CLAS LAURIN

 

                                                            Memoarer

 

Föddes i Malmö den 2 juni 1921. Föräldrar Axel Laurin och hans hustru Elsa född Elmqvist. En broder Göran född 22 juni 1929.

Familjen bodde de 2 första åren efter Clas födelse i en 3-rumslägenhet i hyreshuset på Möllevångstorgets sydsida. Far Axel var då kamrer på AB Bleckvarufabriken, senare PLM, på Lantmannagatan där Farfar Oscar var vd. ”Bleckan” var då relativt nybyggd och bestod av röda 3-våningsbyggnaden som ligger indragen från Lantmannagatan. I denna byggnad fanns kontor på andra våningen där arbetade vd, kamrer som även var säljare, bokhållare och sekreterare. Fabrikation av albylaskar och mindre bleckemballage ägde även rum på denna våning. Första våningen innehöll plåtlager, tryckeri, pressavdelning för lock och bottnar och sammansättning av grövre bleckemballage samt färdigvarulager, packeri och utlastning och toaletter 3dje våningen var lager för halvfabrikat och färdigvarulager för småemballage. Antal anställda var då 60-70 personer.

 

1923-24 flyttade vi till Amiralsgatan 4,hörnet Amiralsgatan - Kungsgatan. Detta hus ägdes av Farfar Oscar som även bodde där tillsammans med Farmor Lili. Där bodde vi på samma våning och där dog Farmor Lili 1926. Farmor och Clas voro mycket fästa vid varandra och jag kan ännu denna dag erinra mig delar av våningens utseende och hur ledsen jag var som 5-åring som ej fick vara med på begravningen. Någon tid därefter flyttade vi till Kastellgatan 13 som då var nybyggt och var sista huset innan koloniområdet som sträckte sig ut förbi Trelleborgsjärnvägen mot gamla Husarkasern där f.ö. Far Axel hade gjort sin värnplikt som husar. Hörnet Kastellgatan Helmfeldtsgatan i vårt hus innehöll då en speceriaffär dit jag ofta skickades för avhämtning av varor. På andra sidan av Helmfeldtsgatan dvs. gränsande till parken som sträckte sig från sockerbolaget ligger ett stort grått hus och där bodde min lekkamrat Carl-Eric Boijsen och hans lillasyster Britt som blev min första förälskelse. Under tiden på Kastellgatan fick jag min första pojkcykel visserligen begagnad men försedd med en ringklocka som var fastsatt ovan framhjulet och försedd med ett hjul som man medelst ett snöre spände ner mot slitbanan. Detta utlöste ett förskräckligt pinglande som ej uppskattades av de övriga hyresgästerna som bodde runt asfaltgården där jag således lärde mig att cykla.

 

År 1927 började jag som 6-åring i småskolan efter något år i Kindergarten på Regementsgatan (Perssonska palatset) hos fröken Giese. Småskolan som drevs av Fröken Ljungdahl var belägen på första våningen i hörnhuset Fersensväg - Föreningsgatan. Eleverna där voro Elsa och Mona Bönelyche-Thurö, Karl-Erik Borgström, Are Zadig, Knut Mårtensson, Eric Ehnimb, Clas-Bertil Laurin. Fröken Ljungqvist var en duktig och sträng lärarinna som jämfört med dagens förhållande hade både tid och ork att undervisa 7 elever i alla ämnena som då gällde och som såg till att vi alla kom in i Realskolans I 5 a efter 4 år hos henne.

 

Vi är nu framme vid år 1931 och har under tiden hos fröken Ljungdahl flyttat till Erik Dahlbergsgatan = Fersens hotell. En förtjusande 4-a näst överst med stor balkong nära hörnan av Fersensväg. Här bodde med ingång från Fersensväg bl.a. Stadsläkaren Hallberg med sonen Ulf min kompis och hans syster Marianne som var född dvärg men var en härlig människa. I samma uppgång fanns även familjen Winroth även kallad Finrot där ena dottern Dittan var min favorit från och till beroende på att ovanför Winroth bodde familjen Ramberg med sonen Nils och dottern Ulla som även hon blev min favorit. Dock hade Ulla en väninna som i ännu högre grad tog mitt intresse i anspråk, Nils var min kompis men en utpräglad kluven kille som kunde hitta på allt från att stå på händer på balkongbalustraden 4 våningar högt till att sätta fyr på en kolonistuga och att stjäla Karl-Erik Borgströms bakhjul på hans nya racercykel. Nils dog tragiskt har jag fått erfara bara några och 20 år gammal. I samma hus men med ingång Banergatan bodde Sjukgymnasten m.m Tovoté med sonen Stig. I samma uppgång bodde även Familjen Boktryckaren Stenström med sonen Tord som blev min mycket gode vän.  Tvärs över Fersensväg hörnan Erik Dahlbergsgatan låg en Texaco-mack I huset intill mot Regementsgatan bodde Pyttan Ohlsson mycket snygg flicka något för gammal för mig. I samma hus fanns även tvillingarna Elsie och Harriet Larsson. Harriet senare fru Heime. Dessa hus byggdes i slutet på 20-talet och innan dess var det delvis kolonier ända fram mot Davidshallsgatan. Julgransförsäljning inför julen ägde rum på tomten på andra sidan Fersensväg dvs. mittemot Fersens hotell. Runt hörnet en liten bit ner i Banérgatan fanns en liten mjölkaffär en halvtrappa ner dit jag blev skickad då och då för att hämta en spann mjölk. En för mig mycket pinsam historia inträffade en dag härnere. Två tanter stod och skvallrade med expediten som vi pojkar förresten kallade Elvy med islåren och lilla jag var från början mycket kissnödig. Jag väntade och väntade på min tur och det bar sig inte bättre än att den lille mannen kissade på sig. Detta uppmärksammades av alla tanterna och jag sprang utan mjölk hem och där fick jag som vanligt ytterligare utskällning. Denna lilla mjölkaffär hade även brödförsäljning och de bästa wienerbröd med mormors hosta i mitten till priset 5 öre styck. Affären låg bakom Real skolans gymnastiksal och vid rasterna hade eleverna som hade en femöring sparad mycket bråttom att få köpa ett innan dom tog slut. Fersens hotell är byggt som ett U med en vacker inre gård där det lektes och spelades boll. Familjen Peil, hälftenägare av Malmös stora järnaffär Peil &Lantz, skomakaregatan bodde även i huset och hade en son som var några år äldre än jag och som var min absoluta idol. Han hette Göran och därför blev min lillebror döpt till samma namn. Detta insisterade jag på det bestämdaste på och fick för en gångs skull min vilja igenom.

 

Hösten 1931 började jag i klass I:5a och hade som klassföreståndare adjunkt Nygren, en mycket respektingivande herre med pincné på näsan, som vi hade i tyska. Andra lärare hette Holmér engelska, Ljungfors historia, ”Pinke” Göransson matte, Forsberg fysik, Fabbe Björk gymnastik etc. Läsåret avslutades med uppflyttning till 2:5a. I parallellklassen c gick Carl-Gustav (Charlie) Holm som sedermera blev min bror Görans svåger och under tiden i Bjärred min seglarkompis. Vårt sommarnöje var i Bjärred. Min första sommar som baby tillbringades i en hyrd stuga i Nya Bjärred belägen nästan ända nere vid sjön i vänstra hörnan av sista vägen ner till sjön innan parkeringen till Löddesnäs ägor där den argsinte Gylin bevakade sina ägor mot folk som försökte ta sig längs sjön förbi Holländarehusen till Lödde å. Året därpå dvs 1922 var villa Bertila färdigbyggd på en avstyckad tomt från Farfar Oscars villa som var byggd redan 1909 i gamla Bjärred och granne med familjen Amboldt. Dessa hus var bland de första sommarhusen i Gamla Bjärred och avstyckningar från den stora Gula Bennickan ett för den tiden rätt stort lantbruk beläget alldeles i slutet på Habo Ljung. I villa Bertila bodde de första somrarna bröderna Eric och Axel med unga familjer till sammans. Eric som var äldst av de fem bröderna Laurin var nybliven underläkare i Lund. 3 år gammal insjuknade jag i något som dr. sedermera professor Petrén på Lunds lasarett bedömde som blindtarmsinflammation. Det var emellertid en tuberkel på en tarmkrök men detta uppdagades ej förrän man opererat mig och fått ut blindtarmen men lämnat kvar en tampong som sedan tillsammans med tuberkeln orsakade bukhinneinflammation. Man öppnade igen men ansåg att det inte fanns något att göra varför man tillslöt min mage något slarvigt där av mina 4 navlar som en del har haft roligt åt. Jag låg halvdöd i korridoren när en ung underläkare jag tror min farbror Eric kom förbi och som sista chans gav mig en saltinjektion direkt i blodet. Som framgår av denna biografi överlevde jag konstigt nog men hela den sommaren i Bjärred var det en mycket svag och mager 3-åring som krävde mycken omsorg. Somrarna som sedan följde tillbringade jag mycket, iklädd enbart haklapp, hos familjen Amboldt. Detta var en följd av somrar som vi kallade indiansomrar därav påklädseln Ofta hade jag en smörgås i handen även efter ett par timmar efter jag fått den av mor Elsa, min aptit var urdålig Familjen Amboldt ordnade alltid Midsommarfirandet där vi Laurinare alltid var inbjudna först till midsommarstångsklädning och sedan till härlig fest där de ”gamla farbror Anders och tant Göta Amboldt” stod för skaffningen. Vi voro nog 15 - 20 personer inkl. alla barnen och hade mycket trevligt med marsch i trädgården ledd av åldermannen Anders iklädd svarta byxor vit skjorta med fadermördare fluga och svart väst spelande på ett stort dragspel som bars på magen. I regel avslutades midsommarfesten med vickning på stående for i jordkällaren som ledigt rymde ett tiotal personer mest herrar förstås. Innan jag bröt tidscykeln med sommarnöjet i Bjärred hade vi hunnit till uppflyttningen till 2:5 a i realskolan i Malmö. Året 1932 och min ålder 11 år. Far Axel som var en ivrig kappseglare hade sommaren 1932 fått under vintern byggt en av Sveriges då fåtaliga klassbåtar nämligen en Drake som byggdes på Hanssons varv i Limhamn och fick i seglet DS12. Under denna vinter hade Far Axel mycket svåra besvär med Ischias som han skaffade sig i Bjerred sommaren före när han ordnade ett stort stenparti i trädgården. Han var så illa däran att han inte kunde följa båtbygget som han önskade varför skrovet stod mallat men ej spantat under den fuktiga vintern. Skrovet svällde så att vid kontrollmätningen av fribordshöjden var denna för hög med följd att översta bordet hyvlades ner ganska avsevärt innan spantning kunde ske. Resultatet en lätt båt som han tog många priser med bl.a mot danskarna i Öresundsveckans regatta. Nackdelen var naturligtvis att när båten torkade upp på sommaren var den rysligt otät. Fader Axels ischias höll isig hela våren ända tills broder Eric dvs läkaren rådde Far att uppsöka en kiropraktor. Han åkte tåget till Göteborg i 1sta klass med extra kuddar för att överhuvudtaget kunna sitta hälsade på kiropraktor Thomson som då ansågs vara den bästa blev botad på mindre än en halvtimma och kunde promenera ner till stationen och åka 3dje klass hem på träbänk utan kuddar. Han hade sedan under sin livstid aldrig besvär från denna ischias. När Far och Mor seglade kappseglingar i bl.a Danmark fick jag och broder Göran bo hos Morfar Ernst och Mormor Emmy Elmqvist i deras hus i nya Bjerred. Ernst var bleckslagar mästare i Lund med ett 20-tal anställda i verkstaden ner i gatan från Lusasken räknat. Han var utrustad med kort stubin och ett härligt koleriskt humör. Han byggde sig i trädgården i Bjerred ett litet hemmarökeri för den ål som han fångade i sina ryssjor strax utanför. En gång kan jag mycket väl erinra mig när jag som 11- åring fick äran att en mycket stormig dag följa med ut i ekan för att vittja några ryssjor då jag blev beordrad att med en åra hålla ekan stilla medan morfar Ernst hängde över relingen och knöt upp struten i ryssjan. Jag kunde naturligtvis ej hålla ekan stilla och har aldrig vare sig förr eller senare fått så mycket skäll och svordomar till livs.  En annan rolig incident med gamle morfar, han odlade bl.a. tomater i trädgården och det fanns ju naturligtvis inga tomater i världen som gick upp mot Ernst Elmqvists i Bjerred var då svärsönerna Axel Laurin och Lulle Rössel strax innan Ernst tomater började bli röda hade köpt utländska mogna tomater och hängt upp några stycken på spaljén. Lunchgästerna skulle efter en väl aväten lunch naturligtvis ut i trädgården förr att besiktiga växtligheten och även rökeriet. När de kom fram till tomatodlingen skulle ju morfar på vanligt sätt briljera med hur stora och fina tomaterna skulle bli och fick då sin chock till övrigas stora tillfredsställelse och glädje när de röda stora tomaterna lyste fram. Han blev för en gångs skull alldeles tyst för att sedan skrika ”Pågadjävlar va har ni hitt på” Pågadjävlarna dvs Axel och Lulle gav honom sedan i julklapp omslagspapper dvs smörgåspapper till ålen med texten tryckt ”Ernst  Elmqvists  Ålarökeri, Bjerred, Sverige.” Somrarna med gästspel uppe i nya Bjerred hos morfar och mormor gjorde att jag fick många vänner häruppe och trots att jag bodde nere i Gamla Bjerred så cyklade jag under åren som kom nästan dagligen hit upp. Kompisarna och jag höll oftast till på planen vid sidan om fiskaren Frans Nilssons (Frans Speleman) hus där han ibland hängde upp sina nät. Frans Speleman var illa låghalt men hade ändå 2 söner som hette Börje och Helge. Mina kompisar häruppe i nya Bjerred voro Lennart (Tina) Bengtsson sedermera Rytzner med äldre brodern Kurt bägge söner till Lingonhandlare Bengtsson från Lund, Hans Hebbe Levin, (sedermera tandläkare i Lund) barnen till järnhandlare Lindgren i Lund, Olle och Gullan. Hon blev sedermera en av mina sommarförälskelser tillsammans med Lill Arnklo och Lillan Bengtsson m fl. Flera av kompisarna voro Gunnar Ljungkvist, Hasse Thuring och Lennart Sonesson (Sedermera barnläkare) Uppe vid järnvägsstationen nedanför fröknarna Kockums villa bodde Majoren Boris Möller med sönerna Wolmar och Micke (pappa till TV-kocken) Micke och jag var i några år bästisar. På tal om järnvägsstationen i Bjerred som var slutpunkt på järnvägen från Lund så kan jag erinra mig att jag åkte med Hasse Amboldt i Familjen Amboldts öppna Hupmobile varje kväll en kvart i sex för att hämta pappa Amboldt som liksom de flesta sommarboende arbetade i Lund. På den tiden hade man några dagar semester om överhuvudtaget någon semester alls.

