappa blev nog inte tillfrågad och honom
gjorde det säkert detsamma. Moster berättade många år senare att de velat
adoptera mig i samband med flyttningen. De skulle samtidigt byta namn från
Johansson till Nisting. Det fanns nämligen redan två Olov Johansson på
Telegrafen i Umeå, så hans chef hade föreslagit namnbyte i samband med flytten.
För Mosters del var det ju också bra om vi hade samma efternamn, då hennes namn
som ogift varit Bergquist, visserligen med annan stavning än mitt namn, men det
hördes ju inte. Mammas svar på förslaget om adoption hade varit: ”Många barn
har jag, men inget att ge bort”. Svaret gjorde nog Moster mycket ledsen och
bidrog säkert till den kyla som sen fanns mellan dem. Moster ville nog att jag
skulle ha kallat henne mamma, men det vet jag inte om jag hade kunnat, jag hade
ju redan en mamma. När jag var vuxen ville Moster att jag skulle sluta med
”mostrandet” som hon sa och istället säga Ruth, men det kunde jag inte heller.
Vid jultid 1934 flyttade vi upp till Umeå, så vårterminen gick jag i folkskolan
där, men då jag samtidigt sökte in till Läroverket, fick jag göra det på
betygen från Sundsvall. Det var ju tur för mig, för av min lärarinna i Umeå
fick jag alla betygen sänkta. Hon hette Snällman, ett fullkomligt missvisande
namn. När hon upptäckte att jag var barn till den Olov Nisting, som hade den
oerhörda fräckheten att kräva av henne att betala, den flera år gamla,
telefonräkningen fick jag en rungande örfil av ingen orsak alls med beskedet: ”
Du skall inte tro att du är något ljus för att du kommer från Sundsvall.” Den
örfilen skulle nog Morbror ha haft. Lyckligtvis fick jag som sagt pröva in på
de betyg jag fått av fröken Dahl. Själva inträdesproven gick bra, de var
muntliga i matte, historia och skriftliga i svenska. Jag skrev en livfull
berättelse om de överlevande från Titanic. Jag som knappt varit i en båt. Det
är bra med fantasi! I skolan gick det bra. Bäst gick geografi, historia och
kristendom. Språk och matte gick så där. Det besvärliga var att jag hemma inte
kunde få någon hjälp med dessa ämnen då varken Ruth eller Olle gått i läroverk.
I gymnastiken hade vi en lärarinna som kallades Wästfeldskan och var gift med
en kapten på K 4. Hon var vintertid klädd i päls och högklackade skor på
lektionerna och hennes timmar var urtråkiga. Vi fick mest spela korgboll eller
klättra i ribbstolarna. Jag lade märke till att de flickor som gick fram till
”kaptenskan,” knixade och sa: ” jag anmäler” inte behövde klä om, utan fick
sitta på bänken hela timmen. Så jag börja också gå fram och ”anmälde”. Jag fick
då också sitta på bänken och bäst av allt, slapp att klä om. Vintertid i Umeå
hade man mycket kläder på sig. Men tydligen körde jag tricket litet för ofta,
för en dag bad hon mig stanna kvar efter lektionen, hon ville tala med mig. Hon
föreslog att jag skulle gå till skolläkaren med mina besvär, det var nog inte
som det skulle. Sen vågade jag inte ”anmäla” mer och märkte att kaptenskan tittade
litet undrande på mig ibland. Terminen därpå när jag drabbades av, vad jag
trodde var blödande magsår, förstod jag hur dum jag varit, men man kan ju inte
veta något om det man aldrig hört ett ljud om. På den tiden fanns ingen
undervisning i sådana ämnen och moster berättade ingenting och någon annan att
tala med hade jag inte. Nästan hela hösten 37 var jag sjuk och efter jul
opererades både halsmandlar och polyper bort, så det tog lång tid innan jag kom
tillbaks till skolan. Rektorn meddelade Morbror, att då jag hade varit borta så
lång tid från undervisningen var jag inte behörig att gå upp i Realen utan han
föreslog att jag skulle gå om sista året. Det ville jag absolut inte göra, så
jag hoppade av skolan och började som praktikant hos vår tandläkare. Jag hade
nämligen blivit spådd att jag i mitt yrke skulle bära vit rock. Han insåg snart
att jag inte hade någon vidare framtid inom yrket när jag inte ens tålde se på
när han gav patienten en bedövningsspruta. Så jag slutade hos honom och blev i
stället elev hos Mosters damfrisörska som manikyrist och massös. Där bar jag
också vit rock. Bara efter någon månad föreslog hon moster att jag skulle få
söka till Elin Dahlstrands salonger i Stockholm, där hon själv gått och lärt
sig yrket. På våren bar det iväg söderut. Skolan låg vid Stureplan och var en
jättelik anläggning. På vänster sida om trapphallen låg skönhetssalongerna och
på den högra frisörs salongerna. Det enda de olika avdelningarna hade med
varandra att göra var att vi elever fick öva på varandra, så jag var alltid
snygg i håret. Veronica Lake frisyr hade jag på den tiden och den måste skötas
för att inte se ut som stripor. Det var tre lärarinnor på vår avdelning varav
en hette fröken Bäckman. Hon tog hand om mig och lärde mig grunderna i
ansiktsbehandling, manicure och pedicure. Senare fick vi lära oss hårborttagning
och till och med teatersminkning. Lektionerna i det fick vi hemma hos Emma
Meisner, en mycket känd skådespelerska. I sju månader varade kursen och efter
tre fick vi ta emot kunder, som mot ett nedsatt pris var villiga utsätta sig
för vår behandling. Jag var inackorderad hos en kusin till Moster, Emma
Wallgren, hon bodde på Kammakaregatan och hennes man var fastighetsskötare för
hela kvarteret. De hade en son Lennart, som var något äldre än jag. Han lärde
mig paddla kanot och visade mig Stockholm från sjösidan, det var en upplevelse.
Kanotklubben hade sina båtar på en av Årstaholmarna och därifrån paddlade vi
både till Djurgården, Skeppsholmen och till Drottningholm. Stockholm är en
underbar sommarstad, det lärde jag mig den sommaren. En kuriös sak hände när
jag arbetade med ansiktsbehandlingar. Var gång jag masserade in den
syrendoftande krämen i ansiktet på kunden började jag att tänka på Sillje där
jag varit som litet barn många somrar. Jag råkade nämna det till Mamma som
säger: Det är väl inte så konstigt det var ju en syrenberså utanför ditt
fönster där. Den mänskliga hjärnan är en märklig apparat, bättre än en dator.
Den har inget doftminne vad jag vet. På skolan gick Elisabeth Holmdahl samma
kurs som jag. Hon var i 35-årsåldern och gift, med en, som jag senare fick
veta, mycket förmögen affärsman i Malmö. Han hade lovat henne att få öppna en
salong, om hon hade intresset kvar efter kursen. Själv passade hon inte för
yrket med sina smala och beniga fingrar, men hon var där för att lära sig hur
man skötte en salong. Det var fru Dahlstrand intresserad av att lära ut, så de
tillbringade största tiden på kontoret. Vi blev goda vänner Elisabeth och jag,
trots den stora åldersskillnaden. Vi var ute och roade oss tillsammans, åkte
och badade på Lidingö, sprang på muséer. När sedan hon efter hemkomsten till
Malmö öppnade sin salong, anställde hon fröken Bäckman som föreståndare och på
hennes rekommendation ringde hon upp mig och frågade om jag ville komma ner
till Malmö och börja hos henne.
