Min historia från 1943 och c:a 20 år framåt.
Obs om du ser felaktiga uppgifter/namn eller att det fattas något väsentligt eller något bör borttagas v.v då att höra att av dig så jag kan korrigera, komplettera vilket det gör bl.a på klasskort 1:a klass.
Jag föddes 1943 i Malmö och beskrivs då av Ingrid ” den 17 december fick jag min förtidiga julklapp” hur man nu ska tolka detta. Tiden i Malmö har jag av förklarliga inga minnen av men lyckligtvis ett par fotografier. Det första fotot är jag och Ingrid i hyresrummet vid Möllevångstorget, det andra är från Höllviken som på den tiden var ett sommarstugeområde med, lång och fin badstrand, sommarrestaurang och en dansbana, på 3:e bilden är Ingrids morbror Olle, Ingrid, jag och moster Ruth i Falsterbo eller Höllviken. Till julen 1945 flyttade(s) jag till Värsta i Njurunda/Sundsvall till mormor och morfar. Därefter efter olika turer till Uppsala, Stockholm och tillbaka till Värsta. 1948 flyttades jag till slut till Linköping, en lägenhet på Nya Tanneforsvägen.
Nya Tanneforsvägen:
Först ett fotot taget på Stångebropromenaden 1948 ses Lars Beén, Ingrid, Lars fru Martha och lilla jag. Från den tiden där har jag inte så många minnen men några. Den ena är att man på den tiden varje dag fick ta på sig ett ”livstycke” vars syfte var att hålla upp de långa strumpor man hade på den tiden. Det andra något mindre trevligt var att jag alltid / nästan fick gröt till frukost och ibland var den stekt vilket inte var ett dugg bättre. I köket fanns ett fönster som öppnades med ett vred, sedan sköt man ut underdelen av fönstret, så när ingen såg mig så hällde jag ut såväl gröt som mjölk genom fönstret. Det var en ”framgångsrik” lösning på problemet men det visade sig tyvärr att ha ”en hake”. Vi bodde på 3:e våningen och vid ett, sanningen å säga det enda, tillfälle så hade de som bodde våningen under också öppnat sitt köksfönster vilket resulterade i att min grötfrukost hamnade på deras utskjutna köksfönster, övriga kommentarer överflödiga. Ett återkommande ljust minne var att vi flera gånger besökte "moster Märta å morbror Johan" på Odensfors, där var ofta släktmiddagar företrädesvis på somrarna. Här ett foto på två av de yngre gästerna, Eva och jag på gräsmattan framför stora ingången till Odensfors. Ännu ett ljust minne var att på den tiden vara ägare till en trampbil och jag hade turen att fått en sådan. Det fanns 2 typer, den ena framfördes med pedaler som gick ”fram och tillbaka” och påverkade bakaxeln via stänger, den andra modellen hade kedjedrift som gjorde den betydligt lättare att framföra, visserligen för att få upp samma fart som de med stänger under gymsamma omständigheter kunde uppnå fick man med kedjemodellen trampa på ”uta helvete” men som sagt det var det var det värt. Därefter bar det iväg till Klostergatan 62, det är 3 hus som ligger en bit in från gatan gränsande till parken Trädgårdsföreningen.
Nu delar jag upp tiden/händelserna i Fritiden och Skoltiden.
Fritiden
på Klostergatan var tyvärr en tid av kombinationen ”otur å eländes elände”. Huset vi bodde i ett 2vånings med källare, en lägenhet per våning ägdes av Börjes pappa(Generalen), du kan läsa mer om detta i Börjes memoarer. Vi bodde på andra våningen med en stor indragen balkong mot Trädgårdsföreningen på vilken även ett isskåp stod på, på den tiden hade vi inget kylskåp men väl ett isskåp. Titt som tätt kom ett par gubbar med ett stort isblock som lades in i isskåpet.
Ja vad var det då som var så ”eländig”?