 

Jag återgår nu till klass 2:5 a i Realskolan och årtalet 1932. Det var då en obstinat tid för mig som 11-åring med en lillebror som var 3 och detta plus en mängd busstreck gjorde att jag fick gå om 2:5 grundligt skall det vara. Härvid fick jag 2 läsår med engelsk grundkurs som nog inte var så dumt trots allt. På den tiden började man med tyska i 1:5 och fick starta med engelska först året därpå. Trots denna andra gång i 2:5 blev det ferieläsning inne på realskolan under 6 veckor på sommaren med cykling Bjerred - Malmö. Härvid lärde jag mig att få fatt på en lagom snabb lastbil som jag grabbade tag i för bogsering. Detta trots att min idol och granne i Bjerred Roy Mauritzson som var något år äldre än jag vid liknande övningar hade kört omkull och därvid skadat sitt knä mycket illa. Jag fick anledning att hålla honom sällskap då och då den sommaren eftersom han inte fick bada eller idrotta. Detta gjorde jag gärna eftersom hans syster Ulla var mycket snygg och samtidigt kul. Istället för att sedan fortsätta i 3:5 på Realskolan i Malmö blev jag förvisad till Osby och Samrealskolan klass 2:4 därstädes boende på elevhemmet där undervåningen var för pojkar och övervåningen för flickor. Orsakerna till förflyttningen var många, hemmaproblem och diverse pojkstreck under sommaren i Bjerred med bl. a. segling med ”Kikiburr” en något överriggad centerbordsjolle som den nyfikne nyss fyllda 14 åringen en dag slörade in i Dambassängen med för att betitta nakna käringar. Bjerreds stora badhus var då en fortsättning på dagens långa brygga med Herravdelning, Damavdelning, Café och sedermera längst ut och i mitten Sambad.  Detta senaste var ej utbyggt och jag kom i en god bris rakt in i dambassängen ensam i den lilla båten och gjorde en rundpall inne i bassängen för att vända och kryssa ut. En bra körare kom emellertid precis i svängen och jag höll på att kantra men klarade mig med delvis vattenfylld jolle. Jag fick slänga draggen mitt i bassängen och börja ösa under damernas vilda svordomar och skrik. Jag gjorde aldrig om det utan byggde mig en Flygfisken kanot dvs en ribbkonstruktion med överspänd duk som linoljades och sedan blev vackert bemålad i ljusblå färg. Detta bl.a. för att uppe i Nya Bjerred hade Nakenkulturen startat med förläggning i Vitus Peterssons stora brungula tegelvilla med torn och tinnar i koppar och med gångarna kantade av nergrävda vinbuteljer med botten upp. Man hade på den tiden ute på sista sandreveln ett tiotal fristående badhus en del med hytt och en del utan. Dom var rätt höga och nakenkulturens hade för att skydda de nakna från insyn då de gick nerför trappan i vattnet klätt in underdelen av plattformen med säckväv. Kanoten var då med Micke i sin kanot ett härligt sätt att skära snitt i säckväven för att verkligen ha utsikt och dessutom göra de badande helförbannade. Andra pojkstreck bestod att tillsammans med bl.a. Micke och Wolmar och någon till en sen kväll klättra upp på taket till badhuset och därefter ner på utsidan där det stod caféutrustning som vi pågar nogsamt placerade i bassängerna. Nästa eftermiddag fick jag till min förskräckelse se att polis Klang = polisen i Bjerred i uniform med skärmmössa 46-or i kängor och på en hög ramad herrcykel där ofta bromsen släppte och han pedalade bakåt istället för att kunna bromsa, kom på besök. Saken var ju ganska klar och jag kommer ihåg att min normalt mycket snälle far jagade mig efter polisens besök runt tomten med en käpp i högsta hugg. Sedan förekom naturligtvis en mängd fruktpallande och jag kommer speciellt ihåg att jag en afton råkade kasta ett dåligt äpple så att det gick igenom Röe Persson stora ruta. Han bodde i en villa nära minigolfbanan. Det var inte bra det heller och jag blev skickad till Tyskland på en månad. Bodde på en Jugendpension strax utanför Travemünde tillsammans med ett 20-tal flickor och pojkar i olika åldrar. En sorglig händelse inträffade efter en tid. Detta var ju 1934 och Hitler och judeförföljelsen hade tagit god fart. Plötsligt en morgon hade ett syskonpar, pojke och flicka försvunnit och vi andra undrade var de var och fick av Husfar veta att de inte var önskvärda på badorter. Det hängde då banderoller mellan lyktstolparna med ett ansikte med stor krokig näsa och med texten: Juden sind hier nicht gewünscht. En trevligare episod var att en barnflicka som såg till de yngsta och som var 21 och hette Gretchen mycket blond och yppig blev min första riktiga förförerska. Vi fick en kväll klä ut oss och delta nere vid ett av strandhotellen i en Seeräuber-Baal. Min utklädsel renderade mig ett 3dje pris bestående av en flaska sekt. Jag var mycket mogen för min ålder redan då.

 

Hösten 34 började jag så i 2:4 på Osby Samskola vars dåvarande Rektor Ernestam allmänt kallad ”Fisen” omedelbart fattade ett visst intresse av någon anledning för min ringa person han hade nog på känn att jag inte helt var att lita på uppförandemässigt. Andra lärare här som jag kan erinra mig voro Lukas Lundin min klassföreståndare, Fröken Vasti Johansson i engelska, fröken Lind i historia och så förstås min absoluta favorit hustrun till Fisen vid namn Selmi som jag fick uppleva i 3:4 en hel hösttermin i franska. Efter det att hon slängt ett bläckhorn efter mig av någon anledning valde jag bort franskan till vårterminen i utbyte mot linjalritning. Efter ett liv med engelska och tyska som mina båda andra modersmål har jag bitterligen ångrat att inte kunna prata franska. Goda kompisar och girlfriends att nämna Inge Erichs, mina rumskamrater först Bengt Wrangel som även blev min konfirmationskompis vi konfirmerades i Vissefjärda utav prästen därstädes en mycket ung och trevlig man. Bengt och jag fick börja första året med att bo högst upp i själva skolbyggnaden i ett rum som låg granne med skolvaktmästare Rääfs lägenhet. I vårt rum avhölls ofta boxningsmatcher då både Bengt och jag voro ivriga boxningsfans. Vi fick överhuvudtaget inte lov att boxas för Fisen och efter att jag knockat en lång kille som hette Rolf Magnusson som hade en mycket känslig näsa, han blödde något otroligt och vi fick tillkalla Rääf som fick ta upp Rolf med handuk för ansiktet till Sjukhuset för att bli bränd i näsan. Detta kom naturligtvis till Fisens kännedom och höjde ju inte direkt min status.

 

På våren 34 gick jag för tunnklädd när vi voro uppe i skogen och smygrökte och som följd fick jag lunginflammation som på den tiden utan sulfa eller penicillin helt enkelt fick löpa linan ut med krisen mellan 7-8 dagar med feber då kring 41 grader. Det var allmänt så att klarade man krisen klarade man livet. Som synes klarade jag krisen med feberyrsel närmast medvetslös och verkligen för en gångs skull tog föräldrarna sig före att köra upp på besök. Det var kritiskt och jag kommer ihåg att jag senare skulle försöka stiga ur sängen men var så svag att benen ej bar. Den våren kilade jag stadigt med en liten tjockis som kallades Flugan och var någonstans i mörkaste Småland ifrån. På tal om smygrökningen så hade jag ju börjat redan tidigare i Malmö i källaren till Fersens hotell att röka 39an Turk dvs en tunn cigarett vars ena halva var ett pappmunstycke. Man skulle nypa till munstycket med två tryck för att inte få glöden i halsen Nere i källaren var det mörkt och tillnypningen var ej tillräcklig en gång med följd att jag fick glöden i halsen. Litet svårt att dölja för föräldrarna. Nåväl uppe i Osby blev det pipa som gällde. Tobaken hette Curzon ett vitt paket med grönt band som kostade ofattbara 90 öre. Gömstället av pipa och tobak räknade jag rätt slugt ut. I mitt skrivbord drog jag ut lådan mitt under, skar bort nästan hela bakstycket, fäste en gammal näsduk med häftstift under bordsskivan med öppning framåt och precis så stor att pipa, tobak och tändstickor lätt kunde skjutas in i säcken som därmed ej hängde ner mera än att man kunde dra ut lådan tack vare att bakstycket var lägre. Varken husfar eller någon annan kom på mig trots att det då och då luktade pipa. Vintrarna i Osby var rejäla med i regel underbart fin is på den stora Osbysjön. Jag och några kompisar skaffade skridskosegel och gjorde verkligt långa turer i ofta halsbrytande fart. Man såg då på andra sidan Eksäters danspaviljong dit vi naturligtvis ej fick gå enligt skolreglementet, mer om detta längre fram i 4:4an. Min andra rumskamrat hette Stig Wadensten som jag bodde sammans med i elevhemmet vita villan, ett 2-våningshus med flickorna på andra våningen och pojkarna på nedre, naturligtvis med husfar respektive husmor boende i ett av rummen på respektive våning för att förhindra otillåtna besök upp eller ner. Den bevakningen höll för det mesta streck. Stig var föräldralös och bodde hos sina morföräldrar i Kristiansstad. Stig och jag voro duktiga handbollsspelare och med i skolans lag som någon gång fick resa till Kristianstad för att spela mot läroverket där. Efter avverkad match på lördagen blev det fest på vinden till det hus som beboddes av Stig. Det dracks starkvin jag tror det hette Samos och man hade ju ej direkt erfarenhet av hur mycket man tålde så att efter besök på danshaket Sommarlust blev jag mycket illamående och trodde faktiskt att jag skulle dö. Jag kom mig senare efter vård av Stigs mormor och sov som en stock och vaknade på söndagsförmiddagen mycket skamsen inför Stigs morföräldrar. Detta var en nyttig läxa för livet i ett tidigt stadium. Stig och jag bodde tillsammans åren 1935 och 1936 dvs i 3:4an och  4:4an. Flickorna som var av intresse och bodde på 2 dra våningen hette Dittan Winroth från Malmö, Stina Sönne, Inga-Britta Håkansson som jag kilade stadigt med en tid mfl. I 4:4an började det att bli besvärligt att hålla sig lugn och det blev ett läsår som innehöll mycket för en ung man som var tidigt ute. Jag bodde som sagt på nedre botten och hade efter sänggång som var obligatorisk klockan halv tio med släckning klockan 10 lätt att smita ut fönstervägen iklädd keps som doldes först under madrassen och efter landningen under trenchcoaten för att sedan bäras på rätt sätt varvid eventuella mötande naturligtvis inte kände igen en elev från Samskolan som var ute på vift med målet att hälsa på en mycket söt 21-årig elev på Hushållskolan i Osby boende på 3dje våningen ensam i ett litet rum på vinden. Mycket avancerad som lärde en mogen vetgirig 15-åring en hel del kärlekskonster. Det som sedan i maj föranledde min relegering var att strax före realexamensproven jag och en kompis genom sladder blev ertappade en sen kväll ute på danspalatset Eksäter. Jag var som värst uppe och tryckte med en snäcka när plötsligt facet av Fisen dök upp vid ringside. Jag slingrade mig ur greppet och lyckades smyga ut och sedan hem till elevhemmet innan inspektionen ägde rum. Jag blev ej helt trodd på sagan att jag absolut hade legat i min egen säng sedan tapto och följande dag blev jag hemskickad relegerad. Fader Axel trädde till med god diplomati och lyckades få tillstånd att jag skulle få gå om 4:4an nästa höst under skärpta betingelser.

 

Den sommaren alltså 1936 blev jag skickad som praktikant till Tyskland Bleckvarufabriken dvs nuvarande  PLM hade under de sista åren köpt några konvektionsugnar till sitt tryckeri. Detta var en stor modernisering att gå från flattryckspressar som dekorerade plåten som sedan manuellt placerades i vagnar som voro försedda med 300 byglar vardera således rymmande 300 plåtar.  Vagnarna kördes sedan in i kammarugnar som redan detta var en klar modernisering för att torka tryckfärgen och lacken. Ännu tidigare stansades ett litet hål i varje plåt och plåtarna hängdes sedan upp på krokar som hängde ner från en kedja som rörde sig sakta under taket längs väggarna. Således torkades plåtens dekor med rumsvärme och fick hänga till följande morgon då man plockade ner dem. Som man förstår gick det åt mycket arbetskraft. För att återgå till de mycket moderna konvektionsugnarna som bestod av en c:a 20 meter lång tunnel vari 2 parallella kedjor bar upp c:a 1200 stående bågar som gick med upprättstående plåtar från tryckpressen eller lackermaskinen till ugnens slut där remmar transporterade ut plåten till en s.k. avläggare som staplade den torkade plåten på pallar. Ugnarna värmdes till 120-180 grader medelst indirekt oljeeldning. Dessa nya ugnar tillverkades av ett Tyskt företag som hette Tromag AG. i Lispenhausen som låg någon halvmil från järnvägsknuten Bebra som i sin tur låg c:a ½ mil från Bad-Hersfeld i Fuldadistriktet. Jag tillbringade något mer än 2 månader här boende inackorderad hos en Järnhandlarfamilj i Bad-Hersfeld. Familjen som hette Grebe bestod av Pappa, Mamma dottern Lorelei och sonen Günther som var nyss fyllda 16 mot mina 15. Lore var 19 och förlovad med en Feltwebel. Alla voro mycket vänliga och rara mot den unge svensken. Jag hade ett eget litet rum och Mamma Grebe månade om mig på bästa sätt. Varje morgon 6 dagar i veckan medförande en liten väska med bröd smör och korv eller annat pålägg och en kniv, gick jag till tågstationen hoppade på det lilla tåget som gick till Bebra, bytte där till tåget till Lispenhausen. Jag hade speciellt tillstånd att börja först klockan 8 på morgonen men fick hålla på till 1600 då återresan skedde. Tågets vagnar var av den gamla 3dje klass typen med 5 dörrar på varje sida, och med fotbrädor längs vagnsidorna. Dörrarna öppnades så att man kom direkt in mellan 2 bänkar. Jag blev av verkmästaren satt att bocka bågar till ugnarna och utföra diverse andra jobb. Kanske inte så lärorikt men tyskan kom ju efterhand bättre och bättre. Günther och jag hade mycket kul tillsammans på ledig tid och jag fick många vänner både flickor och pojkar. Pojkarna tillhörde nästan utan undantag Hitlerjugend och många av flickorna voro rätt avancerade och tillhörde BDM lika med Bunt Deutsches Mädeln således en kvinnlig variant av HJ.Jag begrep då inte så mycket av systemet men jag blev ganska hårt uppvaktad av en kvinna i 20-års åldern som hette Eva. Mamma Grebe varnade mig flera gånger från att ha något med Eva att göra. Jag förstod till sist att hon tillhörde organisationen som hade till uppgift att skaffa kontakt med skandinaviska ariska ungdomar på besök i Tyskland för att påverka dem i nazistisk riktning för att kunna förmå dem att framgent fungera som tyskvänner i hemlandet med vad följder för infiltration detta kunde ha. Söndagsförmiddagarna kan jag erinra mig framför radioapparaten när der Führer skrek och gormade vid de då allt oftare förekommande jättemötena. Det är helt märkvärdigt att idag kunna förstå Hitlers genomslagskraft utan hjälp av TV etc. När någon hög Nazi-koryfee kom på besök i Bad-Hersfeld så hängde runt torget långa fanor med Hakkorsmärke ner från alla balkonger och lyktstolpar. Pappa och Mamma Grebe höll god min men voro ingalunda några större sympatisörer av systemet. Günther spelade utomordentligt bra piano och den tidiga morgonstund i slutet av augusti då jag skulle anträda återresan hem till Sverige väcktes jag av Günthers pianospel. Jag blir än i dag rörd när jag tänker tillbaka på hans spel av ”Sag beim Abschied nicht adiö...” Jag kom hem med tåget utan de besvär jag hade vid utresan. I Hamburg skulle jag då göra ett uppehåll för att gå på nattåget till Bad-Hersfeld som skulle gå vid 10-tiden. För att fördriva tiden hittade jag en Bar och nattklubb som hette Boccacio alldeles mittemot Hauptbahnhof. Jag var ju helt fullvuxen och mycket mogen för min ålder så det var inget större besvär att få en öl. Jag satt där och såg på uppträde och hade det bra och gick i mycket god tid över till stationen och som jag trodde mitt tåg. Jag var dock ej helt säker på att det var rätt tåg så jag frågade på min bristfälliga tyska en medresenär om det här tåget gick till Bad-Hersfeld. Han virrade på huvudet och berättade att jag hade tagit ett tåg som skulle till Bremen och hade gått 10 minuter tidigare än det jag skulle med. Nästa station som jag har glömt vad den hette men som tydligen var någon knutpunkt steg jag av för att där någon timma invänta ett annat tåg som verkligen gick dit jag skulle. En del pirr i magen men allt ordnade sig. Fader Axel ombesörjde sedan under krigets slutskede matpaket till familjen Grebe. Jag har sedan vid två tillfällen kommit förbi och besökt Grebes. Första gången på 60-talet var föräldrarna döda och Günther med hustru hade övertagit och utvidgat järnhandeln Jag fick närmast en chock den gången att se min gamle kamrat som kämpat på östfronten hela kriget nu hårt sliten och utan högerarm.  Nästa gång jag stannade till där var väl en 10 år senare och jag gick in i affären och tittade efter Günther men såg honom ej. Jag frågade en dam som visade sig vara hans fru, var Günther var. Hon kände väl igen mig och med tårarna i ögonen berättade hon att Günther blev mer och mer deprimerad och att han skjutit sig 2 månader tidigare. Efter en stund kunde hon berätta att Günther och familjen den gamla hade berättat om mig och speciellt framhållit hur otroligt tacksamma de alla hade varit för matpaketen under och efter kriget.