Våren 1939 flyttade jag ner till Malmö där jag fick bo hos
Elisabeth och Harry. De hyrde en sexrumslägenhet på tredje våningen i Stöltens
hus som ligger vid Gustaf Adolfs torg i centrala Malmö. Jag bodde i jungfrukammaren
och hade eget badrum. Salongerna för hår och skönhetsvård låg i en lika stor
våning en trappa ner. Elisabeth och Harry hade inga barn så de behandlade mig
som om jag var deras dotter. Eftersom jag inte kände någon i stan var det givet
att jag skulle följa med dem dit dom var bjudna och då de hade en stor och
brokig bekantskapskrets lärde jag känna många affärsmän, konstnärer,
skådespelare. Kriget härjade ju som värst och Malmö var en rätt orolig stad.
Överflygningarna gjorde att vi fick söka oss till skyddsrum då och då. Vid ett
tillfälle fälldes en bomb, men som tur var föll den ner i Kungsparken och
skadade bara träden där. Varje natt kom det båtar med flyktingar över det smala
sundet som skilde oss från Danmark, så flyktinglägren blev större och större.
På den danska sidan syntes inga ljus längre. I Skåne märkte man inte mycket av
ransoneringen, bönderna runt staden gjorde sig en förmögenhet på att sälja de
eftertraktade varorna svart, så hade man bara pengar så ordnade sig allt. Det
var nu jag upptäckte att jag behövde glasögon. Elisabeth, Harry och jag var på
Hippodromteatern på revy. Jag tyckte skådespelarna var förfärligt illa sminkade
med ögonbrynen uppe i pannan och läppstiftet under näsan. Jag råkade säga det
till Elisabeth och hon bad Harry låna mig sina glasögon. Vilken skillnad! Harry
ordnade tid hos sin ögonläkare i Lund som konstaterade att jag hade mycket
nedsatt synförmåga p g a astigmatism vilket är medfött. Så jag hade alltid sett
dåligt men det kan man ju inte avgöra själv. Det hade ju varit synprov i skolan
men eftersom jag oftast satt längst fram lärde jag mig bokstäverna på den
understa raden på skylten som ställdes upp vid katedern Sen var det bara att
rabbla upp den. Så dum kan man vara. När jag nu fick mina glasögon fick jag
samtidigt en helt ny värld. Jag tyckte jag kunde se hur långt som helst. Jag
glömde bort tid och rum och gick igenom hela Malmö, enda ut till Pildammsparken
och bara njöt. Väl tillbaks fick jag en skrapa av Elisabeth men det var det
värt. Efter ett år flyttade både vi och salongerna till ett av Scan nybyggt hus
vid Rundelsgatan. Vi bodde i en lägenhet på andra våningen och min arbetsplats
låg på andra sidan trapphallen, så nu hade jag ännu närmre till jobbet. Harry
hyrde också en stor lokal i bottenvåningen där hans firma hade utställning av
branddörrar, kassaskåp och arkivhyllor av plåt. Huset ägdes av Scan och chefen
och hans fru bodde våningen under oss. Henne hade jag som trogen kund och hon
upptäckte att när jag masserade hennes huvud och nacke försvann den migrän hon
ofta led av. Hon frågade om inte hennes man, som led av samma åkomma, kunde få
min hjälp. Vi hade ju inga manliga kunder, men gjorde undantag för honom. Det
blev så småningom rätt så jobbigt då vi ju bodde i samma hus och migränen inte
höll sig till ordinarie arbetstider. Men han var mycket tacksam och jag fick
mycket dricks! Så småningom skaffade jag mig en bekantskapskrets i min egen
ålder och var rätt mycket ute och dansade. På en s.k. theskak på Tunneln
träffade jag Christers far. Vi började umgås, han var hemma hos oss på middagar
och jag var bjuden till tant Elsa och farbror Axel och så förlovade vi oss.
1943 skulle han göra sin, på grund av studier, uppskjutna värnplikt i
Stockholm. Tant Elsa, som bara hade två söner, tyckte mycket om mig och
behandlade mig som en dotter. Hon satte igång att planera för den blivande
familjen. I samma hus som de bodde fanns en lägenhet ledig. Där kunde vi bo. Vi
sprang i affärer och tittade på gardiner och möbler. Porslin hade de så mycket
av så det räckte till oss också och behövde inte köpas i första taget. När jag
sen berättade att jag var gravid, fick vi ju ändå mer att planera för. Så kom
Claes hem på permission till midsommar och berättade att han hade gjort en gift
kvinna i Stockholm med barn. Då hennes skilsmässa ännu inte var klar, ville hon
ha pengar till abort. Fick han ta av de pengar vi satt in på vårt gemensamma
konto till det? Det blev kortslutning. Det hjälpte inte vad än tant Elsa,
Elisabeth eller Harry sade, jag ville inte mer, jag var så kränkt. Jag fick
flytta från Holmdahls och hyrde ett rum hos en familj Leijon som bodde borta
vid Möllevångstorget. Nu fick jag plötsligt tjugu minuters väg till jobbet, där
jag fick arbeta kvar så länge inget syntes. Sen ordnade Harry utlåning av
böcker i utställningshallen, lämpliga hyllor fanns där ju redan och samtidigt
fick han ju någon som kunde demonstrera, ja t o m sälja kassaskåp vid behov.
Jag trivdes jättebra med mina nya arbetsuppgifter, tillgång till hundratals
böcker, jag kunde läsa så mycket som helst, åtminstone första tiden innan det
blev ett populärt ställe att låna på. Så trevliga de är dom som tycker om
böcker, många blev jag riktigt god vän med! Så den 17 december fick jag min
förtidiga julklapp. Tant Elsa var min enda besökare på BB. Hon försökte en
sista gång få mig att ändra mig, men jag hade bestämt mig och hon förstod mig
nog. Först när Christer var född berättade jag allt för Mamma och Moster och de
blev chockade. Julen tillbringade jag tillsammans med familjen Leijon. Mamma
ringde, men från Umeå hördes inget. Efter julferien måste jag börja jobba och
gjorde upp med fru Leijon att hon skulle ta hand om Christer, hon var ju
hemmafru och deras barn gick i skolan. Jag åkte hem på lunchen och ammade och
bytte på honom. Efter en kort tid märkte jag att fru Leijon inte skötte
Christer som jag ville. Jag satte därför in en annons där jag sökte någon som
kunde gå ut med en liten pojke var dag. Jag fick många svar, men valde en äldre
dam, fru Hulda Hansson, som såg snäll ut och det var hon också. Hon gick ut med
Christer när det var vackert väder och regnade det tog hon honom med hem till
sig. Efter bara någon månad tyckte hon det vore bäst för oss alla om vi
flyttade hem till henne. Hennes yngste son hade just gift sig och flyttat
hemifrån så nu var hon ensam, och hade ett rum ledigt. Det tog jag tacksamt
emot och Christer och jag hamnade i rena himmelriket. Hon tog hand om oss båda.