Den första olyckan, väster om den södra änden av Klostergatan ligger Café Belvederen och US, dessa platser ligger betydligt högre än Klostergatan så om man funderar på att med cykel förflytta sig från ex Belvederen till Klostergatan bör dylikt fordon vara utrustat med en väl fungerande broms! Min lilla cykel hade en ”väl fungerande broms” men också ett halvtrasigt kedjeskydd som stundom vek ut sig i framkant vilket förhindrade att jag kunde föra tramporna bakåt och på så sätt bromsa. Således med full fart från högsta punkt mot hemmet på Klostergatan så kom jag till 90-grades böjen, där backen och Klostergatan sammanstrålar och hade inte tillstymmelse till möjlighet att kunna bromsa. For i full fart i 45 graders vinkel rätt över gatan, tur att ingen kom!!, rakt in i stentrottoarkanten och avslutningsvis flög jag och cykeln in i staketet som på den tiden bestod av ett grönt lågt Gunnebostängsel med ett vinkeljärn upptill, herre jösses vad jag slog mig. Nästa elände, var till 100% ren otur men kunde om jag inte i oturen haft sån tur kunde det slutat riktigt illa. I Trädgårdsföreningen då som nu finns en lekplats och den ligger idag ungefär som den gjorde då men på den tiden fanns ett litet ”trägolv” under varje gunga bestående av några ihop spikade brädor. Skulle dit och gunga inget speciellt med det så när jag fått upp högsta fart så satt jag och släpade fötterna mot brädorna som vanligt men just idag så vek jag fötterna bakåt så jag släpade ovansidan av fötterna mot dessa. Oturligt stack en spik upp några centimeter och skar upp nästan hela överdelen av vänster fot. Tur i oturen så fanns där en vuxen person som såg det hela och kunde snabbt få mig hem bärandes och ännu snabbar upp till lasarettet så det hela avlöpte lyckligt, men det var på håret. Tändstickor och småbarn är ingen bra kombination, men mitt ”stolleprov” bakom soffan kommer jag ihåg som igår. Sammanfattnings så slutade även denna episod bra som du redan förstått. Bortsätt från ”Finska sjukan ”som jag hade när jag var c:a 3 år, och fram till dags dato har jag haft turen att vara mer eller mindre alltid frisk och har haft få skador. Men tiden, nästan hela utom slutet av den så var jag mer eller mindre konstant sjuk i det ena efter det andra när jag bodde på Klostergatan. Ingen kunde fatta anledningen därtill förrän det i ett helt annat syfte gjordes en provtryckning av husets rökkanal, det visade sig då att det fattades en eldfast tegelsten i rökgången så att det som skilde mig från rökgaserna när jag sov var en tunn tapet inte underligt att jag jämt var sjuk. Några ljusglimtar var att det var nära till Tinnis och att parkeringen mellan Tinnis och Södra Linnéskolan användes av Cirkus Scott när de var här. Ett år hade de 3st manager samtidigt, det var häftigt. När sedan också alla problem som du redan läst om var ”lösta ”så fick jag som plåster på såren en hund, schäfern Rita.
Skoltiden: Började skolan när vi bodde på Klostergatan, det blev i Nya Linné Skolan, byggnaden finns än idag kvar men det är länge sedan det var en skola. Det blev klass 1-3. Detta klassfoto, 1:an, taget utanför ingången till Linköpings Domkyrka. Flera bestående minnen finns från den skoltiden, det ena var att jag på den tiden i skolan tilltalades med ULF då det fanns en till med förnamnet Christer men med ett efternamn som började på bokstav som kom före R i alfabetet. Det andra var att jag var frånvarande i 97 dagar första läsåret bl.a p.g.a scharlakansfeber och ovan redan nämnda bekymmer. Det tredje berodde på att våran klassföreståndare var mäkta teaterintresserad så naturligtvis så skulle vi spela en teaterpjäs. Valet föll på det helt okända pjäsen ”Mjölnaren och hans bekymmer”. Huvudrollen i pjäsen var mjölnarens dräng ”Pålle” som skulle lösa och reda ut alla mjölnarens bekymmer. För huvudrollsinnehavaren uppstod genast ett oöverstigligt problem, i en scen skulle han pussa en kvinnlig motspelerska. ALDRIG! Så handlingen i pjäsen fick en smärre omarbetning och därefter fortlöpte projektet. Efter omarbetningen så blev pjäsens speltid c:a 1 timma, dvs en himla massa repliker skulle pluggas in och jag kommer än idag ihåg hur jag och Ingrid övade / trälade varenda kväll med alla min repliker. Hur som så mot alla odds så blev det succé vilket resulterade i att vi fick framföra pjäsen för samtliga elever på såväl nya som gamla Linnéskolan. Så kanske inte så konstigt att resten av livet så har ”Pålle” följt mig på gott och ont. På detta klassfoto, 3:e klass, taget utanför Nya Linné Skolan syns såväl huvudperson samt delar av den vid pjäsens framförande hänförda åskådarmassa. Nästa anhalt i livet blev Södermalmsgatan i Södermalm.