 

Hösten 36 fick jag på nåder återvända till Osby för att gå om 4:4 an. Jag höll mig i skinnet och fick deltaga i dåtidens skolresor till fjällen på påsklovet. Vi åkte persontåg till Duved för vidare transport till Enafors vid Snasahögarna. Tågresan varade över natten då man fick sova på bagagehyllorna, eller i näten, på golvet eller på bänkarna. Naturligtvis pojkar och flickor i olika vagnar. Väl framme blevo vi inkvarterade i boningshus där ägarna flyttade ut i smärre utrymmen. Vi hade det mycket trångt och man kan ju lätt föreställa sig odörerna från blöta kläder, pjäxor och annat. God stämning och ett gott humör bland ungdomar som inte vore så bortskämda och som satte stort värde på en veckas vistelse i fjällen med bastu och rullning i snön efter en dags intensiv skidåkning. Väl att märka var att skidliftar fanns ej på den tiden så det var kämpiga pass att först ge sig uppåt på skrodden i zigzag för att efter några timmar kamp kunna njuta av nedförs åkningen. Slalomskidor av björk med kandahaar eller råttfälle bindningar utan stålkanter men väl lämpade för dåtiden åkpraxis med långa svepande Kristiana-svängar var vad vi hade plus väl inoljade läderpjäxor, plusfour-eller som det också kallades ballongbyxor, en bra tjock tröja och så det nya plagget anorak som var vindtätt plus en skidmössa med öronlappar. Jag träffade i omgivningarna stockholmsungdomar och bl.a.en söt flicka som hette Hultberg och var dotter till Hultbergs glas och porslinsaffär på Kungsgatan. Vi blevo mycket förtjusta i varandra och jag brädade därmed en kille som hette Fant i efternamn. Senare känd som Kenne Fant. En episod med en snöplig uppföljning ett antal år senare när jag låg som res. off. aspirant på Ing I i Solna och vid ett permisbesök inne i Stockholm tänkte att jag skulle höra mig för i affären om flickan ifråga. En äldre dam tittade granskande på mig och sade att fröken Hultberg numera sedan ganska länge var gift. Min stolthet förbjöd mig att fråga vad hon hette som gift och jag avvek med en fin honnör. Åter i Osby avlades realexamen äntligen och jag var lättad att få för gott lämna Osby.

 

Det var nu 1937 och den sommaren hade Farfar Oskar hjälpt till att ordna en praktikantplats i England.  Han hade en affärsbekant i Birmingham som var hälftenägare och tillika Vd för en Lack- och Färgfabrik som låg på Bordesley Green Road och som hette Arthur Holden & Son. Detta företag levererade Tryckfärg och Lacker till Bleckvarufabriken i Malmö. Utresan bestod av tåg från Köpenhamn till Esbjerg och därifrån flyg till Birmingham. Flyget bestod av en 3 motorig Junker med hölje av korrugerad aluminium och ett fönster längst bak där jag satt som var delvis sönder och läckte. Det gjorde ju inte så mycket för på den tiden flögs det max. på 3000 meters höjd. Väl nere på gräsflygfältet i Birmingham blev jag avhämtad av fabrikens chaufför och transporterad till en liten villa som ägdes av mitt värdfolk för denna sommar vid namn Wilcox. Mr. Wilcox himself var en äldre gentleman litet bockad och med löständer och dessutom skallig men ytterst vänlig. Hustrun ett mycket beskäftigt stycke som regerade huset och de 2 döttrarna med fast hand. Yngsta dottern som hette Margret var i min ålder och helt uppslukad av sin dans. Hon var elev vid baletthögskolan i Birmingham och tränade dag och natt och var helt övertygad om att hon skulle sluta som en av världens bästa ballerinor. Jag fick ett litet trevligt rum och dessutom egen nyckel. Jag bodde där litet mer än 2 månader och trivdes utmärkt. Nästa dag skulle jag inställa mig på fabriken och fick då träffa Farfars vän Mr. Tomlinson en mycket verserad och trevlig gentleman i övre medelåldern. Hans delägares son var 2 år äldre än jag och praktiserade även han på fabriken. Hans namn var Philip Sturge och vi blevo mycket goda vänner och han tog mig ut på mycket trevliga äventyr, lärde mig dricka pints of Beer på sin favoritpub och lärde mig spela Darts. Han fick då och då låna sin mammas Jaguar cabriolet och då var vi två ett oslagbart par. Jag lärde mig på jobbet en hel del praktiska saker och inte minst var jag mycket receptiv evad gällde engelskan. Vid ett senare besök i Birmingham på 50-talet fick jag kontakt med Philip och besökte honom och hans familj på hans underbara lantställe. Han var då vorden Vd för Företaget. En intressant incident från min tid i Birmingham var då jag blev inviterad av Mr. Tomlinsons sekreterare, en kvinna i skulle jag tro 35-årsåldern snygg och stilren, livlig och utmärkt danserska. Jag kunde bedöma detta efter diverse genomgångna dansskolor i Malmö tidigare. Alltnog hon inviterade mig en lördag eftermiddag på the-dans. I England hade man på den tiden dansevenemang som egentligen bestod i att man utan någon förtäring men uppklädda dansade några timmar i en stor sal ungefär som en danstävlan av idag. Detta ägde rum mitt på dagen flera dagar i veckan och var ett mycket anständigt sätt att så att säga sporta på dansgolvet. Deltagarna voro i skiftande åldrar och jag fick här verkligen lära mig att dansa proper english walz. Återvände hem till Bjerred i mitten av augusti för att den 1ste september börja som praktikant på Lundgrens Mekaniska Verkstad på Kopparbergsgatan i Malmö. Nu började år fyllda av hårt arbete, man bör betänka att på den tiden jobbade man 48 timmar i veckan 6 dagar i veckan med arbetstid som började klockan 0700 och slutade klockan 1600 och lördagar klockan 1300. Avbrott för lunch en halvtimma. På Lundgrens hade jag en sträng verkmästare som hette Jönsson som jagade mig och en annan praktikant som hette Lindgren men kallades Jolly efter figuren Jolly Bob i Lasse Dahlqvists bit. Jolly var en snäll kille som stammade litet och blev en härlig driftkucku. Vi tillbringade mesta tiden ute på gården där jag blev tillsatt som hjälpare till Smeden Svensson som var en härlig kille i 50-årsåldern, harmynt och med ett djäkla humör. Min begynnelselön var 29 öre i timman och jag fick ej jobba på ackord eftersom jag bara var 17 år. Svensson och jag smidde skorstenslås till stora industriskorstenar där han hade ackord. Han tog ut de stora plattjärnsbitarna gulröda ur ässjan som hade ett plåttak över sig ute på gården, vände sig mot mig som stod ute under bar himmel men på andra sidan städet som vi smidde bitarna på. Svensson höll biten i tången och satte sätthammaren på biten och lilla jag fick med släggan slå på sätthammaren tills biten hade fått rätta fasonen. Efter någon dag med vanliga släggslag tyckte smeden att det gick för långsamt och placerade en stor huggkubbe en bit ut på gården, ritade med krita en fyrkant för mig att träffa med något som hette rundslag. Svensson instruerade mig och jag tränade och slutligen tyckte han att det gick någotsånär. Jag fick nu utföra rundslag på sätthammaren men det gick inte riktigt som det skulle, jag missade själva hammarhuvudet och träffade skaftet som i sin tur klämde smedens fingrar mot städet. Jag har nog aldrig hört sådana svordomar och sprang för livet runt på gården med smeden efter mig med sätthammaren i högsta hugg. Dom andra jobbarna inne i verkstan såg det hela och det jublades en hel del även av Jolly. Han fick igen när jag en måndagsmorgon berättade historien om Kålle och Ada som hade varit utomlands och köpt ett nytt plommonstop till Kalle. För att slippa frågor i tullen placerade Ada plommonstopet under klänningen på magen så att när tullen tittade på henne sa hon ”Ja, det e Kålle som har hatten där. Jolly tyckte ju den var festlig och gick bort till en av jobbarna för att något stammande berätta historien. När han kom till poängen blev det jo, det e Kålles hatt följt av ett farligt flabb. Killen som han berättade den för stod som ett fån och Jolly begrep ju ingenting.

 

På vårkanten 38 fick Lundgrens jobb nere vid nuvarande oljehamnen som då för tiden bestod av en liten landtunga med Sandsjöns lilla badvik och därinnanför hade Icopal byggt en av de första industribyggnaderna som ligger kvar betydligt utökad än idag. Vi voro 4 man plus en lärling eller praktikant, det var jag. Jobbet vi hade fått var att bygga ugnsliknande stora behållare med värmerör varav det översta i marknivå. Hit rullades asfaltfaten efter det att botten på desamma hade huggits av och placerades stående utan botten ovanpå de mycket heta rören så att asfalten rann ner i de stora karen för att sedan ledas in i resten av fabriken för att belägga den blivande takpappen. Man cyklade då till jobbet från till att börja med Södra Förstadsgatan 4 och sedermera Drottninggatan 36. Jag hade året innan fått en begagnad cykel i födelsedagspresent men den tog Far min och låste in senare då han ertappade mig med någe fuffens. Jag fick då en idé om att utan cykel kunde jag ju inte vara så jag begav mig ut på soptippen och hittade där en gammal rostig cykel utan framhjul. Den bar jag hem och ner i källaren där jag dels ekrade ett nytt framhjul, och sedan silverbronserade hemmabygget så att det blev en riktigt bra cykel. Far såg mig sedan vid något tillfälle cyklande i stan och blev litet imponerad av födgeniets arbete och förlät mig. Jag återfick min tidigare cykel och sålde då mitt hemmabygge. Pengarna räckte inte till men eftersom jag tjänade egna pengar c:a 15kr i veckan så fick jag snart råd att köpa min första lättviktare eller som det sedan hette moped, visserligen mycket begagnad men värd priset 35 kronor som jag fick betala på avbetalning till ”Toll” som var son till Leuthold på Elito som förresten låg i ett litet tvåvåningshus vid sidan av biografen Metropol på Södra Tullgatan. Lättviktaren var som de var på den tiden helt enkelt en stadig cykel påbyggd med en Rex-Villiers 98 cc motor, tank och remdrift. Ganska snabb men man fick ju ta det litet lugnt då där ju bara var den vanliga cykelbakhjulsbromsen. Denna lättviktare tog mig sedan betydligt enklare ut till jobbet på Icopal-fabriken. Jobbet där varade ända till långt fram på hösten och innebar många festliga incidenter. Som yngste fick jag köra till bolaget och med någon motboksägares bok handla nästan varje lördagsförmiddag en butelj Kronbrännvin. På vägen tillbaka var den stående ordern att köpa en stor strut bitsocker på Café de Bus. eller som det hette Frihamnscaféet. Det låg precis vid inkörseln till Frihamnen. Jag brukade komma tillbaka till de 4 jobbarna med förningen vid 12-tiden då vi slutade jobbet med brännvin på bit. Jag fick smaka trots åldern men först fick man ju spotta ut snuset. Jag hade blivit rådd av de äldre farbröderna under vinterns kalla utomhusjobb att snusa för att lättare hålla värmen. En härlig sommardag stod jag ute vid staketet ner mot Sandsjöns lilla badplats med fiskebodar och fick då se en man komma cyklande nertill en av bodarna, och strax därefter kom en kvinna även cyklande. Cyklarna placerades i morgonsolen och dom båda som jag för övrigt trodde voro ute på hemligt möte började ivrigt hångla mot österväggen på boden inte många meter från där jag stod inne på Icopal-tomten. Jag berättade om händelsen för de fyra killarna och den sommaren hade vi underbar underhållning 2 morgnar i veckan i östersolens lugn. En av jobbarna blev jag riktigt god vän med han kunde väl vara i 35-årsåldern och hette John. Jag blev till och med hembjuden till honom och hans hustru en härlig Malmötös i 30-årsåldern. Det var en lördagskväll och jag bjöds på måltid i deras kök i deras lilla 2-a. Det bjöds på snaps och till kaffet reste sig John och sjöng havsörnsvalsen, helt oförglömligt. Därefter skulle vi ut och dansa. Dom tog mig med till deras favoritställe som låg inne i trekanten i sydvästra hörnet av Föreningsgatan och Amiralsgatan. Det var en gammal träpaviljong som hette Alhambra och som var vintertid helt inklädd med relativt stort dansgolv, orkesterplats och bord runt om. Alltid på lördagskvällarna fullsmockad med mycket mogen publik som tyckte om god dryck och riktiga tryckare. En bedövande doft av öl och brännvin blandat med svett och parfym. Dansen började klockan 20 och slutade prick 0100 dvs när dagens ungdom börjar på disco och nattklubbar. Jag tror fullt och fast att man hade minst lika roligt på Alhambra. Jag var nog yngst av publiken och fick naturligtvis rejält med inviter. Efter litet mer än ett år hos Lundgrens Mekaniska Verkstad fick jag jobb litet längre ner i Kopparbergsgatan hos Bernhard Perssons Gjuteri. Där stannade jag över vintern och lärde mig både forma och gjuta. Det var ett mindre gjuteri på den tiden och arbetet var så förlagt att man formade ena dagen och gjöt nästa. Detta innebar att man utan värme frös utan like när man formade med våt sand eller gjorde kärnor för att nästa dag när ugnarna var tända och gjutningen ägde rum höll på att förgås av värme och ångor med svetten flödande. Inte något som dagens skyddsombud hade godkänt. Våren kom och jag fick återigen jobb hos Lundgrens tills semestern började. Under tiden hade jag kompletterat litet av mina realbetyg och sökt till Malmö Tekniska Gymnasium där jag blivit antagen och började i slutet av augusti 1939 för att tillbringa enligt studieplanen 3 år och därefter utexamineras som färdig ingenjör. Det där var en härlig tid med en mängd andra intressen och verksamheter som gjorde att studietiden istället blev 4 år med examen först 1943 i maj.