Skötte Christer som om det hade varit hennes egen son, skämde bort mig med
kaffe på sängen på söndagarna, på den tiden arbetade man även på lördagarna,
och hade middagen klar när jag kom hem. Jag behövde inte ställa mig och tvätta
blöjor och lakan var kväll när jag kom hem trött efter jobbet, engångsblöjan
var inte uppfunnen än. Året därpå den 4 maj 1945 tog kriget slut och vi stod
och kramade varandra och grät framför radion när det lästes upp. På kvällen
gick vi tre ner till hamnen vid Ribbersborg och såg när ljusen tändes i
Köpenhamn. Det var äntligen fred. Morbror och Moster kom ner till Malmö på sin
semester och vi åkte bl.a. ner till Falsterbo och badade. Vid jultid ringde
Mamma och sa: Nu kommer ni hem! Och så gjorde vi. Julen 45 firade vi i Värsta
tillsammans med hela familjen. När jag nu kommit hem på Mammas uppmaning var
hon glad men Pappa reserverad, men det dröjde inte många dagar förrän han
älskade Christer lika mycket som vi andra gjorde. Putte och Pyret bodde ju
också i Värsta så barnvakt saknades aldrig. Jag sökte och fick arbete på Borgs
damfrisering. Fru Borg skulle öppna en ny avdelning för
manicure, pedicure och
ansiktsvård och jag fick i uppdrag att ordna den. Jag var ensam på min
avdelning men på hårvårdsavdelningen fanns tre damfrisörskor inklusive
ägarinnan. En av dem hette Greta, hon hade sällskap med Börje och berättade att
han var journalist. Jag blev därför inte förvånad när jag mötte honom på en biograf
och han förklarade att han var där för att recensera filmen. Jag var där med en
annan pojke så den kvällen hände inget, men sen gick allt fort. Börje bjöd hem
Greta och bästa vännerna Valborg och Mårten och på frågan om inte Greta kunde
fråga Ingrid om att komma med svarade Greta jakande, så plötsligt var jag
hembjuden till Börje och vi fann varandra framför hans digra bokhylla. Börje
var så olika de pojkar jag tidigare träffat, han var känslig och mjuk och han
älskade böcker precis som jag. Vi firade midsommar tillsammans och blev mer och
mer förtjusta i varandra och upptäckte att vi hade samma värderingar och
skrattade åt samma saker. Så när några månader senare, efter min första seglats
vi nått Nynäshamn, han frågade om jag skulle kunna tänka mig vara gift med
honom, svarade jag utan tvekan ja. Han upp med almanackan och spikade ett datum
två månader senare som lämplig bröllopsdag, så det gick undan. Den 28 september gifte vi oss. Vittnen
och enda närvarande var Mamma och Carin då Pappa var för sjuk för att vara med.
Bröllopsmiddagen avåts på Hotell Knaust och våra gäster var Valborg och Mårten.
Pappa bjöd hela familjen dagen därpå på lunch på Turisthotellet i
Njurundabommen. En vecka senare den fjärde oktober dog Pappa. Börje hade tänkt
fortsätta studierna vid Uppsala Universitet. Han tog därför kontakt med en av
sina gamla studiekamrater, Ulf Kreuger, som visade sig bo ensam kvar i
familjens stora lägenhet. Den övriga familjen hade flyttat till Guatemala. Vi
fick gärna hyra lägenheten om han fick bo i jungfrukammaren. Vi åkte ner och
satte igång att inreda tre rum och kök. Med oss hade vi endast en
sängkammarmöbel och en radiogrammofon inhandlade i Sundsvall, men det var ju
också det viktigaste eller hur? I Uppsala sprang vi på Vålamagasinet och i små sekondhandaffärer
och lyckades få ihop möbler till vårt stora hem. I början av december kom Mamma
ner med Christer och blev glatt överraskad över hur fint vi redan hade fått
det. I matsalen hade vi det matsalsbord och stolarna som än idag gör tjänst hos
Mikael. Christer hade ett eget litet rum med en minimöbel. Den följde med oss i
många år, både i Linköping och i Solvalla. För att inte tala om vår eleganta
sängkammare med dubbelsäng, som så småningom hamnade hos Peter, ett jättelikt
skåp och ett toalettbord med spegel över. Vart tog de vägen? Börje började gå
på föreläsningar, Christer sattes i en lekskola och jag var hemmafru. Ovana
situationer för åtminstone Christer och mig. Jag hade av Mamma fått
Prinsessornas kokbok och började laga mat efter den. I de flesta recepten
ingick 1 dl tjock grädde i såsen, så när vi i januari blev bjudna på farbror
Sigges 60 årsfest så höll inte Börje på att komma in i mokingbyxorna. Själv
hade jag svårt att se alla de övriga gästerna så tydligt att jag sen kunde
känna igen dem när vi möttes nästa gång. Jag var nämligen så kokett att jag
inte ville ha mina glasögon på mig första gången Börjes anhöriga skulle se mig,
så idiotiskt! Christer satte vi som sagt i lekskola då det inte fanns några
andra barn i huset och skolan låg i nästa kvarter. Det dröjde inte länge förrän
han fick Röda hund, så det blev en kort sejour på lekskolan. Men jag fick
sällskap hemma och det tyckte jag var skönt. Vår närmaste granne i Uppsala var
Gösta Knutsson, författaren till böckerna om Pelle Svanslös. Vår ekonomi var
inte lysande då vår enda inkomst var aktieutdelningen från Börjes aktier i
Jonnos företag. Jonno hade ju varit förutseende att testamentera sina företag
till sina barnbarn och det var utbetalning av den avkastning de olika bolagen
gett som vi levde av. När pengarna kom i maj gick vi på Flustret och firade,
men i slutet av året kunde det vara rätt knapert. Börje förstod att något
radikalt måste göras. Han beslöt att tala med farbror Sigge och tog tåget ner
till Stockholm. Jag visste hur mycket det bar honom emot att göra etta och att
han endast gjorde det för mig och Christers skull, så när Börje satt på tåget
ringde jag till Farbror och berättade hur Börje kände det inför mötet med honom
och bad honom ta hänsyn till det. Börje kom glädjestrålande hem och berättade
att han fått löfte om ett jobb i Hjulsbro. Christer och jag skulle bo kvar i
Uppsala till dess han ordnat en bostad åt oss i Linköping. Han reste iväg och
hamnade först i ett inackorderingsrum på Atlasgatan. Telefonen gick varm mellan
Linköping och Uppsala. Efter en vecka stod han inte ut längre ensam där nere,
så Carin kom och hämtade Christer upp till Mormor, jag magasinerade våra möbler
och reste ner till min älskade och ivrigt väntande man. Börje jobbade 8-5 alla
dagar utom lördag då han slutade klockan fyra, så det blev trista och ensamma
dagar för mig, jag kände ju inte en människa i Linköping utom
inackorderingstanten, farbror Sigge och Börje. Tanten jobbade, Börje jobbade
och farbror Sigge hade inget intresse för mig. Så tiden blev mig lång. Jag
tjatade på Börje om att jag ville skaffa mig ett jobb. Det ordnade han och jag
fick ett underbart dito på Axel Karlsons dam och herrkonfektion. Det låg i
hörnet av Stor- och Apotekargatorna. Jag fick plats på damavdelningen. Chef var
Axels son Nils, som var kusin med Börjes mor och föreståndarinna var fru
Hvitfeldt. Hon var sträng och fordrande och då hon visste att jag var släkt med
chefen gällde det att sköta sig för släktskapet var ju den enda merit jag hade.