 

Vi befinner oss i slutet av augusti 39. Min härlige far Axel hade våren innan köpt en underbar båt en Nordisk Kryssare eller som den även kallades en 5½ a från Göteborg. Den hade varit GKSS utlottningsbåt 1934 och bar namnet Sigrid II. Döptes naturligtvis omedelbart om till Colibri vilket nr kommer jag ej ihåg. Däremot kommer jag mycket väl ihåg att jag fick låna båten en söndag och från den då lilla småbåtshamnen vid gamla Strandpaviljongen tillsammans med mina bästisar Lille-Jim Johannison och Åke Landsberg(klasskamrat teknis) och Bror Holm segla till Lomma. Det var rätt mycket dis men fram kom vi och gick upp till fiket som låg på hörnet av genomfartsgatan och lilla gatan ner till Oscars varv och bron över Höje å. Vi satt och drack en kopp kaffe och hörde på radion och eftersom det var den 3 september 1939 fick vi höra att 2dra världskriget hade börjat med respektive krigsförklaringar. Vi gingo nedstämda ner till båten för att segla hem till Malmö och höll noga utsikt om vi skulle se några utländska krigsfartyg. Detta var början på en lång krigsperiod som varade till Maj 1945 och som trots att vi slapp deltaga innebar en mycket besvärlig tid för hela Sveriges befolkning med otroligt långa militärtjänstgöringar för oss män. Denna höst började jag som sagt på Tekniska läroverket i Malmö i IG a och hade bl.a. som klasskamrater Åke Landsberg och som bänkkamrat Alf Åkerman som sedermera efter examen även från Handelshögskolan slutade som duktig bankdirektör i SEB. Sommaren efter första året blev det praktikantplats på Kopparverket i Hälsingborg och inneboende hos en trevlig verkmästarefamilj ute i Råå. Det var Fars gode vän disponenten Albert Bredmark på Reymersholm som ordnade platsen åt mig. Hemma där på middag någon gång med någon brud från hans kontor som man försökte koppla mig ihop med dock utan resultat. Jag tillbringade mycket hellre mina utekvällar när jag hade råd på Terrassen där bl.a. Britt-Inger Dreilick var vokalissa. Vi träffades några gånger och hon var min favorit den sommaren. Kriget gjorde sig påmint när jag gick i II an hösten 1940 efter att tyskarna i april hade invaderat Danmark och Norge den 9 april. Vi bodde då på Drottninggatan 36, Shellhuset och värmen var inomhus begränsad till 16 grader vilket gjorde att när man höll på med läxor det blev väl kallt om fötterna. Jag fick i hjulklapp det året ett par högskaftade tofflor i stil med sådana som spårvägsförarna hade.

 

Våren 1941 kom och då måste jag söka uppskov från militärtjänsten som jag som 21a skulle fullgöra. Det gick och värnpliktige 397-2-41 fick uppskov med hänvisning till att mina studier skulle bli lidande. Den sommaren fick jag jobb på ritkontoret hos Kockums och där träffade jag bl.a. John Petterson sedermera med efternamnet Melchior som långt senare ritade en mycket snabb segelbåt åt mig som jag byggde själv båten döptes till Twist. Min bäste vän under många år Lille Jim och jag gick med i Limhamn skytteförening och marscherade nästan varje söndagsmorgon den vintern ut till skyttepaviljongen i Limhamn även efter mången lördagskväll på Amiralen då det blivit både sent och blött. Skjutningen ägde rum från vallarna som ofta den vintern var inbäddade i snö. Man höll på 3-4 timmar och hade då hunnit bli ganska genomfrusen. Lille Jim som gick sista året på Handelsgymnasiet och jag hade fått litet vanor och sökte litet äldre flickor än de vi tidigare år hade haft ihop det med nämligen jag med Nattredaktören på SDS dotter Trude Svenburg och Lille Jim med Barbro af Petersen från Löddesnäs. Flickorna var bästisar och jag var väl inte den trofastaste och efter någon tid blev jag brädad av John Åke Persson sedermera Johnny Melin en av våra finaste reklamkillar. Som sagt blevo vi lite äldre och började på lördagseftermiddagen någon gång i månaden besöka Lachmanns badinrättning på Föreningsgatan. På den tiden var Lachmanns ett mycket litet badhus med ett tiotal hytter med viloplats, bra bastu och en liten avkylningsbassäng utan egentliga simmöjligheter. Lille Jim och jag köpte i regel en halvbutelj Renat och några sockerdricka för att kunna avsluta bastubadandet med ett par silvergroggar innan vi vid 6- tiden promenerade ut till Freden en bra liten restaurant på Amiralsgatan mellan Amiralen och Nobelvägen med 1sta och 2ndra klass Vi besökte alltid 2dra klass där man fick ransonen på den tiden i form av 2 vita + lättgrogg under förutsättning att man beställde måltid. Utan mat ingen sprit. Korven med några ärtor och lite mos åkte bland gästerna in och ut halvvarmt. Efter inmundigandet och en massa snack med polare etc hade klockan blivit ½ 8 och det var tid att gå tillbaka till Amiralen och ställa sig i kö för att komma in. Sen vidtog dansen och raggandet så att man hade bilden klar av offret för sista dansen som avverkades innan stängning dvs kl. 2400. Söndagsmorgonen på vinterhalvåret bestod av långpromenad till Limhamns skjutfält.

 

Sommaren 1942 fick jag jobb på Sydkraft och tillbringade 2 månader vid deras ställverksbygge i Emmaboda. Vi voro 7-8 man mest bergsprängare och byggarbetare som hade som uppgift att röja en stor plats mitt i skogen för att där få plats med ett ställverk. Det var härliga hårdföra typer och arbetschefen hette Mauritz Jönsson som hade en brallis i Kalmar som han åkte till varannan helg och då stack vid 3 -tiden på fredagen och lilla jag fick då order att vara hans stand-in resten av fredagen och hela lördagen dvs till klockan 1. Killarna kom då gärna in i den lilla kontorsbaracken för att fråga om en del detaljer om sprängningar och annat och jag fann mig ganska kvickt och sa med viss nonchalans att ”Gör som ni brukar” eller ”Gör som vanligt så blir det säkert bra” Där jobbade även en ung österrikisk flykting som varit med om en del krigande och som var cellchockad, detta gjorde att han blev utsatt för en del practical joces i samband med stenbumlingar som sprängdes. Killarna var ganska taskiga mot honom och han blev vettskrämd och stack till skogs åtskilliga gånger. Jag var ju ganska nyfiken på Kalmar efter ingenjör Jönssons beskrivningar så jag ändrade på mina regelbundna besök i Karlskrona på helgerna till att besöka Kalmar på lördagskvällarna och då gästa Teatervallen som på den tiden var ett gouterat dansställe. Efter sommarens eskapader hos Sydkraft påbörjades sista året på Teknis med hederlig Ingenjörsexamen som resultat med ingenjörsring som synligt bevis, detta var i ofredens år 1943 och i månaden maj. Jag hade vid mönstringen uttryckt önskemål om att få fullgöra min värnplikt på antingen Pansarregemente eller Ingenjörsregemente. Inkallelsen kom och placeringen var plattinga regementet I11 i Växjö. Jag hade då hört att man genom att anmäla sig som reservofficersaspirant kunde man välja varthän man skulle. Sagt och gjort och jag blev placerad på studentkompaniet på Ing I  i Stockholm i slutet av maj 1943. Nu påbörjades en militärtjänst som i första skedet omfattade 15 månader. Utbildningen var hård och omfattade bl.a. brobygge över Dalälven, deltagande som underbefäl till förfogande som militärpolis i samband med den omtalade Helagsmanövern. Denna manöver med deltagande av över 8000 man från så gått som alla vapenslag ägde rum i januari 44 i ett för Sverige mycket kritiskt läge med stor sannolikhet av ett Tyskt anfall. Manövern var upplagd med tanke på en tysk invasion över gränsen mot Norge och vi samlades alla 8000 man i och omkring Enafors och Duved och med order att ta oss ner till Härjedalen genom Lunndörrspasset till järnvägsknutpunkten Hede i och för att bevisa att tyskarna skulle kunna ta sig in den vägen för att sedan utnyttja järnvägen för vidare framfart. Det var en mycket tuff manöver i 20 -30- graders kyla med några timmars vila nergrävda i snön då och då. Hela manövern utspelade sig under en vecka dag och natt. Vid passerandet av Lunndörrspasset som är c:a 11 km långt och ungefär som smalast 600 m en natt i månsken och 25 graders kyla upplevde jag två saker som jag har ett mycket distinkt minne av. Jag trodde aldrig att man kunde bli så trött att man kunde stå lutad på skidstavarna och sova men se det kunde jag. Som tidigare sagts blev jag uttagen som någon sorts militärpolis med uppgift att bilda eftertrupp efter alla enheterna med kanoner på skidor och hästanspända trosslädar en del av dem med inkallade sydsvenska ardennerhästar som gick i tandem och ibland med mycket tungt lass även som 3 anspända i linje. en del av hästarna sprängde sig till döds uppe på fjället när dom förspända plogar skulle göra det möjligt för kolonnerna att komma fram. En fänrik Sillén frös ihjäl under manövern och det skrevs en del om det senare i pressen. den andra upplevelsen hände mig i passet då jag som slutpatrull tillsammans med ett par andra killar skulle se att ingen hade blivit akterseglad plötsligt tyckte mig under en havererad 2 hjulig kärra med skidor på hjulen se en mörk hög. Jag skidade närmare och såg att det var en kille som hade totalt uttröttad lagt sig att sova under kärran. Jag stötte till honom med staven och han for upp skräckslagen då han noga hade fått inpräntat hur farligt det var att somna i denna kyla. Han visste inte hur han skulle tacka mig för att jag hade räddat honom till livet. Efter Helagsmanövern bar det av tillbaka till Solna för vidare utbildning. Senare på våren då man började ana att kriget inte skulle vara så mycket längre och jag som furir blev ombedd att söka till plutonchefsutbildning sade jag nej då jag tyckte mig ha fått nog av det militära. Jag hade då klart för mig att den bästa befattning som man kunde få var att utbilda mig till stabsfurir. Stabsfuriren är i ett kompani eller i en bataljon direkt underställd Kompanichefen och är tillika befäl över signalgruppen och rekognoseringspatrullen. Oftast åkte man med kompanichefen och kom på ganska god fot med densamme. En tjänst som passade mig utmärkt och som renderade mig att bli förflyttad till Ing 2 i Eksjö. Dessutom skulle jag efter sommaren i oktober kunna mucka med enbart en eller två repetitionsövningar att genomlida inom de närmaste 10 åren.

 

I oktober 44 fick jag genom min gode väns Åke Landsbergs rekommendation jobb som ingenjör på Svenska Cellulosabolagets laboratorium i Östrand en bra bit innanför Sundsvall. Åke hade jobbat där någon tid och vi unga ingenjörer 5 st till antalet som jobbade dels som ritare och dels som lab. assistenter fick som löneförmån bo på ingenjörsmässen en rymlig och bra villa med eget rum och med en värdinna som skötte om oss med städning och utspisning. Lönen utgjorde 360.- i månaden och det räckte ju inte så långt när avdragen för mat och logi var gjorda jag skaffade mig därför extra jobb efter en tid. Det fanns en radiohandlare som hette Gylling och sålde Centrum radio och radiogrammofoner inne i Sundsvall och jag övertygade honom om att jag ute i Östrand hade ett ej oväsentligt kundunderlag som jag kunde bearbeta dels under arbetstid och dels kvällstid jämte lördagar, söndagar och semestern. Jag fick jobb som fritidssäljare med 40% provision och sålde snart  Centrumapparater så att mitt fritidsjobb gav mer än mitt ingenjörsjobb. Jag fick som ritare rita en massa rör till den nya blekerianläggningen vid Svartviksfabriken och efter en härlig sommar däruppe i Alnösundet och de härliga omgivningarna var jag klar över att mitt återstående liv kunde bli bättre om jag avstod från att bli kvar som ritare och enbart syssla med ritbord och ritmaskin med en horisontell och en vertikal linjal som man visserligen kunna medelst gradskiva vrida i olika lägen. Min farbror Knut hade i slutet på 1943 tillträtt som Vd för AB Plåtmanufaktur. Han tog jobbet 34 år gammal efter förtjänstfullt ha jobbat på Åkerlund & Rausing, Malmö Strumpfabrik och därefter köpt tillsammans med en kompanjon vid namn Gunnar Rune en på ruinens brant stående liten annonsbyrå vid namn Allmänna Annonsbyrån. De drev upp denna ypperligt och gjorde bl.a. annonserna för Wasa bröd ”Råg i ryggen” och hela strumpans serie med Vougé för att sedan köpa tvålfabriken Florodol i Gävle som också var på fall repet. En mycket bra serie annonser följde som drog upp Florodolförsäljningen enormt. Knut tog jobbet som han offererades på Plåtmanufaktur som då var ett litet förpackningsföretag med Bleckvarufabriken i Malmö som största enhet. Bruzewits fabriker i Göteborg och Flodins bleckvarufabrik i Lysekil hörde också hit. Antalet anställda var då c:a  700 personer och likviditeten efter farfar Oscars Vd-skap som mycket innebar att bli vid det gamla och sitta på Kalmarlådan med pengar i. Farfar Oscar 78 ville ej finna sig i att Knut tog över men blev överkörd av resten av styrelsen och fick dessutom avgå ur styrelsen, detta ett krav av Knut för att acceptera Vd-skapet. Jag insåg att det låg betydligt mera framtid i att försöka komma in i Plåtmanufaktur än att bli kvar i Svenska Cellulosa AB speciellt som Knut redan hade börjat den otroliga expansionen av Plåtmanufaktur genom att anställa toppledare för de olika sektionerna som han hade skissat upp. Jag hörde mig för och blev ombedd att komma ner till Stockholm där Knut hade etablerat det nya huvudkontoret på Biblioteksgatan. Jag fick bo över hos Carin och Knut på lördagsnatten i deras våning på Skepparegatan och åkte tillbaka på söndagen till Östrand och sade upp mig. Knut hade klart för sig att det behövdes någon som ledde utvecklingen på de mycket eftersatta och omoderna tryckerierna. På burktillverkningssidan hade han redan Olle Haggård, Finn Jacobsen och Uno Jansson, den sistnämnde fick ansvaret för att utvidga med nya fabriksbyggnader.

 

Jag tillträdde den 1 oktober 1945 som kalkylator på tryckeriet i Göteborg som låg vid sidan om SKF. Hyrde rum som inneboende hos en ung familj i Olskroken. Jag var kalkylator för att lära mig så mycket som möjligt om tryckeriverksamheten och tillika var jag tryckeriföreståndaren Rickard Kahls högra hand. Knut hade redan mitt under kriget knutit avtal med Continental Can Co. i USA och Metal Box i England båda världsledande inom bleckvaruindustrin.

 

Jag fick därför order att i början av januari 1947 åka till England för att praktisera hos Metal Box i deras fabrik Hudson Scott Co. uppe i Carlisle en knapp mil från gränsen till Skottland och famösa Blacksmithshopen i Gretna Green. Avtalet med de 2 stora jättarna som sedermera utökades med ledande företag i Tyskland och Frankrike var baserat enbart på tekniskt utbyte. Man kan ju fråga sig hur han lyckades utverka detta samarbete som vid första påsyn verkade mycket enkelriktat. Framtiden skulle dock visa att vi i PLM med tiden kom att bli jämbördiga och till och med på vissa områden mera avancerade än de store drakarna.  Jag anlände med Englandsbåten Svecia från Göteborg och tog ”The Flying Scotchman” tåget upp. På tåget kom jag att sitta i en kupé tillsammans med ett ungt par, han nybliven advokat, och vi fann varandra och det tyckte att det var skoj att träffa en ung svensk som skulle bo en tid i Carlisle. Dom var på väg upp till Dumfries alldeles intill Lockerbee för att hälsa på advokatens gamla far som bodde på en gammal gård där och var änkeman. Jag blev efter en stund inviterad att en helg då de unga tu även var där hälsa på och bo över. Framme i Carlisle hittade jag mitt inackorderingsställe på Eden Street hos en gammal änka mrs. Davidson. Huset var som ett så vanligt engelskt hus på en liten gata smalt i fasaden och i 3 våningar. Nedre botten i gatunivå innehöll vardagsrum med öppen spis, kök.  Andra våningen 2 små sovrum och ett gammaldags badrum med plåtbadkar utan dusch. I England steg man direkt ur badkarets varma vatten upp och torkade sig. Tredje våningen eller loftet innehöll sovrum och ett litet vindsutrymme. Detta sovrum blev mitt under 3 månaders tid då England upplevde en av de strängaste vintrarna någonsin. Väl att märka att någon centralvärme ej fanns i huset. I vardagsrummet med spisen och köksspisen blev det varmt framifrån men ack så kallt och dragit om ryggen. Trösklar och centralvärme var enligt engelsmännen av ondo och medförde säkerligen lungsot. I mitt rum fanns porslinstvättfat med stor kanna och många morgnar var det is på vattnet i kannan. Jag hade i regel långkalsonger, sockar och 2 tjocka tröjor på mig i sängen. Trots detta utvecklades min gamla sinuit ytterligare och jag led av en kraftig huvudvärk och värk i bihålorna för jämnan. Mrs. Davidson hade en son och en dotter båda i 30-årsåldern och sonen som hette Tommy var anställd som litograf på Hudson& Scott. Vi blevo mycket goda vänner och han introducerade mig på sin pub som låg 4 km utefter kusten mot skotska gränsen och bar namnet Rockcliff. Jag blev accepterad som ” one of the locals” och vi voro mest varje kväll däruppe. Puben var mycket liten med en disk och en öppen plats för Darts och vi stammisar var sällan mer än 7 personer alla härliga karaktärer. Där dracks pints of mild beer i en omfattning som gjorde att man per kväll måste göra av med vad man druckit dvs ett farligt springande ut på utedasset. Tommy hade en gammal SS Standard Swallow coupe jättelång motorhuv och efter dåtida förhållande mycket låg och fräsig och hade säkert en fyrcylindrig motor på minst 35 HK. Tommy hade gjort hål i avgasröret under förarsätet och skruvat dit en plåtbit som täckte hålet och som med en bit vajer genom golvet manövrerades från förarsätet. Han drog då och då för att imponera i vajern och bilen lät som en verklig racer. Denna bil tog oss regelbundet ut till Rockcliff om kvällarna. Nu blev det i början av februari den värsta vintern i mannaminne och snön vräkte ner. Inga plogbilar fanns och med drivor på upptill 3 meters höjd återstod för Tommy och mig att cyklande och delvis bärande cykeln ta oss fram och tillbaka ut till stampuben. Denna vinters situation som var ytterst ovanlig innebar att redan fortlöpande ransonering efter kriget av så gott som alla livsmedel plus kol och koks blev ytterst kännbar. Fabrikerna som inte oumgängligen behövdes för försörjningen som t.ex. Hudson & Scott voro tvingade att stänga i 3 veckor då all kol och koks behövdes för bostäderna. Det var kämpigt och tiden blev lång men då Tommy var litet av jägare tyckte han att vi en dimmig förmiddag skulle i snösmältningen bege oss ut i strandlinjen som vid ebb såg ut som ett kraterlandskap och i dikena ligga och vakta på vildgässen som flög ut över havet. Jag hade av Tommy fått låna ett av hans avlidne gamle Faders dubbelbössa och under framryckningen hade jag som mycket ovan råkat med piporna röra vid gyttjan och därmed pluggat igen desamma så att när jag sköt så öppnade sig den ena pipan som en tulpan. Som tur var slutade sprängningen en decimeter ovanför min vänsterhand annars hade olyckan varit ett faktum. Det var rätt besvärligt för oss att förklara för Mrs. Davidson varför och hur det hela hade gått till och bössan slängdes till slut. Detta var min första och sista jakt men jag är stolt över att 3 av mina söner har lyckats avlägga jägarexamen och gärna delar med sig av skjutet villebråd. En weekend i slutet av min vistelse i Carlisle blev jag inviterad upp till Dumfries till mina vänner från ”The flying Scotchman”, den nyblivne advokaten och hans fru som nu hade kommit upp från London för att hälsa på gamle landlorden. Dom hämtade mig på lördagseftermiddagen med pappans gamla 30-tals öppna Bentley på torget i Dumfries dit jag hade anlänt med buss. Vi körde någon mil ut på landet och kom fram till ett fyrkantigt Tudor slott mindre storlek i 2 våningar mycket vackert beläget mitt på en större egendom och helt ensamt liggande. Gubben stod nedanför trappan, liten, böjd, i gammal kofta och tofflor, skallig och tandlös och hälsade oss hjärtligt välkomna. Han hade en gammal hushållerska som tog hand om honom. Huset hade invändigt i mitten en stor trappa upp till övervåningen, mycket pampigt men otroligt nergånget. Huset beboddes till en tredjedel och jag fick ett litet sovrum mig tilldelat. Vänligheten själv blev vi sedan bjudna på drink och därefter middag som bestod av Chicken-stew(dvs kaninstuvning) följt av Pumkintårta med portvin till. Middagen avåts i den gamla ståndsmässiga matsalen som var kall, dåligt upplyst men det var oförglömligt och allihop uttryckte sin glädje av att få träffa en ung svensk gentleman. Nästa eftermiddag efter en härlig långpromenad runt ägorna blev jag körd tillbaka till Dumfries busstation. Det var nu början av april och jag avslutade min vistelse i England och tog tåget till Southhampton för att gå ombord på ”Mauritenia” med destination USA. Detta stora fartyg, ett av Atlantens blå band fartyg, på över 38.000 tdw hade gått som krigstransportfartyg under kriget och var just nu destinerat till New York på sin jungfrutur efter helrenovering. Normalt är Liverpool avresehamn men denna Maiden-trip var bestämd att börja i Southhampton. En mängd celebriteter var med på resan som varade nära 6 dygn. En otrolig resa, stundtals med ganska hög sjö. Verkligt kryssningsliv med mycket god mat, dans varje kväll, shuffle-board på dagen, bastu med swimmingpool före 5´o clock thé. Anlände till New York, mycket imponerande med frihetsgudinnan etc. Debarkerade med bagaget och åkte taxi till Morrison Hotel på Morrison av. som Continental Can hade bokat. Jag gjorde stora ögon när jag såg bilarna i New York som ju inte fanns i Europa ännu. Det som förvånade mig mest var att bilar som var relativt nya var smutsiga, buckliga ett för mig som svensk otroligt sätt att hantera sina bilar på. Jag förstod sedan ganska snart att bilar var relativt billiga och att man hellre bytte än reparerade små bucklor etc. som i reparationskostnader kostade avsevärt. Strosade på kvällen runt i stan och var otroligt imponerad. Nästa morgon upp på CC:s  HK och träffade mr Dick Weinland en ung kille på overseas avdelningen som arrangerade mina jobb på de olika fabrikerna i USA, han höll också i mina löneutbetalningar som utgjorde 50 dollar/mån. Detta var mera en symbolisk summa och gick ju ej att leva på. Efter information av Dick begav jag mig med tåg genom en av tunnlarna under Hudson River ut till staten New Yersey och den lilla staden Passaic där den Continental Can fabrik låg som skulle bli min arbetsplats ett antal månader framöver. Jag tog mig till Paulison Av, där jag fick ett inackorderingsrum i ett mindre hus som ägdes av en änka. Bodde bra i eget rum med del i badrum. Inackorderingen bestod dessutom av frukost och kvällsmat.  Huvudmålet dvs lunchen åt jag ute i cafeterian på fabriken. Jag jobbade som biträde vid en 2-färgs tryckpress och blev mycket god vän med tryckaren.  Fabriken låg ett par kilometer från var jag bodde så jag hittade ett större fält med begagnade bilar och strosade runt och tittade och pratade med bilhandlarna. En av handlarna fattade jag tycke för och vi underhandlade på ett någorlunda vettigt sätt med varandra.  Han var en festlig typ, en verklig bilhandlare i 40-årsåldern, rund om magen, och med en stor cigarr i munnen hela tiden. Han ville prångla på mig en vinröd stor Lincoln 39-a för 350$ men det var ju uteslutet med min månadslön som jag delgav honom. Han trodde ju inte på mig till en början men jag framhärdade och bad honom att komma med ett vettigare bud på en pålitlig bil. Det slutade med en Chevrolet Coupe 34-a med svärmorslucka och i något sånär skick. Den gick bra när det inte var så varmt ute men måste köras varsamt eftersom den kokte ganska lätt. Han ville ha 60$ men efter mycket diskuterande fick jag den för 50$. Efter ungefär en månad var jag nere hos honom igen och fick då se en Plymouth 36-a som verkade mer pålitlig och jag fick bytt med 25$ emellan. Upplysningsvis måste jag berätta att dollarn då stod i motsvarande 3.60 sv. Kronor. Jag jobbade på men hade mer och mer ont av min sinuit. En av de äldre medarbetarna i CC Henry Flink hade varit över under ett halvår i Sverige och hjälpt till som teknisk rådgivare hos Olle Haggård i plåtmanufaktur och jag hade då träffat honom tillsammans med fader Axel. Han och hans Sally pensionerade bodde i Pelham i Westchester country norr om Bronx och jag körde då och då över George Washington bron dit upp och hälsade på. det tog en halvtimma från Passaic. I närheten av Pelham låg en liten stad som heter New Rochelle och ett privat sjukhus New och Rocelle hospital. Henry och Sally tyckte synd om mig med min numera kroniska sinuit och hade en god vän på sjukhuset som organiserade operation av mig. Jag blev inlagd och fick på vanligt Usamanér när jag lämnade av mig kläder etc. även skriva på en förklaring att jag ej någonsin hade några krav på sjukhuset med anledning av operationen. Alltnog, jag blev opererad och fick permanenta öppningar till bihålorna så att de kunde dräneras kontinuerligt utan stopp. Samtidigt tyckte doktorn att mina mandlar såg för illa ut och han opererade bort dem samtidigt. Detta blev ju en ganska stor operation att på en gång sanera sinuiten med permanenta öppningar och samtidigt ta bort mandlarna. Jag blev naturligtvis sövd och fick dessutom första natten en night nurse. Hon hette Ingrid Walstrom och var svenskättling men kunde ej ett ord svenska. Vi blevo mycket goda vänner, hon var i början av 30 årsåldern och ogift men såg mycket bra ut. Under återstoden av min vistelse i Passaic hade vi sällskap och jag lärde känna en gammal båtbyggare och hans förtjusande fru som på något sätt var släkt med Ingrid. Båtbyggaren och varvsägaren Mr. Jacobs var i 60-årsåldern och de bodde i sin underbara villa med strandtomt ner mot Long Island sound och utanför stranden låg en ö med ett litet sund emellan c:a  300 meter brett. På denna ö hade Mr. believe or not Wriegly en på den tiden mycket berömd man sitt förtjusande hus. Ingrid och jag tillbringade ett antal lördagskvällar när hon hade ledigt hos familjen Jacobs och hade det mycket trevligt. Jag körde ett par gånger upp längs kusten och ner till de trevliga orterna med underbara båthamnar och yachtclubs som Mamaroneck, Larchmont, Darien etc. Det blev nu tid igen tyckte jag att byta upp mig så jag körde ner till bilhandlaren och fick till ett pris av 1325$ - 75 för min gamla Plymouth en nästan ny 2 dörrars sandfärgad Plymouth av årsmodell 1946. Det var då strax efter kriget ganska långa väntetider på nya bilar så jag var nöjd speciellt med tanke på att jag i början av augusti skulle vidare till Chicago för att börja jobba som andre tryckare på CC fabriken på Grand Avenue där. Nåväl innan dess hade min kompis från Plåtmanufaktur Carl-Magnus Hinderson anlänt med Gripsholm från Sverige för att under 1 månad av sin semester jobba som praktikant hos CC i New York. Han hörde omedelbart av sig till mig och vi hade på vår fritid sanslöst skojigt tillsammans bl. a. körde vi någon kväll över gränsen till staten New York till en liten håla som heter Union City där bl.a strip klubbar fanns och var tillåtna. Det roligaste var att vända sig om och studera publiken som bestod av 100 % män med svettig panna och cigarren i munnen vrålande ”Take it off” om och om igen. En lördag körde vi ner till Atlantic City och besökte Coney Island nöjesfält utan mostycke det festligaste man kunde uppleva. Bl.a. hoppade vi fallskärm efter att ha inmundigat några drinkar. Hela fallskärmsapparaten bestod av en hög mast som på toppens tvärslå hade en vajer fastsatt som gick ner till marken. En bräda för 2 var försedd med ett hål i mitten för vajern och vi satt på var sin sida om vajern med benen fritt i luften. Ovanför oss hängde en fallskärm också med ett stort hål i mitten för vajern. Innan vi hissades upp frågade Fallskärmsoperatören, en svarting om vi hade vår livförsäkring i ordning varefter vi hissades upp högre och högre. Åskådarnas vita uppåtvända ansikten blev mindre och mindre och vi såg omgivningen ljus allt längre bort. Duken i fallskärmen hängde i en bukt nedåt när vi åkte upp och när spärren slog i toppen och vi föll tog det en stund med fritt fall innan fallskärmen fick luft och började bromsa. Mycket applåder när vi båda gröna i nian steg av och sakta och vingligt gick in på närmsta bar och fick varsin rejäl drink. Tiden gick och det började närma sig avfärd till Chicago. En kväll gick jag ner till utländska tidningskiosken på Time Square och i trappan tyckte jag mig känna igen någon som visade sig vara nyblivne advokaten Nenne L från Malmö. Han och hans nyblivna hustru Biggan Wingårdh var på bröllopsresa och skulle nästa dag ta tåget till Chicago. Nog snackat de åkte med mig i bilen och Nenne som var jaktpilot fick köra då och då. Det blev för mycket flygande full gas, broms om och om igen så jag tog över. Strax innan Detroit på tredje dagen av den långa turen kom vi till en korsning på highwayn som vi körde på. Orange varningslampa och en liten korsande vägstump där det stod en stor mörk Dodge full av skolbarn och med en äldre förare med världens tjockaste linser till glasögon. Han körde plötsligt ut och tog oss med sin framvagn strax bakom mitt vänstra framhjul. Hela min sida som varit konvex blev konkav och jag hade börjat en undanmanöver och hade han ej träffat oss hade vi säkerligen voltat. Biggan som satt i baksätet hade vid sidan om sig ett par stora väskor som föll över henne och hon skrek som om kniven satt i henne. Jag fick stopp och rusade tillbaka för att förhindra att killen körde sin väg. Han sade att han inte hade sett mig och att det var ju tur att det inte hände något stort med hans bil och alla dess passagerare. Jag bad Nenne bevaka honom och gick in på en bensinstation och ringde efter polisen som kom och skrev rapport där skulden lades helt på motparten. Med kopia på rapporten kunde vi efter diverse bändande av plåt fortsätta vår färd i sakta mak. På kvällen var vi så i Chicago och jag släppte mina passagerare och fortsatte ut till en förort som heter Oak Park där jag hade fått ett inackorderingsrum i en liten trävilla som ägdes av ett ungt par som visade sig vara mycket rara och jag kom att trivas mycket bra hos dem. När jag väl hade inställt mig på jobbet blev det att söka reda på en liten bilverkstad som kunde reparera bilens hela vänstra sida. Inte långt från där jag bodde hittade jag en liten verkstad som ägdes av 2 bröder, unga trevliga som dessutom körde midgetracing i egna Offenhauser bilar. Dessa bilar såg ut som forna tiders modell bilar som hett Schucobilar. Dom åtog sig att reparera min fina Plymouth och undrade om jag själv skulle betala eller om den var försäkrad. Försäkrad förståss svarade jag och då kom deras följdfråga som var helt naturlig i USA, Ok då lägger vi på 30% på fakturan så går det jämnt ut eftersom försäkringsbolagen aldrig betalar mer än 70% av kostnaden. Således lärde man sig något nytt. Jag blev så god vän med killarna att jag fick följa med som hjälpmekaniker på deras tävlingar och därmed vistas i depån. Festliga race på rätt små ovala banor med docerade kurvor ungefär som dirt-track banor för motorcyklar. Efter några veckor var så bilen färdig med undantag för den förkromade listen på quarter-panelen dvs. listen från bakkanten på dörren till svängen där bak. Det var lördag em och jag var bortbjuden till några nya vänner vid Lake Michigan och kom körande nästan ensam på Washington Blvd med en massa trafikljus på en rak lång gata alla synkade dvs. grönt eller rött så långt ögat kunde nå. Jag hade en bil ett kvarter före mig, det var grönt och där kom en blond snäcka á la Pamela fräsigt gående på trottoaren på min vänstersida. Jag kunde ju ej annat än vrida mig mer och mer och insupa synen av henne tills plötsligt jag fick en förnimmelse av att jag skulle titta framåt. Mycket riktigt hade ljuset slagit om till rött och jag hade c:a 1 meter till bilen framför som just bromsade kraftigt och därmed höjde bakändan tillräckligt mycket för att min kofångare fram kunnat kila sig fast under hans bakre kofångare. Naturligtvis small grillen och bägge strålkastarna. Vidtog ett ordentligt gungande med mig och negern som körde den andra bilen som redan innan smällen hade passat bäst på ett skrotupplag. Kom loss och kunde turligt nog köra bilen trots skadan i fronten till partyt. Måndag morgon åter till mina vänner racerförarna och när dom såg min bil som egentligen ju bara skulle ha en ny list sade dom unisont:” Swede, start walking instead of driving a car.” Bortsett från ovan hade jag en mycket trevlig tid i Chicago och ett av de regelbundna skeendena var att efter lördagskvällens övningar på söndagsförmiddagen förflytta sig upp till de gamla svenskdistrikten uppe vid Clark och Northstreet och stega in på Götes Bar där man blev serverad stekt sill och ett stort glas Budweiser öl till en mycket rimlig kostnad om man kunde bevisa att man var svensk och tranie. Många härliga incidenter under min Chicagovistelse som nära nog hade inneburit att jag hade blivit ingift med en rödhårig ung änka som hade ärvt en Blomsterbutikskedja med 10 affärer runt om i Chicago. Mitt redan då ringa intresse för trädgårdsskötsel som emanerade från mina år i Bjärred med tvång på skyffling, räfsning och klippning av gräsmatta innan man fick avvika till kompisarna och kompisinorna i nya Bjärred gjorde att jag passade hasorna och en tid senare fortsatte min utbildning till blecktryckaremäster i New Orleans. Min bilfärd söderut längs Missisppi i oktober var ytterst intressant med stopovers i gamla kända orter som Gettysburg m fl. Jag hade hört en del vilda beskrivningar på New Orleans, detta var 1947 och den berömde nye borgmästaren som sanerade staden hade ännu ej installerats. Jag bodde under min vistelse här på ett s.k. pensionat inte så långt från French Village och hade en ärlig tid som ungkar i Creoldistrikten m.m. och är faktiskt rätt glad att jag kom från den staden med livet i behåll. Vissa kvällar satt jag på en liten saloon där 4 härliga negrer i bowler-hats spelade sanslöst underbar blues och jazz. Jag som är lättrörd sedan barnsben fick då och då tårar i ögonen av välljudet och inte minst eftersom man kunde sitta där och inmundiga en stor öl till en kostnad av 10 cent då =36 öre. Blue point ostronsoppa smakade också utmärkt med 6 st. stora Mexican Golf ostron som simmade omkring och krävde avbitning på mitten för att kunna sväljas. Vistelsen i denna festliga stad började närma sig slut och nästa anhalt skulle bli Tampa där Continental Can hade en fabrik specialiserad på emballage för orange - juice m.m.  Min vistelse här blev ej så lång då jag hade fått plats på  julskeppet Gripsholm som avseglade från New York den 12 december men på vägen dit körde jag tvärs Florida på den enormt raka och långa Alligator Driveway och kom ganska sent in i Miami från väster och förirrade mig en del vilket innebar att jag plötsligt hade tappat orienteringen mitt inne i negerkvarteren. Jag låste dörrarna och i en korsning stod 3 negrer och jag vevade ner rutan halvvägs och frågade var Miami blvd låg någonstans. En av killarna kom över och sa: Open the other door and I will come with you and show you. Jag hissade upp rutan, rivstartade och efter 2 korsningar var jag på gatan ifråga. Därifrån letade jag mig vidare och såg plötsligt ett litet hotell där jag stannade och frågade om ett rum. Hotellet ägdes av en cuban och innehöll, tror jag 5 rum. Rummet gick att sova i och till den facila kostnaden av 3.50 dollar inkl. frukost tyckte jag att det gick att sova i. Jag stannade i Miami 3 dygn och tillbringade mesta tiden ute på ön Miami Beach som man kom ut till över Venetian Bridge. Det var första dagarna i december och underbara bad med mycket vackra flickor och gamla gubbar å ena kanten och snygga gigolos med gamla haggor med blått hår på andra kanten. Många trevliga bekantskaper gjorde jag på stranden dvs det gällde ju dom vackra flickorna. Tiden gick tyvärr alltför fort och jag var tvungen att påbörja min tur upp till New York. Jag hade det ganska knapert med pengar då jag hade för avsikt att sälja min bil väl i New York. Jag gled mina dryga 60 miles/h och hakade på en stor svart Cadillac som när vi passerade gränsen från Florida till Geogia ökade på till 70-75 miles/h Plötsligt såg jag i backspegeln en grå bil som följde mig på 400 meters avstånd men ej kom närmare. Jag anade ugglor i mossen och drog ner till lagstadgade 55 m/h och ögonblicket senare var blåljuset på och jag blev invinkad till sidan. Det fanns på den tiden inte så mycket trafik ens i USA så vi var ganska ensamma. Det visade sig vara state police med stor cowboyhatt. Dialogen utspann sig enligt följande: ”Drivers licence pleace, och sedan:” Oh you are a damned Swede and you have got lead under your foot ah,”- ”Follow me” Sedan bar det iväg i en fart som gjorde att jag trots fullt ös hade svårt att hänga med. Han skulle naturligtvis ifatt Cadillacen vilket också lyckades efter en stund. Samma procedur där och sen bar det av i cortege en 20 km tills vi inne i en skogsdunge, såg ett stort blockhus med skylt State Police. In där med oss och så frågan till mig om jag ville stanna 3 - 4 dagar tills mitt ärende kom upp inför sheriffen eller om jag hade bråttom och lovade hålla hastighetsgränsen och dessutom betala en liten bot på 20 dollar. Det var väl ungefär vad jag kunde undvara och trots det ha pengar till bensin till New York. Någon lucullisk mat att tala om på vägen var där inte råd med. Jag accepterade naturligtvis och avlägsnade mig följd av försmädliga leenden. Det är ju ganska långa avstånd over there så det tog mig nästan 3 dagar att komma upp till New York.  Jag kände ju väl till bilhandlarna uppe i Passaic men jag ville inte lura på min vän som hade sålt bilen en krockad sådan som hade gått c:a 3000 mil sen sist utan jag strök utmed vägen västerut från George Washington bron och stannade hos en mindre bilhandlare som visade sig vara invandrare från Grekland för ett antal år sedan. Väl att märka stannade jag vid vägkanten med den oskadade sidan mot bilhandlaretomten och den reparerade ut mot brusande trafik. Reparationen var väl utförd men för ett tränat öga och god känsel i handen kunde man märka av tennfyllningen i karossen. Det gick vägen och jag ramsade som vanligt och fick medlidande för att jag var tvungen att ha pengar så att jag kunde betala biljetten hem till Sverige. Tack vare den fortsatta bristen på nya bilar i USA efter kriget fick jag efter mycket pallevrande 1300$ vilket var nära nog vad jag hade gett i april. Nu bodde jag de sista dagarna på Hotell Lexington på Lexington Ave. köpte mig en ny snygg kostym, sökte på order av Far min upp segelmakarefirma Ratsey & Lapthorn ute på Staten Island och köpte där c:a 50 kvm lätt ljusblå nylon segelduk rullad på en rulle. Vi i Sverige hade upplevt nylonstrumpor på damerna men seglade fortfarande med tunga bomullssegel. Far fick av nylonduken sytt en av Sveriges första Parachutes eller på svenska spinnaker som för att lättare stå i lätt väder försågs med 3 runda hål i botten. Det var då det! Jag hade ju under tiden i USA skaffat på mig diverse grejer så jag fick inhandla en stor amerikakoffert för hemresan. Innan jag kom iväg med båten hade jag som vanligt knutit bekantskap med en förtjusande dam som visade sig vara dotter till en Grek som var gift med en svenskättling och drev några stycken Svensk-Grekiska matvaruaffärer med svenska köttbullar som specialitet. Pappa Grek tyckte definitivt att jag skulle stanna och som medlem i familjen bli delägare i förrättningen. Heléne som flickebarnet och jag insåg i tid att detta arrangemang nog var litet för i brådrasket påhittat. Dessutom hade jag nog trots allt lite hemlängtan till slut. Ombord i Julbåten Gripsholm var det redan julstämning med underbar julmat. Medpassagerare voro bl.a, Ingrid Tornberg syster till min gamle kompis Lars Eric Tornberg som följde med u-båten Ulven i djupet och Ulf Aschan en gammal bekanting från Malmö som förresten slog ganska ordentligt för Ingrid men utan nämnvärt resultat. Det var 8 - 9 dygns sjöresa innan vi kom till Göteborg, smoking och dans vareviga kväll så det var ju inte att tänka på att i allt urvalet binda sig för någon bestämd kvinna. Dom blev ju vildare och vildare ju längre dom hade varit till sjöss. Jag hade nog aldrig drömt om att få fara med båt över Atlanten i nära nog bleke hela vägen vilket gjorde att aktiviteten ombord ej kunde bromsas. Vi anlöpte Göteborg 15 december 1947 och jag möttes på kajen av mina föräldrar. Far var mycket angelägen att få veta att jag hade lyckats smuggla in rullen med ljusblå nylonduk till nya spinnakern. Vi åkte hem till Malmö och jag tyckte väl att det kändes konstigt att bo hemma igen efter en så härlig tid utomlands.