Det gick bra. Som nyanställd fick jag ta hand om de kunder de andra expediterna
inte tyckte såg intressanta ut. Det var många gånger lantbrukarfruar från
slätten. Lite blyga i den eleganta miljön men med gott om pengar och många
bekanta. Jag hjälpte dem att hitta något snyggt. Sömmerskan fick lägga upp
eller oftast ut, förkorta eller förlänga ärmar. Tanten kunde köpa både två
eller tre klänningar i glädjen över att någon brydde sig om henne i den ”fina”
affären. Sen kom hon efter någon tid tillbaks och hade väninnor från granngårdarna
med sig och frågade efter fröken som hade hjälpt henne. Det var ett roligt och
tacksamt arbete. En månad meddelade kassörskan att fru Rahmqvist hade slagit försäljningsrekord
och jag fick mycket beröm både av fru Hvitfeldt och farbror Nils. En av dem som
jag lärde känna väl, var en av sömmerskorna, Dagny Petersson. Henne höll jag
kontakt med i många år, hon var också gäst hos oss några dagar på Stenserum.
Det var också hon som ordnade att jag fick jobb på Presenthörnan där jag
jobbade ett halvår när Mikael börjat skolan. Börje och jag åt under den här
perioden ofta våra middagar i den restaurang som då låg mitt i
Trädgårdsföreningen och som olyckligtvis senare brann ner, sörjd och saknad av
många. Bostadsfrågan löste sig så småningom. En kort tid bodde vi i Hackefors i
det som kallades Nybygget. Det bestod av ett antal enrummare med gemensamt kök
och var nog tänkt till de anställda ungkarlarna på Hackeforsporslin. Nu bodde
bara vi där och disponerade två rum och kök. Därifrån flyttade vi till Sunes tomma
lägenhet på Tannefors. Sune med familj hade ju emigrerat till Argentina och vi
fick överta deras trerummare i det långa affärshuset som då innehöll, ett kafé,
Lanemos, en Icaaffär, en fiskaffär, en damfrisering och en färgaffär. Sommartid
spred sig många dofter i huset. Det bästa var att när vi fått ner våra
magasinerade saker (och även en del av vår värds) kunde Mamma komma ner med
Christer. Honom hade vi fått avstå från hela tiden när vi inte haft någon
ordentlig bostad och jag hade saknat honom så. Desto roligare nu när han fick
sitt egna rum med det lilla möblemanget i. Här fanns det också lekkamrater i
huset, två pojkar och en flicka. Pojkarna hette Nord i efternamn och vi umgicks
även med dem sedan vi flyttat därifrån. När Mamma rest och de långa dagarna i
väntan på att Börje skulle komma hem började igen, drabbades jag av depression.
Då visste jag inte vad det var för något. Jag tyckte bara det inte var någon
större idé att klä på mig förrän på eftermiddagen. Ingen såg mig ju mer än
Christer och han var ju ute och lekte mesta tiden. Bara han fick mat var han
nöjd. Börje märkte snart att allt inte var som det skulle, jag grät för det
minsta eller blev oresonligt arg för ingenting alls. Moster Ruth kom ner som en
räddande ängel. Dom bodde då i Gävle dit dom flyttat för att vara närmre oss i
Uppsala. Samma månad flyttade vi till Linköping, ödets ironi. Jag gick till en
psykolog och han talade om att depressionen jag led av orsakats av ett slag mot
huvudet jag antagligen fått som barn. Mindes jag det? Jag trodde han sa så för
att inte behöva säga att jag var helt knäpp. Mindes jag något slag, det mindes
jag inte! Han skrev i alla fall ut medicin efter det sa han. Han började skriva
ut receptet på maskin och när han såg hur jag reagerade på det vassa ljudet
slutade han med orden: Jag skriver så dåligt på den här så det är bättre jag
skriver ut det för hand. Receptet har jag ännu kvar. När jag kom hem till
Moster och redogjorde för samtalet, sa hon: ”Ja, det kommer du väl ihåg när
Pelle Moberg knuffade in dig i köksspisen så du svimmade av. Du har ju märke i
pannan än”. Det hade jag glömt bort precis, så jag ringde upp dr.Dahlgren och berättade
att jag nu visste hur jag slagit mig, att jag svimmat av och kräkts. Han
skrattade och sade, det var ju bra att hans diagnos varit rätt, tag nu bara
tabletterna så blir nog allt bra. Jag tog tabletterna, efter några dagar kunde
jag inte komma ihåg vad jag skulle hämta i skåpet när jag kom fram till det.
Jag ringde upp doktorn igen och berättade hur jag kände mig. Var bara lugn sade
han, när man bryter armen lägger man den i band, nu har vi lagt hjärnan i band,
så den får vara i vila, sluta bara inte med tabletterna utan ät upp dosen. När
tabletterna var slut satte jag igång med storstädning, åkte in till stan och
handlade kläder till Christer och mig och moster Ruth kunde åka hem. Vi började
umgås med Misse och Janne, Börjes kusin, som just gift sig och bodde på
Kungsberget i närheten. Lasse och Martha Béen, som nu hade Linnefabriken,
familjen Gyrulf som var chef för fabriken Gripen och bodde i en villa strax
intill vid Stångån. De var våra närmaste vänner, och vi sprang på middagar hos
varandra. En vecka på sommaren bodde vi hos moster Märta och morbror Johan på
Odensfors, Gunillas dotter Eva var också där, hon och Christer hade hela den
jättelika parken att leka i. Vi bodde i ett rum på vinden där fladdermössen
också bodde, fast inte i samma rum. På Odensfors fanns ett självspelande piano
något jag aldrig sett förut. Vi spelade tennis och sköt med pilbåge och levde
ett behagligt lantliv. Tant och farbror övertalade oss 1949 att flytta till
Klostergatan där de ägde en fastighet bestående av två villor och ett hyreshus.
Börje blev vicevärd, och vi bodde i en lägenhet i hyreshuset. Den bestod av tre
rum och kök och hade en stor och lång balkong ut åt Trädgårdsföreningen, där
kunde vi sitta och avnjuta musiken och se de ppträdande på den lilla scenen som
låg bara några meter från tomtgränsen. Sommartid var det alltid liv och rörelse
i parken, mycket tack vare restaurangen som låg i dess mitt. Vi trivdes alla
bra i lägenheten. Efter jul fick Christer scharlakansfeber och fick tillbringa
lång tid på infektionskliniken på Kanberget. När han väl klarat av det, märkte
vi att han började tappa aptiten och var onaturligt trött. Vi gick till dr
Bovin och när han hörde om den dåliga matlusten sade han: ”Ingen unge svälter
ihjäl vid ett dukat bord så det måste vara något fel.” Han tog en del prover
och konstaterade att Christer hade koloxid i blodet. Det visade sig att den
murstock som gick inne i väggen i Christers rum var sprucken, så det läckte in
kolos i rummet när de eldade i öppna spisen i våningen under oss. Felet
åtgärdades. Denna dr. Bovin var också orsak till att Rita kom in i familjen. Då
vi nu varit gifta i fyra år och det inte verkade bli några gemensamma barn
trots alla försök, så gick jag till doktorn och beklagade mig. Han lyssnade
tålmodigt på mig men gjorde ingen undersökning. Jag tycker ni skall skaffa
hund, var hans något förbryllande kommentar. Hund, sa jag, det är barn jag vill
ha. Gör som jag säger så ordnar det sig nog, var det svar jag fick. Vi köpte
Rita och hon gav mig annat att tänka på. En dag upptäckte vi till vår glädje
att jag var gravid och då beslöt vi oss för att det var dags att flytta till
något större. Flyttlasset gick till Södermalmsgatan och där fick vi en ljus och
rymlig femrumslägenhet på övervåningen i en tvåfamiljsvilla. Ett stort och
välinrett kök satte jag stort värde på, då köket på Klostergatan varit
minimalt. Mellan Christers rum och vårt sovrum låg ett stort badrum, vardagsrum
och matsal låg i fil med skjutdörrar emellan. Börje fick ett litet kontor för
sig och utanför sängkammaren var en balkong. Vi trivdes mycket bra och jag
tyckte livet var underbart. På sommaren blev Börje inkallad och jag hyrde ett
torp i Mantorp, Lunds gård och ägaren hette Brun. Sommaren 51 var nog min
lyckligaste någonsin trots att jag mer och mer fick formen av en spärrballong.
Jag inredde på egen hand torpet med möbler som Martha och jag ropade in på en
auktion i närheten. Det var en möbelsnickare som hade dött så många av sakerna
hade han gjort själv. Den långa soffan och skänken som står i stora rummet på
Stenserum var bland de möbler vi ropade in. Thomas Nilsson, vår värds son bodde
hos oss en tid som lekkamrat till Christer och de lyckades vid ett tillfälle
skaffa sig hönsloppor uppe hos bonden vi hyrde av. Det upptäcktes när jag hörde
hur de jämförde hur många bett de hade fått. Det blev avspolning under pumpen
ute på gården av både ungar och kläder. Börje var ju inkallad så Moster och
Morbror kom ner och höll mig sällskap och var till stor hjälp. Massor av
smultron fanns det i hagarna, där det också fanns kor till Ritas förtjusning.
Duntebergets motorbana åkte vi till för att se på när Filbyterna mötte
Piraterna, vi tyckte båda två om att se på speedway. Det skulle visa sig att
den tredje som var med skulle bli lika, om inte mer, intresserad av sporten.
Börje byggde en carport åt Juppe, tyvärr blåste den ner, men den stod där när
Tant och Farbror besökte oss efter seglingen den sommaren. Den 20 september
anlände Peter, ett snällt och lättskött barn, men matfriskt. Kom inte maten i
tid så hördes det lång väg. Han blir nog militär han också skojade släkten, och
mycket riktigt det blev han ju så småningom. Vi hade en hemhjälp den här tiden
som hette fru Persson, Päsa, sa barnen. Henne hade jag lärt känna när jag
arbetade på Axel Karlssons där hennes man var portvakt. Hon var ett
rekorderligt fruntimmer som varit bagerska på Herdina Lindeberg, ett konditori
beläget i Jonnos hus. Vid jul frågade hon om jag inte tänkte baka några kakor,
hon kunde i så fall göra degarna åt mig, så var det bara för mig att baka ut
när det passade. Tacksam blev jag och försvann ut på stan. När jag kom hem låg
det tre, som det verkade, i silkespapper inlindade spädbarn i mitt kylskåp, med
påskriften, chokladsnitt, vaniljkrokar och formar. Jag ringde till Päsa och
förklarade att jag hade bara tio formar, så det skulle ta en evig tid för mig
att baka ut kakorna. Jag kommer i morgon och tar med mig mina formar, sade den
välsignade människan. Så hon kom, ställde ut ett trettiotal formar på
köksbordet, kavlade ut halva degen och slängde den med ett vant knyck över
formarna. Tog en liten klump av degen i handen och tryckte ner i formarna drog
kaveln med några raska drag över dem och simsalabim var trettio formar bakade.
Lika snabbt bakades de andra kakorna ut och jag skötte gräddningen, det hela
gick på nolltid. Det är en fröjd att se yrkesmän arbeta. Christer var också
till stor hjälp han var ju åtta år nu och stora karlen. Vid ett tillfälle när
jag kom hem berättade han med stolthet att han bytt blöja på Peter, han hade
lagt honom på golvet i badrummet. Det gick så bra, han tystnade med detsamma,
sa Christer. Christer hade börjat sin
skolgång i Linneskolan hösten 50 och när vi nu i mars 51 flyttade fick han gå
kvar där terminen ut. Hösten 51 började han i Ånestadskolan som låg några
kvarter därifrån. Som tur var det inte mycket trafik på gatorna där på den
tiden, Thomas och hans äldre bror Per gick också i samma skola så jag behövde
inte följa honom var dag. Sommaren 51 hyrde vi i Mantorp som jag redan berättat
om och 52 och de följande tillbringade vi på Majudden som vi köpt och
upplevelserna där och under våra seglatser har Börje livfullt beskrivit i sin
bok, så det hoppar jag över. För egen del hade jag lärt mig en massa nytt, köra
bil, spela bridge och vira samt tagit skepparexamen. Vid jultid 1954 flyttade
vi till Solvalla. Jag mådde illa från första dagen och skyllde det på att det
luktade målarfärg i det nyrenoverade huset. När illamåendet och kräkningarna
inte ville ge med sig trots allt vädrande, och det visade sig att jag gått ner
10 kilo, sökte jag läkare. Han misstänkte att jag var gravid och jag blev
inlagd på lasarettets BB-avdelning hos dr Hagblom. Då jag inte var ”sjuk” fick
jag röra mig fritt på avdelningen och varje morgon när magen lugnat ner sig
gick jag och tittade på de barn som fötts under natten. De flesta såg ut som
nyfödda gör, litet rödfnasiga och skrynkliga, utom ett som såg ut som en docka.
Hon hade olivfärgad hy, lockigt svart hår, stora bruna ögon med långa svarta
fransar. Jag var tvungen att fråga en syster vem som fött detta under. Det var
en femtonårig zigenarflicka och barnet var förlöst med kejsarsnitt. Tänk att få
åka hem med en levande docka. Jag matades med leverpreparat, stärkande dekokter
och mycket god och närande mat och till slut fick dom ordning på min oroliga
mage så jag fick åka hem.