 

Jag skulle efter Julhelgen börja temporärt hos överingenjören och tillika chefen för tekniska laboratoriet i Göteborg Finn Jacobsen. Lysekilsfabriken höll på att byggas och jag fick på min lott att ansvara för tillblivelsen av tryckeriet. Detsamma skulle när det var färdigt i mitten av 1949 innehålla 5 tryckerilinjer och 2 lackerlinjer. Ugnar, tryckpressar etc. hade beställts hos Metal Box i England och jag var huvudinspektör av prototypen dvs ugn nummer 1 som byggdes upp och provkördes ute i West Acton  förstad till London. Detta därför att ugnen var speciell och utförd för att vara direkt eldad dvs utan värmeväxlare som man alltid tidigare hade använt. Jag åkte hela våren var tredje vecka till England från Göteborg med antingen Svecia eller Brittania, 2 små båtar i Lloyd rederiet och stannade varje gång 1 vecka i England. Mycket tuffa överfarter i en mycket blåsig tidig vår. Ofta nästan ensam i matsalen och på kvällen i caféet där om möjligt dansen tråddes. Jag träffade på dansgolvet den så berömde engelske stridsflygaren Douglas Bader som bl.a. blev nedskjuten över Tyskland en andra gång under kriget då han efter att ha mist båda benen åter var i luften . Han blev tillfångatagen och satt i krigsfångeläger där man tog från honom benproteserna för att han inte skulle kunna fly vilket han ändå lyckades med. Vi pratade en del med varandra och jag måste tillstå att han var oerhört imponerande och rolig att höra på. Provugnen godkändes och leveranserna började anlända till Lysekilsfabriken. När vi började med monteringarna hade jag lyckats få 2 grundplattor i betong gjutna men resten var fortfarande jordgolv. Linje 1 och 2 började byggas.Vi är nu framme i april 1948. Detta betyder tid för mitt första bröllop. Vid Julinblåsningen på Stortorget i Malmö några dagar efter min hemkomst från USA träffar jag en gammal flamma från hennes studenttid nämligen Kerstin Berlin dotter till Tandläkaren Emil Berlin med hustru Wivi. Vi pratade och hade mycket trevligt och döm om min förvåning när på menlösa barns dag den 28 januari jag på fest hos Carl Herbert Dieden fick Kerstin till bordet. Vi förälskade oss på nytt och förlovade oss hemligt samma natt. Det var väl ej helt OK sett från de blivande svärföräldrarnas synpunkt då speciellt Wivi hade hoppats på en Wachtmeister allians. Bröllop blev det emellertid i Fjelie Kyrka och därefter möblering av vårt första hem i en liten 2:a på Landsvägsgatan i Lysekil. Kerstin och jag stortrivdes där trots att jag hade mycket bråda och långa dagar ute på fabriken på Grötön. Vi fick ett ganska stort umgänge redan från begynnelsen med Borgmästaren Grankvist och hustru fröken Petterson i spetsen följt av apotekareparet och konditoriägareparet icke att förglömma Chefen för den blivande Lysekilsfabriken Disponent Gunnar Flodin med underbar hustru. Den 6 juni 1948 invigdes den nya fabriken på Grötö och Styrelsen med Knut och en del prominenta gäster från Continental Can USA, Metal Box England och naturligtvis pressfolk anlände med skärgårdsbåten Soten från Göteborg som var hyrd av PLM för att lägga till vid fabriken egen inlastningskaj. Mina 2 första tryckerilinjer var klara efter arbete nästan dag och natt sista tiden för att kunna demonstreras på invigningsdagen. Prominensen med Knut i spetsen inträdde genom de stora branddörrarna då vi fick strömavbrott. Eftersom ugnarna var direkteldade hade man på brännarna sensorer som bröt tillförseln av den lätta oljan som användes. Sensorerna fungerade ej och jag fick till min fasa se svart rök välla ut från ugnarnas fram och bakända. Tablå. Knut var inte helt nådig den eftermiddagen Processionen avvek in i resten av fabriken som då var halvfärdig men utrustad med de senaste maskinerna från over there. Då tryckeriet var färdigt efter ytterligare ett halvår bestod detsamma av 7 linjer enl. ovan och bemanningen på varje linje var 1 tryckare resp. lackerare + 1 biträde vid framändan och 2 man som avläggare i bakändan som drog ut plåten ur ugnen och staplade den på pallar med c:a 1000 plåt per pall. Deras jobb var mycket hårt och jag byggde en experimentavläggare som staplade plåten automatiskt. Avläggaren blev en succés och när alla 7 linjerna var utrustade med sådan reducerades personalen i bakändan av ugnarna från 14 man till 4. Jag fick en gratifikation av PLM på summa summarum 5000 kronor, mycket välbehövligt eftersom vår lilla familj utökats med en son, Fredrik som föddes 14 januari 1949. Kerstins mamma ville inte att hon skulle föda ute i vildmarken i lilla Lysekil utan pockade på att hon skulle komma till Malmö så att allt gick rätt till. Jag hade då en Morris 10:a med 23 Hk under huven och vägen till Göteborg, 15 mil var på den tiden grusväg som vid blött väglag var mycket tungkörd och innebar körning på låg växel för att överhuvudtaget komma någon stans. 3–4 timmar för sträckan var normalt. Resten dvs Göteborg - Malmö med grusväg på många sträckor bl.a. hela de 4 milen mellan Varberg och Falkenberg tog som regel minst 5 timmar. Den genomhygglige disponenten på fabriken Gunnar Flodin hade en stor Buick och tyckte att Kerstin som var stort havande inte skulle sitta hela tiden i en liten Morris utan erbjöd oss att låna hans eller var det kanske bolagets bil. Vi var mycket tacksamma och körde ganska behagligt lille Julafton ner till Malmö där julen firades och där Kerstin stannade tills Fredrik var född. Återsamlade i Lysekil hade den unga familjen en härlig vår och till sommaren lånade den snälle far Axel ut den lilla ljusblå segelbåten Laxen som fraktades med lastbil upp till oss. Vi hade den sommaren härliga små segelturer bl.a. ofta upp till St. Kornö där jag hittade en underbar liten skyddad vik med en liten sandstrand. Hösten 49 jobbade jag med slutinstallation av maskinutrustningen i tryckeriet och överlämnade successivt linjerna till tryckeriföreståndaren Ingvar Carlsson. Min bror Göran kom under slutet av sommaren upp och bodde på pensionat för att praktisera på tryckeriet. Jag satte honom på sprutlackering av ugnarna som han skötte med bravur. Kerstin och jag hittade ett härligt svampställe ute i Brastad och på hösten plockades på söndagar mycket svamp. Mitt intensiva jobb med tryckeriet gjorde att jag sov som en stock på nätterna och drömde och blandade så att Kerstin en natt väckte mig och frågade vad i helsicke jag hade drömt. Jag hade i sömnen skrikit: . ”Akta svamparna mellan 4:an och 5:an”. Jag drömde tydligen att det växte svamp mellan ugnarna. Kerstin var nu gravid igen och andre sonen Rickard föddes 10 mars 1950. Den våren var jag båtlös igen då Göran och Far propsade på att få Laxen tillbaka till Bjärred. Jag fick reda på att en fiskesnipa i Kungshamn var till salu och körde en söndag förmiddag upp dit tillsammans med Ingvar Carlsson, tryckeriföreståndaren och min mycket gode vän, för att tillsammans eventuellt köpa båt. Båten såg ganska bra ut där den låg i vattnet med litet gaffelsegel och med en encylindrig Skandia tändkulemotor. Den var halvdäckad, solen sken och den halte ägaren som var en riktig luring begärde 2500.- Ingvar och jag gick för oss själva och var överens om att båten kanske inte motsvarade helt våra önskemål så jag föreslog att vi skulle missbjuda 1500.- och sedan åka därifrån. Jag bjöd 1500 och gubbfan greppade min näve och sa OK båten är er.  Något snopen fick jag med blåslampans hjälp igång motorn och begynte hemfärden till Lysekil medan Ingvar körde tillbaka bilen. Vi tog upp båten på Kålholmen, en liten ö som var del av landförbindelsen mellan fastlandet Lysekil och Grötö. Båten som var klinkbyggd visade sig vara nitad med galvade nitar som i vattenlinjen var tunna som synålar. Omnitning av de nya ägarna personligen och därefter impregnering in och utvändigt av hela bottnen med Dymoleum som var en asfaltprodukt som hade använts vid tryckerigolvets beläggning.Vid den tiden hade vi en härlig gammal svensk-amerikan Mats Hallgren anställd som ritare på maskinverkstaden i fabriken. Han hade en härlig bohusdialekt uppblandad med amerikanska, cyklade till och från jobbet på en högramad cykel, och passerade oss och vårt renoveringsobjekt dagligen. Vi jobbade på lördagseftermiddagen efter jobbets slut kl 1 med att impregnera bottnen när Mats stannade till och följande utspann sig. ”Tjänare boys, har ni tänkt döpa båten?” Ja, den skall heta Skum, svarade vi. Jag tycker ni ska döpa den till ”Ulven”. Svenska ubåten Ulven sänktes ju som bekant strax utanför Bohuskusten av en tysk mina 1943. Det roliga bekom mig litet illa eftersom en av mina bästisar Lars Eric Tornberg följde med Ulven i djupet. Nåväl, Skum blev åter sjösatt och var närapå tät och Ingvar och jag hade många härliga fisketurer i skiftande väder med mycket makrill och vitling till ofta våra hemmavarande fruars milda ogillande. Vintern kom och det blev våren 1951 och tryckeriet fungerade bättre och bättre. Malmöfabrikens gamla tryckeri med en del gamla flattryckspressar i den gamla första delen av fabriksbyggnaden räckte inte till längre så jag fick börja planera en tillbyggnad ut mot Lantmannagatan för ett helt nytt och modernt tryckeri, till att börja med plats för 5st tryckeri och lackerlinjer plus plåtlager. Den härlige arkitekt Axel Karlsson fick uppdraget att rita byggnaden och jag skulle ha ansvaret för det hela med anskaffning av maskiner, ugnar o.s.v.