Flyttningen till Hjulsbro
förändrade också vårt sociala liv. Börje började intressera sig för politik,
jag blev medlem i Landeryds kyrkokör och den kyrkliga syföreningen med
kyrkoherdefrun Wilma Wastesson som ordförande. Kören leddes av kantor Erik
Ahlinder. Han och hans fru Margaretha blev våra vänner och vi hade mycket
roligt tillsammans. Tant Bojan tillbringade oftast en månad efter deras
segelsemester i Hjulsbro och bodde då i dubletten på kontoret. Följaktligen, då
släkt och bekanta skulle bjudas in så blev det hos oss alla träffades. I en
almanacka från år 55 kan jag läsa att tant, Odensforsarna, Märta och Johan samt
Lasse Béens mamma, en gammal väninna till tant Bojan samtidigt var på middag
hos oss. Sommaren 55 var en anmärkningsvärt varm sommar, så jag tillbringade
den till stor del sittande i trädgården, lösande korsord. Hushållet lämnade jag
med förtroende över till Ingegerd, ett fynd som kommit till oss när jag var
tvungen att läggas in på lasarettet. Hon kunde allt, trots att hon, när hon
började hos oss inte hade fyllt 16 år, vilket hon sagt till mig. Hon trodde
inte hon skulle få platsen om hon sade att hon bara var 15 år, det erkände hon
när hon sen på hösten verkligen fyllde 16 år. Hon hade efter skolan jobbat hos
en hushållslärarinna och lärt sig allt från grunden, så jag kunde med varm hand
lämna hushållet till henne. Det var bara en gång hon ”misslyckades”. Vi hade
Tant och Farbror på middag och maten bestod av stekt kalkon med brunsås som
varmrätt, efterrätten var glass med chokladsås smaksatt med vanilj. När
Ingegerd dukade av efter förrätten bad hon mig komma med ut i köket. Hon var
gråtfärdig när hon berättade att hon av misstag lagt vaniljen i brunsåsen
istället för chokladsåsen. Strunt i det, vi låtsades om ingenting. Efteråt sade
Tant att hon tyckte det var en pikant smak på såsen till kalkonen och bad om
receptet, jag tror inte jag kom ihåg att ge henne det. Till jul beställde jag
en halv gris. Det var ingen konst enligt Ingegerd att ta rätt på den och så
mycket billigare det skulle bli. Döm om min förvåning när slaktaren stod vid
dörren med en halv gris hängande över axeln. Ostyckad! T o m huvudet satt kvar.
Jag hade trott den skulle komma i prydliga paket. Nu fick vi med hjälp av
prinsessornas kokboks plansch hitta vad som var vad. Huvud och ben gick ju bra
men hur fick man en snygg julskinka, hur fick man loss revbenspjällen och
filén, det var svårare. Allt som inte blev så snyggt hamnade i skålen som
skulle bli köttbullar. Det blev omkring 300 st köttbullar. Men vi gjorde också
korv, sylta och blodpudding för det följde med blod till grisen. Vi höll på att
jobba ihjäl oss. Till slut var det livsfarligt att gå på golvet, så halt var
det av allt stekflott. Självklart stöpte vi också ljusen själv, det hörde till.
Denna pärla Ingegerd Strand, stannade sen hos oss tills Mikael hade börjat
skolan. Han var hennes pojke. Hon fick ju sköta honom från första dagen han kom
hem, jag var ju fortfarande så dålig efter den jobbiga förlossningen och kejsarsnittet.
Ingegerd var inte intresserad av uteliv och hade inte många vänner. Börje och
jag spelade bowling och jag tänkte att detta kanske skulle vara en bra motion
för Ingegerd, som hade blivit mycket kraftig. Jag övertalade henne att följa
med in till hallen. Det visade sig vara ett lyckokast, Ingegerd blev en mycket
skicklig bowlare. Vi bildade ett korplag tillsammans, IRIS, och vann serien
redan första säsongen vi ställde upp. Vi ingick sen båda i Ettans damlag och
senare i det åttamannalag som fick namnet Rolletta. Till yttermera visso
träffade hon sin blivande man i bowlinghallen. Rollettas damlag spelade till
slut i allsvenskan för fyrmannalag i högsta divisionen, vilket innebar resor
över halva Sverige och det blev jobbigt då det var i vår bil och med mig vid
ratten. Tävlingarna spelade vi ju mestadels vinterhalvåret när det var som
besvärligast att köra. I SM ett år blev jag faktiskt tvåa, den tävlingen gick i
Jönköping och som minne av det har jag tändstickor i massor. Hur många
korpmästerskap jag vann kommer jag faktiskt inte ihåg, men det blev åtskilliga.
Jag är tacksam mot bowlingen, den gav mig så mycket. Att vara med i ett lag ger
en speciell känsla, särskilt om laget är framgångsrikt som vårt var.
Nu åter till hösten 55. Den 11
oktober föddes min lilla pojke, Mikael. Födelsen blev dramatisk för oss båda.
Mikael kunde inte komma ut då han hade fått navelsträngen runt halsen, en
händelse som sen skulle visa sig få en stor betydelse i hans liv. I väntan på
dr Hagblom som låg hemma och sov när de ringde, sövde de ner mig då de, enligt
vad syster Sara sa, inte stod ut med att se mig ha så ont. Nåväl allt gick till
slut bra, men jag fick ligga kvar på sjukhuset i tre veckor för att hämta mig
efter den persen och jag kom ihåg att jag inte orkade gå upp för trappan när
jag kom hem utan Börje fick bära mig. Mikael såg ut som en liten ängel, han var
ju också född med kejsarsnitt. Han var också ett lugnt och harmoniskt barn.
Christer var 12 och Peter 4 år äldre så han blev nog litet bortskämd av alla.
Den stora åldersskillnaden mellan bröderna har gjort att när de växte upp hade
de inte så många gemensamma intressen och kom varandra inte så nära. Börjes och
min strävan har därför varit att när de blivit vuxna, så mycket som möjligt
hålla ihop dem och deras familjer och vi hoppas att deras gemensamma intresse
för Stenserum nu skall föra dem ännu närmre varandra, nu spelar ju inte åldern
någon roll längre. Både Börje och jag blev mer och mer engagerade i aktiviteter
utanför hemmet, Börje i politiken och jag inom det kyrkliga. På fru Wastessons
enträgna uppmaning startade jag en Kyrklig vällssyförening för de unga
yrkesarbetande fruarna. Den andra föreningen hade sammanträde mitt på dagen, så
i den kunde nästan bara böndernas fruar vara med. Kvällssyföreningen ledde jag
sen i 26 år som ordförande och den lever i högönsklig välmåga än i dag och har
ett 40-tal medlemmar. Varje år gör föreningen en utfärd och några gånger har de
varit hos oss på Stenserum. I fjol visade Börje dem Västra Eds kyrka och
Anne-Marie på Kullen, som är Hembygdsföreningens ordförande, visade Edsgården,
sen var de hos oss och åt smörgåstårta. Ove och Ingegerd Bäck underhöll med
dragspelsmusik och sång så det blev en lyckad dag. Första tiden träffades vi i
en källarlokal borta på Holmen, sen var vi ett tag i Prästgårdens flygel eller
i Solvalla. När sen kyrkan övertog Kyrkskolan fick vi disponera de gamla
skolsalarna och fick där sätta upp våra vävstolar. Vi håller fortfarande våra
möten i dessa lokaler som nu har renoverats och gjorts större. Våra
försäljningar anordnar vi nu i Hackeforsgården som ligger mer centralt. Den
stora kyrkliga syföreningen finns däremot inte kvar. Erik Ahlinder, som var
kantor och ledde kyrkokören, övertalade mig att gå med i den och där hamnade
jag bland altarna. Jag var körens sekreterare i 22 år och medlem i 26 år och
blev högtidligt tilldelad en medalj när jag slutade. Kören lades sedan ner i
samband med att Erik pensionerades. Den nya kantorn ville ha unga röster,
vilket gjorde att kyrkan vid större högtider fick låna in sångare från andra
församlingar. Vi hade mycket trevligt i vår kör. Både Erik och Margaretha var
glada och lättsamma, Erik kanske i spralligaste laget för att vara kantor, han
ordnade många resor och vi var på sångarstämmor både på Gotland och Öland. Vi
deltog i en konsert tillsammans med 800 andra kyrkosångare i Vadstena klosterkyrka.
Det var en mäktig upplevelse. Då Landeryd på den tiden hörde ihop med Vårdsberg
och hade samma präst var det ofta dubbla högmässor och julottor. Detta varade i
några år i början av min medverkan i kören. Julottesången var för mig extra
betungande då Börje ju fyllde år den dagen. Det blev bråttom hem för att vara
med på uppvaktningen. Oftast skulle vi ju ha gäster den dagen, men tack och lov
för Ingegerd och Ruth som var mitt stöd. 1961 invaldes jag i Landeryds och
Vårdsbergs Kyrkofullmäktige och kyrkoråd där jag sen satt i 17 år. Ordförande
för kyrkofullmäktige blev jag 1975. Jag invaldes också som Landeryds
representant i kyrkans fastighetsnämnd och satt i deras förvaltningsråd. Då
hade jag glädjen att få ta aktiv del av planeringen och byggandet av både St.
Hanskyrkan och Hackefors församlingshem. Det var jätteroligt att sitta i dessa
byggnadskommittéer, där var jag på min morfars gata. Kunskaperna hade jag också
glädje av när kommunen skulle bygga Landerydgården där både Börje och jag blev
starkt engagerade. Om själva bygget har Börje skrivit så utförligt i sina
minnen så det hoppar jag över, det enda synliga minnet av den roliga tiden,
förutom huset, är en provtallrik som Hackefors porslin gjorde och som står i
skänken på Stenserum. Landerydgården blev till mycken glädje för både gamla och
unga. Där spelades teater och hölls danskurser, många föreningar använde den
som möteslokal. Vår syförening höll sina auktioner där. Kaféet blev välbesökt
och i källaren höll en sportklubb till. Nu håller Kvällssyföreningen sina
försäljningar på Hackeforsgården som jag också var med och byggde. Tomten
Hackefors Övre skulle församlingen ha fått i arv efter en fröken Elsa Karlsson
som var gång hon var på något möte i kyrkan talade om att hon skulle ge sin
gård till kyrkan. Kyrkoherden Coldemo försökte få henne att skriva något papper
om det, men hon ville inte, det skulle hon göra så småningom. En morgon fann
man henne död i sängen. Gården gick till Allmänna Arvsfonden, men för skams
skull fick församlingen köpa den billigt när vi skulle bygga ett församlingshem
på den. Resten såldes dyrt som villatomter. 1977 började vi planera
Hackeforsgården. Landeryds Rödakorskrets leddes under 60talet av Hildur
Karlsson. Hon övertalade mig att gå med och jag blev även där sekreterare. Jag
tog initiativ till Ungdomens Röda Kors och hade där god hjälp av Gertie
Gunnebrink som bodde i Haga mitt emot Solvalla. Vi ordnade kurser i
förbandsläggning och Första Hjälpen och hade ett gott samarbete med Linköpings
Röda kors. De ordnade läger för våra flickor, för det var bara flickor som var
intresserade att vara med. Typiskt! Under den här tiden spelade både Börje och
jag mycket bridge, dels med goda vänner som vi bjöd hem, men också var för sig.
Börje spelade tävlingsbridge tillsammans med Lasse Béen och jag bildade
tillsammans med Ulla Skoog, Britt Dättermark och Birgit Lindström ett
bridgegäng som träffades hemma hos varandra. För pengarna vi spelade ihop gick vi
sen på krogen och festade. Vira spelade vi ofta med farbror Sigge, det passade
ju bra då det är ett spel för tre deltagare. Under de här åren var övre hallen
på Solvalla Hjulsbros ungdomsgård. Peters kompisar Kjell, Per, Leffe och Lappe
plus en massa andra som jag inte kommer ihåg namnen på tillbringade sin fritid
hos oss. Börje köpte en trådbandspelare och från den hörde vi de första
poplåtarna. Det var Tommy Steel. Börje och jag tyckte det lät lika illa som R
och O hade tyckt om Louis Armstrong, men när sen Elvis kom lät det inte så
dumt. Christer hade efter att ha tagit sin realexamen 1961 fortsatt sina
studier i Mjölby där han var helinackorderad så han var inte ofta hemma. Efter
skolans slut gjorde han sin värnplikt på Gotland. Nästan varje sommar kom Moster
och Morbror ner och tillbringade sin semester hos oss. Det gjorde att Börje och
jag kunde segla eller företa någon resa obehindrat. Jag gjorde också egna
resor. Tillsammans med Ingeborg Brodin på Månestad reste jag till Kanarieöarna
och med Martha till Mallorca dit jag också reste med Carin, Pyret och Agneta
1966. Pyret fyllde nämligen 40 år den 14 maj och hade fått en resa i present av
sin käre man Einar. Så vi firade henne där. Jag hittade en almanacka från den
här tiden och jag fattar inte hur jag hann med allt, nästan var kväll var det
något. Varje tisdag och lördag var det bowling, varje onsdag sångövning, på
söndag sång vid gudstjänsten. Röda Korset, syföreningen och kyrkoråd
dessemellan. Hur hann jag med mig själv? Det kanske jag inte gjorde! 1965
slutade Börje på Hjulsbroverken och sen följde en turbulent tid. Personligen
tyckte jag det var bra för Börje hade inte trivts på Hjulsbroverken. Farbror
var inte lätt att ha som chef och absolut inte om man dessutom var hans son.
Jag kunde se redan när Börje kom gående över stallplan hur dagen hade varit på
kontoret och visste att han måste låta sin frustration komma ut någonstans och
det blev så klart hemma. Jag förstod det, men det gjorde inte Moster, Morbror
och barnen som tyckte att Börje var bråkig. Moster hade alltid med sig en
jättelik förpackning nervlugnande tabletter när hon kom ner till oss och det
var nog förståndigt. Plötsligt hade vi inga inkomster. En tröst var att vi hade
bostaden kvar men vad skulle vi leva av? Alla våra olika funderingar har Börje
skrivit om. För egen del var det bara att låtsas att allt var som det skulle
och köra på som vanligt med möten och övningar, men det var inte lätt att hålla
masken alla gånger. När beslutet till slut blev att vi skulle köpa in oss i
Oilkillers och inreda barnkammaren till kontor, kunde jag andas lätt igen. Det
hela visade sig vara en utmärkt lösning. Ekonomin tillät inte någon större personalstyrka.
Börje anställde KG från Hjulsbroverken och han började som sanerare hos oss.