 

Detta innebar att Kerstin och jag fick med våra 2 små söner lämna Lysekil för att på våren 51 hitta en underbar våning i det andra av Sigfrid Persson Ribershus med adress Limhamnsvägen 4 på 4de våningen med utsikt över Öresund. En förtjusande 4-rumslägenhet med en totalhyra av 330.-/mån. Vi anställde en trevlig ung barnflicka som bodde hos oss och som avlastade Kerstin. Vi hade mycket trevligt umgänge och Kerstin började så småningom som volontärjournalist på Skånska Dagbladet där hennes farbroder Hjalmar Berlin var chefredaktör. Bygget för det nya tryckeriet påbörjades 50 och en sommardag när hela bottenplattan som utgjorde golv i nya tryckeriet och tak för cykelstall därunder var färdiggjuten och jag gick därute ropade plötsligt någon ”God dag Clas-Bertil” och på trottoaren stod gamle Farfar Oscar 84 år gammal. Han hade blivit nyfiken på de enligt honom totalt vansinniga utvidgningarna av gamla Bleckan. Jag kan se honom framför mig som om det var idag. Lika elegant som vanlig i ljusbrun Borsalinohatt, skjorta med fadermördare, elegant slips med kråsnål, Ljusbrunbeige randig kostym, damasker och som vanligt ytterst välputsade bruna skor. Vi fick en mycket trevlig pratstund och jag kände mig återigen som en av hans favorit barnbarn. Båten Skum i Lysekil övertog Ingvar och härnere fick jag som vanligt låna båt av Far Axel. Jag hade fullt upp med ledningen av tryckeribyggandet men energi nog att även syssla med att handla med begagnade bilar. Bilar var då mitt stora intresse och jag bytte ganska tätt och kom då i kontakt med diverse beg. Bilhandlare med kontoret på fickan som lärde mig en hel del om konsten att köpa och sälja bilar. Jag hade ju en viss fallenhet för affärer sedan min tid som radiohandlare i Östrand vid Sundsvall när jag som nybliven ingenjör jobbade som ritare på centrallaboratoriet för Svenska Cellulosaaktiebolaget nuvarande SCA.Jag kommer speciellt ihåg en bilaffär som hände på följande sätt. Inköpte en beg Renault CV 4 i Malmö för 3500.- Körde på lördagsmorgonen upp till Göteborg med broder Göran i sin gamla MG som följebil. Ut på Heden där många bilar handlades dåförtiden. Ställde upp CV 4 an och efter en stund kom en riktig bilskojare och gick runt bilen och frågade vad den skulle kosta. 5500.- sa jag varpå han sade : Jag ger högst 4500.- för den varpå jag tog honom i näven och sade: bilen är din. Jag hade lärt tricket då Ingvar och jag blev lurade när vi köpte båt i närheten av Lysekil. Hemfarten i Görans MG blev oförglömlig. Halvvägs till Malmö började bilen vingla och Göran hade fullt sjå och hålla den på vägen. Vi satt under suffletten och regnet drösade ner. Hem kom vi och då uppdagades att den hela framaxeln hade lossnat från sina fästen i bladfjädrarna och på så sätt åkte fram och tillbaka vilket gjorde styrningen ganska problematisk men som Göran som rallyförare klarade av trots allt. Nåväl affärerna med bilar på kvällar och söndagar blev mer och mer omfattande så jag gjorde en firma av det hela som döptes till CARREX = Bilkungen. Min gode vän advokaten Bror-Emil Jeppson hjälpte mig med bokföringen och därigenom körde jag gratis trots på papperet förlust för rörelsen. En bra och rolig affär som jag höll på med ända tills det blev flytt till Lysekil för andra gången. Jag omsatte nog bortåt 100 bilar av alla upptänkliga märken bl. a. 2 Tatraplane, Armstrong Siddeley, en mängd VW, Volvo Pv 44 + kontrakt, etc. Mycket skoj och mycket lönande vilket behövdes då familjen kostade. Kerstin och jag fick också för oss att finna sommarbostad i Falsterbo. Vi hittade en tomt, avstyckad från familjen Essens som låg på Papegojvägen. Tyvärr fanns det på tomten en liten göl som var nog så pittoresk men som gjorde tillvaron där till ett mygghelsicke. De stora tryckpressarna som installerades i tryckeriet kom på den tiden från England i stora trälådor av utomordentligt virke vilket jag delvis lade beslag på och använde till att bygga 2st likadana rektangulära små hus. Dessa ställde jag upp så att vi fick en härlig uteplats begränsad av de 2 husen och en vägg där vi hade utomhus matplats och dusch. Kerstin och jag sov i det ena huset och pojkarna i det andra med sängar ovanpå varandra. Vi tröttnade på hösten och sålde igen. Tryckeriet i Malmöfabriken, vars tillblivelses jag varit ansvarig för, var nu färdigt i sin första skepnad och leddes nu av tryckeriföreståndaren Sture Hartman och innehöll 5 linjer. Lysekilstryckeriet hade nu fått en mycket hög beläggning och kördes mer och mer i skift. Min gode vän tryckerichefen Ingvar Carlsson hade mycket svårt att leda detsamma med dåliga och sena leveranser som följd. Samtidigt hade jag insett att illa utnyttjade och dåligt ledda litografiavdelningar med tryckplåtstillverkning på 3 ställen dvs i Lysekil, Göteborg och Malmö som enbart levererade tryckplåtar till egna tryckerierna var helt orealistiskt och att det vore mycket effektivare med en centrallitografisk anstalt som levererade färdiga tryckplåtar till tryckerierna som nu efter Göteborgstryckeriets avveckling bestod av enbart Malmö och Lysekil. Jag fick gehör för mina idéer och på så sätt tillkom Centrallito i Göteborg och dit skickades Ingvar Carlsson som behövde frikopplas från ledningen av Lysekilstryckeriet. Jag blev utsedd till tryckerichef i Lysekil och familjen flyttade åter till Lysekil våren 53. Vi fick hyra en liten 4:a på Landsvägsgatan mitt emot järnvägsstationen med utsikt över Gullmaren. Kerstin genomdrev efter någon månad att man inredde ett vindsutrymme ovanför matrummet, tog hål i taket, installerade en spiraltrappa av trä och på så sätt fick en pigkammare däruppe. Vi fick tag på en tysk flicka som hette Ursula vars föräldrar var bönder och hade en bondgård på Lüneburger Heide. Därmed kunde Kerstin söka jobb på Bohuslänningen och återuppta journalistjobbet som hon prövat på Skånskan som volontär. Vi hade en härlig tid med mycket umgänge och speciellt somrarna var helt underbara. Pojkarna växte och blev riktiga busungar, fiskade makrill från pontonbryggorna i småbåtshamnen, deltog i pappersinsamling och sålde till skrothandlaren Klang. Lärde sig snart att eftersom man fick betalt per kilo lönade det sig att skära ut lite papper i mitten på balarna, placera en tegelsten där och täcka över. Följden blev ju att Klangs papperstuggare fick stryk och det fick ju också pågarna. Klang hotade polisanmäla mig men jag lyckades klara upp det hela. Fredrik och Rickard hade fått en ny typ av Mekano och byggde bl.a en liten gaffeltruck som dom hade sett ute på fabriken i full skala. En söndagsmorgon hade de eldat på köksgolvet med hjälp av en trasmatta och när vi väcktes av röken och kom ut i köket körde Fredrik gaffel trucken med en mugg vatten på gafflarna och tutande brandkårstut till där det pyrde. Ingen skada skedd men det kunde gått illa trots att Rickard hade en mugg till fylld vid brandstationen.

 