Jag gick en skrivmaskinskurs och senare en bokföringskurs, så var
kontorspersonalen på plats. Oilkillers öden och äventyr har Börje ju skrivit
utförligt om, men den dag han kom hem och berättade om Arne Olssons bedrägeri
och hur han lurat oss, det var första och som jag hoppas enda gången jag
allvarligt funderat på att skjuta någon. Jag visste det fanns ett gevär nere på
Stenserum, det tar jag och åker ner till Malmö och lurar Arne ner till hamnen
och skjuter honom där, tänkte jag. Som tur var kunde Börje tack vare sitt goda namn
och rykte minimera skadan här i Linköping och skaffa oss ett bra och långvarigt
jobb på Saab. Det bestod i byte av skärvatten på alla deras maskiner, det gav
oss en säker inkomst varje månad. Där var ju inget försäkringsbolag inblandat,
så vi överlevde smällen med både hedern och firman i behåll, men det blev en
tuff tid. Svårast var att inte visa något utåt och att inte oroa barnen. Det
tog några år innan vi kunde ta ut en hyfsad lön från bolaget. Jag minns än i
dag den underbara känslan när jag såg att jag hade så mycket pengar i plånboken
så jag kunde betala kontant hos ”Brorsan” för hela månaden. Nu var det slut att
handla på ”bok”. Som sagt allt ordnade sig till det bästa och det var roligt
att jobba tillsammans. Det svetsade ihop oss ytterligare, men jag tror det är
få par som har tillbringat så många timmar tillsammans som vi. Som tur var hade
vi våra fritidssysselsättningar på var sitt håll, eljest hade vi varit
tillsamman dygnets alla 24 timmar. Personalen växte och när vi ett år hade haft
både saneringen efter branden på Cloetta och en brand på Sapa i Vetlanda kunde
jag, när jag räknade ihop alla arbetstimmar som skulle redovisas på
arbetsgivareuppgiften till skattemyndigheten, räkna ut att timmarna motsvarade
18 årsanställda. Det var jobbigt, men roligt, och känslan när årsbokslutet var
klart och man såg det goda resultatet den var värd all möda. 1978 flyttade vi
in till S:t Larsgatan och kontoret till Mjölnargatan där vi hyrde en gammal
fabrik. Det blev ett evigt pendlande. Då någon alltid måste kunna svara i
telefonen kunde vi inte åka samtidigt. Det löste vi så att Börje åkte med
bussen till Hjulsbro, steg av några hållplatser tidigare och promenerade genom
villaområdena till kontoret, en promenad på en halvtimme. En tant i
syföreningen som bodde efter Börjes
promenadväg, sade att hon kunde ställa klockan efter honom, han
passerade hennes köksfönster samma tid de flesta morgnar. När han kom fram till
kontoret ringde han och då kunde jag ta bilen ut. Detta med telefonen som kunde
ringa när som helst under dygnets timmar, ofta mitt i natten, och då var det
alltid panikbrådska, gjorde att även när vi var bortbjudna reste jag mig upp om
det ringde i värdfolkets telefon, för vår telefon var ofta vidarekopplad. När
det ringde på natten då blev jag orolig för att det hänt någon släkting något,
både Moster, Morbror och Mamma var ju till åren. Var det en skada gällde det
att snabbt skaffa fram folk som kunde resa omgående, det var svårt ibland
särskilt på helger då en del tagit sig både en eller två nubbar.
Försäkringsgubbarna var ju ivriga att saneringen sattes igång så snabbt som
möjligt, för avbrottsförsäkringarna var kostsamma. Väl framme på skadeplatsen
fick vi ofta anställa den nu arbetslösa personalen och det var ju en bra
lösning för alla parter. Varje den 18 skulle antingen skatt eller
arbetsgivareavgift betalas in och de datumen skaffade mig magsår. Räddningen
var ofta att ringa till Saabs kontor och klaga min nöd, de var ofta villiga att
tidigarelägga den månatliga utbetalningen och så ordnade det sig den månaden
också. Jag var glad när vi hade mycket pengar i kassan, Börje däremot sa att då
var det verkligen fara å färde för då hade vi för få jobb på gång, och han hade
nog rätt. När vi 1983 sålde firman slapp jag oroa mig längre, men vi arbetade kvar
två år på halvtid båda två. Börje jobbade måndag, onsdag och fredag och jag
tisdag och torsdag. Det fungerade bra t o m när vi sommartid bodde på
Stenserum. Så vägen mellan Hjulsbro och Blidstena har vi kört några gånger. Det
otäcka var att så tidigt på morgonen var det många djur i rörelse på vägen, men
allt gick bra. I och med att vi pensionerade oss helt, avsade jag mig mina
uppdrag både i syföreningen och det kyrkliga i Landeryd. Jag satt en
mandatperiod i S:t Lars kyrkoråd och Kyrkans fastighetsnämnd. Som tack för allt
arbete fick jag en guldklocka. Nu skulle vi vara fria att göra det vi ville. Vi
började med att resa, dels med Saaba till Norge, åren därpå flög vi till
Madeira, Rom, Paris Spanien, ja alla de ställen vi dittills inte sett reste vi
till. Danmark, Holland, Tyskland, Frankrike, England hade vi redan varit i
ensamma eller med barnen. Österrike är det enda land jag är ledsen att jag inte
har varit i, det lär ju vara så underbart vackert, men det är ju Sverige också
tröstar jag mig med och det har jag sett från Falsterbo till Treriksröset. Det
är värt att se, glöm inte det! Vi beslöt oss också att ägna oss åt någon hobby
som intresserade oss båda. Det blev släktforskning. Som vanligt gick Börje
systematiskt tillväga. Först gick vi på kurs och lärde oss var, när och hur man
gör. Bland annat att läsa gammal tysk stil som många präster skrev med på 1600 och
17 hundratalet. Våra äldsta kyrkböcker är från den tiden, det är vi ensamma om
i Europa, för lyckligtvis har vi inte haft krig här och fått vara arkiv
förstörda. Detta gör att forskare från hela världen kommer hit och letar i våra
kyrkböcker. De amerikanska mormonerna har fotograferat av alla böcker, det har
underlättat så att vi, först fick allt material inmatat på kort och sedan
datoriserat. För oss betydde forskningen resor till platser varifrån våra
respektive släkter härstammade från, Blekinge, Västergötland, Medelpad med
flera landskap. På landsarkiven i Härnösand och Vadstena forskade vi också.
Efter branden på biblioteket i Linköping gick det bara att forska i arkivet som
finns på slottet i Vadstena och det är spännande för där har de
originalböckerna. Det inger en speciell känsla att bläddra i en bok från
1600-talet eller försöka tyda vad en präst präntat ner år 1750. Resultaten av
vår nedlagda möda finns tack vare Börje att läsa i bokform. Forskningen har
också gett oss många nya vänner. Dels släktingar som vi funnit och som vi sedan
hållit kontakten med och så andra
släktforskare.
Vi har nu bott på S:t Larsgatan
i snart 30 år. Större kontrast till Stenserum kan man nog inte hitta, så vi är
lyckligt lottade som får ha både och. På våren är jag innerligt trött på allt
buller både i och utanför huset här och längtar ut till friden och ron på
landet. På hösten, när kvällarna blir långa och kolsvarta och man inte ser en
levande själ, om man inte bjuder in den själv, då ser jag fram mot att flytta
in till ljuset och ljuden i stan. Mina barn och barnbarn är nu min största
glädje. Det är så roligt när vi träffas alla och det gläder mig storligen att
vi blivit så många och att vi trivs så bra tillsammans. Det känns egendomligt
att tänka på att jag är upphov och orsak till att vi gemensamt bildar en
familj. Tre gossebarn har jag fött till världen och de har givit mig allt
detta. Jag är tacksam mot livet, mot Er alla och Börje som skänkt mig så mycken
glädje.
Ingrid