I slutet av augusti 1954 såg jag en annons om en 28 fots räktrålare som var till salu nere på Hisingen pga ägarens ålder. Jag svarade på annonsen och Kerstin och jag körde ner och besiktigade båten som låg i ensamt majestät vid sin boj ensam i en liten vik nedanför fiskarens lilla hus. Prutat och färdigt med denna underbara gamle fiskare fick jag ta båten för 3500.  Båten var mycket vacker kravellbyggd med brädgång lastlucka midskepps styrhytt akterut med avgasrör(tjo-rör) stående vid sidan av styrhytten med en liten vinkel längst upp. Masten med gaffel och barkade segel med nr GG 52 i storseglet hade inte varit i bruk på änge. Storskotet ruttet. Maskinen var en Skandia13 tändkulemotor från 1927 då även båten var byggd. Bränsleinsprutningen reglerades med en liten gängad bricka som ej hade kvar låsmutter utan spärrades med en i ändan tillplattad spik. Kerstin körde hem till Lysekil och jag startade blåslampan för att få igång motorn. Det gick slutligen och jag vinkade adjö till gamla ägareparet. Mot kvällningen denna dag i början av september hade jag nått Marstrand som så här års var ganska tom på båtar. Jag lade till för natten gick upp dela för att skaffa litet mer spillolja att hälla i smörjlådan och dels för att få tag på en varmkorv till kvällsmat. Senare kojade jag på en gammal filt i förpiken som var ett litet utrymme med 2 små kojer. Sov gott för att nästa morgon elda på med blåslampan för att fortsätta färden mot Lysekil. Väl ute på Rivöfjorden med ganska grov sjö hostade motorn till och det kom svart rök ur tjo-röret och motorn stannade. Jag uppdagade att spiken till regulatorn hade trillat ut och bränslemängden blivit alldeles för riklig. Ner på knä, utmed startpinnen i svänghjulet och fram och tillbaka med svänghjulet för att på då vanligt sätt starta med hjälp av blåslampan. Motorn var död och trots mina ihärdiga försök gick den ej igång utan jag fick upp och hissa segel. Som tur var blåste det sydlig vind. Storskotet var helruttet så jag fick använda förtöjningstampen av grästross som skot. Jag spilade focken och stod delvis utanför styrhytten och mottog glada tillrop av mötande fiskebåtar som sällan hade sett en kollega segla med spilade segel på kappseglingsmaner. Vid Kråkesundsgapet svänger farleden gott och väl 90 grader mot väst vilket gjorde att jag fick kryss och var tvungen att stagvända. Med min vana från unga år i Bjärred med segelsnipor eller segelekor lyckades jag stagvända genom att i rätt ögonblick rusa fram och bräcka med focken. På kvällningen närmade jag mig Islandsbergsfyren och såg kyrkan i Lysekil varvid jag plötsligt kom på att jag skulle vara tvungen att seglande angöra bryggan i viken vid Grötö utan hjälp av motor. Det gick över förväntan och jag fick till och med lite applåder från goda vänner som genom Kerstin fått reda på min ankomst under kvällningen. Vi gick ut några gånger med båten men jag beslöt att ta upp skutan på land och påbörja ombyggnaden. Jag hade fotograferat henne på land från sidan på litet håll och sedan förstorat upp bilden till skala 1:10. Sedan påbörjade jag ritningsarbetet för att slutligen få fram en mycket tjusig motorseglare med ruff och doghouse i mahogny trevlig sittbrunn och teakdäck 7/8 marconirigg. (storseglet fick jag för en billig peng – det var ett sedan länge oanvänt storsegel från MYK: s far Axel + Herbert Diedens följebåt ”Plöjaren”.) Båten var i mycket dåligt skick förutom skrovet och 3 däcksbalkar som blev mitt utgångsmaterial. Den gamla Skandiamotorn sålde jag till en ung fiskare i Norra hamnen för 325.- och fick snus på Transatlantics condemnade aluminiumlivbåtar nere i Sävedalen vid Göteborg. Båtarna hade korroderat men motorerna De Waern 2 taktdieslar på 12 HK hade aldrig använts. Det låg 4 st. sådana i lagret som alla var försedda med krutstart dvs kolven ställdes nästan i toppläge och en Gyttorpspatron på toppen startade motorn. Jag fick en liten verkstad att svarva ner en ansats i svänghjulets framsida där en kuggkrans krymptes på. Försvarets Överskottslager fick sälja en Scintilla generator och en 3 hästars startmotor till mig För det facila priset av 55 kronor per st. Startmotorns spindelkugghjul sköts in i kuggkransen med hjälp av en vinkel som i ena skänkeln hade en vajerbit som man fick dra i för att överkomma kraften i fjädern och samtidigt få kontakt med batteriet. De Waern dieseln som var kallstartande och helt utomordentlig fick jag för 550.- ett fynd. Tack vare den starka italienska startmotorn som var avsedd för stridsvagnsmotorer hade dieseln att bara starta. Ombyggnaden av båten med ny motorbädd, nya däcksbalkar ny inredning visserligen spartansk tog hela vintern, nästan varje kväll, lördagseftermiddagar och söndagar. Kerstin var stundtals förstående! Ruffen med dohouset beställde jag av en ung båtbyggare i Grundsund på andra sidan av Gullmaren. Jag hade beräknat turningen av däcket så att ruffen på utsidan kunde förses med en sarg som passade i däcksbalkarna. Den vintern var mycket sträng och Gullmaren frös till så att isen bar när Grundsundaren bogserade överbyggnaden efter sin motorcykel till kajen vid Grötön där jag med hjälp av ett antal villiga tryckeriarbetare och den fine båtbyggaren Anders på Fridhemmet lyfte upp och bar in hela härligheten i Saltlagret där jag hade fått tillstånd att ställa upp båten på en tom golvyta under ombyggnaden denna vinter. Anders var en härlig bekantskap, en första klassens båtbyggare som vid sidan av sitt eget lilla båtbyggeri även var lärare på yrkesskolan i Lysekil i båtbyggnadskonst. Han hjälpte mig kollosalt mycket och lade bl.a. in nya däcksbalkar, passade in överbyggnaden, hjälpte mig med teakdäcket och motorbädden. Många kvällar och många lördagseftermiddagar och söndagar frös vi tillsammans i Saltlagerhallen. På den tiden hade man motbok för att kunna köpa sprit på systemet och jag skrev på en halvliter då och då till Anders. En kväll kom han och skruvade sig innan han berättade att han skulle fylla 50 och ha kalas. Han frågade om jag inte kunde skriva på en hel liter till honom och det gjorde jag gärna. Ett par dagar senare kom han igen och hjälpte mig och jag frågade om han hade fått ihop fylle så det räckte till kalaset. Jajamensan sade han jag har fått ihop 11 liter. Det var inte dåligt sa jag då blir ni väl många. Jag vi blir minsann 10 st. Herredjävlar vilket kalas det kommer att bli sa jag. Jo, sa Anders på sin härliga bohuslänska, du ska veta att det inte är ett riktigt kalas om en inte förlorar minnet lite. Båten blev färdig för sjösättning i april och döptes till ”Nené” lika med Kerstins nick-name som liten. Nené hade blivit en mycket snygg motorseglare, Mörkblå fribord och skvättebord, vit vattenlinje, kopparbrons som bottenfärg. Guldlinje överst på fribordet, relingsöverliggare i förnissad ek, teakdäck, och mahogny doghouse och ruff. Masten fyrkantig och ljusgråmålad, så även bommen. Jag var mäkta stolt över min skapelse som kostat en del i pengar med tanke på min lön och familjeutgifterna. Vi hade hela sommaren många underbara turer längs hela Bohuskusten från Marstrand i söder till Strömstad i norr. Semesterseglingen i 3 veckor gick till Hankö i Norge och däruppe i en liten vik med sandstrand lärde jag Fredrik simma vid 5 års ålder. Båten var färdig och det hade blivit slutet på augusti och jag var pressad av utgifterna och dessutom hade jag inget att syssla med och planlägga under vintern som skulle komma. Jag annonserade och båten var mycket snygg och mycket lättsåld. Såldes till en Dr Aminof i Göteborg. Jag levererade den i Långedrag och det visade sig sedan att Kim som var där med några vänner hade sett när jag överlämnade båten. Hösten kom och vi hade många trevliga vänner i Lysekil bl.a. borgmästaren Nils Granqvist med hustru som han alltid kallade fröken Pettersson. Sociala livet var intensivt med avbrott för en teaterafton om året då Midgårdsbion uppläts till riksteaterns turné. Midgårdsbion var den enda bion i stan som på den tiden hade strax över 6000 innevånare. Jag hade i Yachting World läst en artikel om en stor catamaran som seglade med gäster på Hawai. Den var döpt till Waikiki och seglade längs kusten vid Waikiki Beach. Avbildad och beskriven med ritning som visade 2 skrov med mycket skarp V-form och på mitten ett djupgående som gjorde centerbord onödigt. Jag började rita och bygga modeller i skala 1:10 i kartong. När jag tyckte att mina modeller började likna någonting fick jag lov av ett gammalt segelsällskap att husera ute på toppen av Grötön i deras gamla klubbhus. Där byggde jag Sveriges 2ndra catamaran den vintern.  6 meter lång och 2,5 meter bred 20 kvm segel, marconiriggad, och med stor och fock. Färg ljusblå. Broder Göran kom på våren upp med hustrun körande i Charlie Holms fina bil, en amerikanare jag tror det var en Studerbaker, som de vänligen hade fått låna. Catamaranen var precis färdig och Göran och jag bar ner den till vattnet sjösatte, riggade och jag hissade segel och var naturligtvis mycket spänd på om den överhuvudtaget gick att stagvända. Jag seglade ut på Gullmaren och Colibri som jag hade döpt den till visade sig segla utomordentligt snabbt och gick verkligen att stagvända. Jag mötte sedan när jag var ute på Gullmare och över i Fiskebäckskil åtskilliga gånger seglare och fiskare som inte trodde sina ögon när jag kom fräsande med ena skrovet i luften. På hösten 56 var det så tid att avsluta vistelsen i Lysekil. Vi flyttade tillbaka till Malmö där far Axel hade köpt hörnfastigheten Slottsgatan 10 – Jacob Nilsgatan 23 av fröknarna Kockums dödsbo och där en underbar våning på andra våningen hade blivit ledig strax innan. Våningen som innehöll 8 rum delade vi av i samband med renoveringen så att vi fick en härlig 5-rumsvåning med vacker 6-kantig matsal och ett mycket vackert vardagsrum som hörnrum. Catamaranen fraktades ner och såldes senare till en kollega till broder Göran som hette Kvist. Jag var själv bortrest när demonstrationsseglingen skulle äga rum så Göran ställde upp. Seglingen ägde rum längs kusten strax söder om Limhamn i en mycket frisk frånlandsvind. Göran seglade och Kvist gastade. Göran seglade catamaran för första gången och var van att segla snipe och finnjolle med den äran, och med många fina priser. Han tyckte att storseglet levde inne vid masten trots att han seglade med ena pontonen i luften föll han av lite för att få ännu bättre fart. Ögonblicket senare skar läponton ner och cattan voltade så sakta. Göran slängde sig i vattnet, Kvist promenerade så gott som torrskodd över på vingens undersida som nu hade blivit översida eftersom masten pekade mot havsbottnen. Göran simmade så gott det gick till haveristen där gasten lutande sig mot ena skrovet rökte en cigarrett och undrade vad Göran höll på med och vad som egentligen hade hänt. Han avslutade köpet trots allt hösten 57. Den gamle seglaren Kecke Mattson med den underbart vackra kostern ”På Kryss” stod på land och följde händelseförloppet. Han var känd för att ta vara på varje tillfälle att agera bärgare och gick följaktligen ut med sin båt och fick efter mycket möda ordning på cattan och bogserade den under stort jubel från land in den till den då lilla hamnen vid sidan om färjeläget. Kerstin och jag hade ett omfattande socialt liv med mycket festligheter och sommaren 1958 hyrde vi en villa av Eric Hermberg bror till Åke, Görans chef uppe i nya Bjärred. Jag blev den sommaren litet medskyldig till starten av Bjärreds Segelsällskap och byggandet av båtbryggan.

 

Hösten 58 blev det en underbar tur med Stella Polaris. Jag skulle närvara hos Continental Can Co. i Chicago där en teknisk konferens skulle avhållas som varade i dagarna 3 och där jag agerade som ordförande för Tryckeri gruppen, som bestod av ett femtontal deltagare från alla associerade burktillverkare i världen som hade slutit tekniskt samarbetsavtal med C.C.Co. Kerstin och jag voro mycket goda vänner med Anna Lisa Hansen som dessutom var barndomsvän och klasskamrat med Kerstin. Anna Lisa var sedan någon tid gift med en amerikanare som hette Danny Walker och dom var bosatta i en villa i Darien uppe i Connecticut. Anna Lisas pappa den berömde och härlige seglaren, förlagsdirektören och skeppsredaren Einar Hansen kände vi naturligtvis och det hela slutade med att Kerstin fick åka som en av 4 passagerare på en av Einars tankbåtar Ocean Clipper från Göteborg till Delaware för att därifrån med Greyhund buss åka upp till Anna Lisa i Darien. Hon bodde där lagom länge för att sedan åka Greyhund till Chicago för att sammanträffa med mig som just avslutat mötet där och även som medlem i Triple A fått ihop ett avtal om att köra en ny Buick cabriolet till utskeppningshamnen New Orleans mot en kostnad av 1 dollar och bensinen. Detta arrangemang var ganska vanligt när det gällde att få bilar avsedda för högre befäl i Korea så billigt som möjligt transporterade till någon lämplig utskeppningshamn. Jag hade ordnat detta transportsätt till New Orleans eftersom vi voro inviterade att segla med Einars kryssningsfartyg Stella Polaris på dess årliga resa tillbaka till Sverige på våren för att snyggas upp efter vinterns kryssningar i Carribien och förberedas för sommarens kryssningar med amerikanare och annat löst folk upp till Nordkap. Vi anlände efter 3 dagars intressant biltur längs Misisippi m.m. till New Orleans. Stella Polaris skulle inte avgå förrän om 4 dagar. Vi hade goda vänner i Malmö, familjen Lars och Christine Schreiter där Lars var dir ass. På Einars förlag Allhem och Christine var dotter till en av de 40 mycket välsituerade kaffeplantage ägarna i San Salvadore i Centralamerika. Jag hade tagit reda på mycket om befintliga burktillverkare längs kusten därnere och hade så smått planer på att emigrera dit för att bli stor tillverkare och leverantör av emballage för fiskindustrin. Vi flög därför ner från New Orleans med mellanlandning i Guatemala City till El Salvador och stannade 2½ dygn, hälsade på Christines pappa och mamma och bodde på hotell i staden. Mycket intressant tills jag en dag gick förbi en öppen dörr till ett av hotellets rum. Därinne var ett helt showrum av tomma burkar av alla de sorter och jag fick då reda på att United Fruit i USA var storexportör av bleckemballage till San Salvador mm. Tablå! Tillbaka i New Orleans sista kvällen innan vi skulle ombord drack vi en whisky på rummet och gick ner på en Ostronbar och beställde av en maffig creolska 12 mexican blue oysters var. Stora så att man måste bita av hälften för att kunna sväljs. Dom serverades i en mycket god buljong och vi drack ett utsökt gott vin därtill. Jag pratade som vanligt med creolskaoch berättade vad vi var för några och att vi i det kalla klimatet i Norden nästan bara drack snaps och whisky. Hon rullade med ögonen och sa:” Never drink Whisky with oysters, it can kill you.  I had an Uncle and he died from it.” Kerstin och jag sov mycket oroligt den natten, vaknade en gång i timmen och kände på magen och kom underfund att vi fortfarande levde. Nästa morgon avgång. Stella skulle som sagt hem på rundsmörjning, ersättning av söndrigt porslin byte mattor etc.  160 passagerare mot normalt c.a 350. Personal 1 på varje passagerare. Toppen. Cruise entertainer och underbara Kapten Lundqvist. Mest rika USA änkor som efter en tid till sjöss var livsfarliga både för befäl och de få manliga passagerarna. 1sta angöringen var Havana på Cuba. Detta var innan Fidel Castros revolution och Havana var en av världens absolut värsta nöjescenter. Vi kom in i hamnen på eftermiddagen och kvällen och halva natten tillbringades på härliga restauranger och nattklubbar. En oförglömlig upplevelse. 2dra angöringen var St. Thomas i USA:s Västindien. Bad och sightseeing. 3dje angöringen Bermuda-oerhört brittiskt men mycket intressant. 4de angöringen Madeira där då hamnen i Funchal var för liten och grund för Stella Polaris. Vi fick följaktligen ankra på redden och transporterades med tender till land. På kvällen var det fantastiskt att från land se Stella med över topp belysning för ankar. Övernattning i land, för att nästa dag utforska ön, med bl.a slädåkning nerför de krokiga och branta kullerstensbelagda smågatorna. Slädarna drogs och bromsades av 2 män som dels smorde under medarna med talgade repstumpar och dels styrde med var sitt längre rep som var fastsatta framtill på var sin sida av släden. 5te och sista angöringen Ostende i Holland där resan tog slut och båten skulle in på varv. Hela trippen New Orleans – Ostende varade 12 fantastiska dygn och vi visste inte hur tacksamma vi var för denna gratisresa som Einar Hansen så frikostligt bjöd på. Tågresa därifrån och hem till Malmö. En helt underbar resa med dels alla aktiviteter vid de olika angöringarna och dels alla helfestliga jippon ombord arrangerade av kryssningschefen. Bl.a, en maskerad med danstävling där herrskapet Laurin utklädda till flamencodansare vann 1sta pris. Ett underbart foto finns där vi mottager priset av Kapten Lundqvist, finns i mina samlingar under rubriken ”Nostalgi. Resan ägde rum i april månad 1958.

 

Sommaren och hösten 58 gick sin gilla gång och under senhösten uppstod misshälligheter mellan Kerstin och mig, vi beslöt att skilja oss, ej beroende på någon form av otrohet utan på grund av andra olikheter. Jag flyttade upp i mina föräldrars våning 3 våningar över vår gamla våning och bodde där ensam då mina föräldrar tillbringade 1 månad på Kanarieöarna. Därefter flyttade jag ut till Bjärred till min lilla stuga ”Sjötorp” som låg på sjötomten som jag hade köpt av mina föräldrar och där jag hade byggt en liten hydda vid sidan om min mor Elsas sandgrotta av bräder från tryckpressleveranser från England och där sommaren 58 Fredrik och Rickard hade huserat. Mitt liv i min lilla stuga i Bjärred förflöt våren 1959 ganska innehållslöst och stundom rätt kallt då den enda värmekällan var den öppna spisen och lite elelement. Kerstin och pojkarna flyttade in i en liten lägenhet bakom Ribershus. I april 1959 fick jag se en annons om ett litet hus i Limhamn. Jag tog kontakt med ägaren som visade sig vara en Maria Svensson, änka efter mudderförman Frithiof Svensson. Jag besiktigade huset som visade sig vara en 40 kvm sommarstuga, gul med rött tegeltak och liggande på en underbar liten tomt på 900 kvm fylld av ett 40-tal fruktträd. En idyll som låg tillsammans med några andra kolonistugor. Adressen var Runebergsgatan 6 och tomten en kotlettbentomt som låg på den gamla markhöjden och där ”gatorna” var grusstigar. Priset som Maria begärde var 32.000.- Jag slog till och betalade 22.000.- kontant och hade 2 st inteckningar hos Maria  på 5000.- var som löpte med 5,5 %  Det var mycket pengar för en nyskild herre som betalade underhåll till 2 pojkar och till f.d. hustrun. Jag planerade att bygga till huset till hösten och hyrde ut till en ung ingenjör Magnus Lagerlöf som jobbade på Plåtmanufaktur som lab. assistent och som jag hade haft som assistent i Lysekil. Han var också nyskild och hade 2 barn. Dom bodde översommaren tillsammans med en ”barnjungfru”. Jag tänkte inreda mitt lilla hus på Limhamn till ett härligt ungkarlshus med snygg bar i lilla vardagsrummet och liten carport uppsvängd vid sidan av huset med plats för en Jaguar E-type. Den 7 april 59 var jag hembjuden till broder Göran och hustru Marianne som förbarmade sig över den frånskilde och ensamme Clas..