På fotot är Ingrid, Ingrids morbror(Olle) och min lillebror Peter.
Skoltiden
Hit flyttade vi när jag gick i 3:e klass. Då var inte Ånestadsskolan färdigbyggd så jag fick åka buss till Linnéskolan. Redan i 2:a klass hade en ”italienska” börjat i klassen, Vanda Maulini, det var mycket speciellt. I 3:e klass var de fyra italienskor, Milvia Baudini, Maria-Gratzia Potunato, Vittoria Pierantonelli och redan nämnda Vanda. Vad jag vet om dessa är att Milvia åkte tillbaka till Italien och gifte sig med en italienare. Maria-Gratzia blev kvar i Sverige och gifte sig med en svensk, Vittoria träffade en Italienare och gifte sig och sedan flyttade de tillbaka till Italien, Vanda följde med sin familj som bara efter några år i Sverige flyttade till Canada. Samtliga hade kommit med sina familjer till Sverige då SAAB i Linköping efter kriget var i stort behov av skickliga yrkesmän. 4:e klass blev lite speciell tack vare att det var det året som Ånestadsskolan öppnades, allt nytt och fint med en stor bespisning. Det blev hela 4:an och höstterminen i 5:an.
Fritiden
Fördelen med att gå i Linnéskolan och att bo i Södermalm var att man fick ett busskort som visserligen endast gällde vardagar, vilket kunde missbrukas på så sätt att man utnyttjade det även på helger, fungerade 9 av 10 gånger. Tack vare detta så kunde ”veckopengen = 1kr” räcka till både en matinébiobiljett(75 öre) och en ask Domino(25 öre). Biljetten hade inte endast förtjänsten att man kom in på föreställningen den användes även till att få fram ett bedrövligt oljud och att ”brinna upp”. Så fort man kommit till sin bänk så veks och revs biljetten på ett speciellt vis varefter man blåste i den för allt man kunde och var värd för att framställa så mycket oväsen man bara kunde. Samtidigt var man tvungen att var till 100% skärp och ha koll på biovaktmästaren för om man hade otur kunde man bli utslängd och då missa filmen. I sanningens namn var nog detta som gjorde det hela så spännande och ”nödvändigt”, när sedan första filmbilderna visades och samtidigt lampor släktes gällde det att fort som attan knöla ihop biobiljetten och slänga upp den så högt du kunde. Biljetten kom då om man hade tur i ljusstrålen från projektorn och lystes då upp vilket man uppfattade som att den tog eld och brann upp. Eftersom man slängde den lite snett så fick man aldrig den neddimpande på sig vilket vid den tiden/åldern uppfattades som och stärkte övertygelsen att den hade verkligen ”brunnit upp”, gud så häftigt det var. Ett annat måste vid den tiden var att man hade minst 1st helst 2st ”dopparböcker”. Jag är säker på att ingen 3-5:e klassare idag vet vad det är och detta till viss del helt förklarligt. Det närmsta idag är väl kollegieblock men på den tiden var de mer likt en bok speciellt vad det gäller bokryggen, dvs en fd använd räkne eller rättskrivningsbok. En annan oumbärligt ingrediens var ”filmisar”, finns nog inte heller idag. En ”filmis” var ett litet pappersfoto i färg på en känd/berömd person i huvudsak en manlig eller i värsta fall en kvinnlig skådespelare. En ”filmis” värde var en subjektiv bedömning men i huvudsak baserad på dess ”kändisskap”. En riktig pojkhöjdare var västernstjärnan Roy Roger sittande på sin vita stegrande hingst med 2st coltrevolvrar i pistolhölstret och en vidbrättad cowboyhatt, en sådan ”filmis” kunde under gynnsamma förhållanden ge upp till 3-4 ”dopp”. Du kan idag läsa om såväl ”filmisar” som ”dopparböcker” på nätet. Låt mig nämna några redan då okända och obetydliga personer boende i Södermalm som jag trots detta minns än idag.
Lajdon: områdets skräck några år äldre än undertecknad.
Galten: Lajdons bror, en enveten och tråkig person som alltid skulle hänga med vilket vi andra inte ville. Tyvärr hade han ett osvikligt ”ess i rockärmen” som gjorde att han alltid fick sin vilja igenom, han skulle skvallra för Lajdon att vi åkte på cykelkrossbanan som Lajdon och hans kompisar färdigställt. Att åka på den var vid den tiden ett av livets höjdpunkter. Banan låg då ungefär bakom husen på Högdalsgatan där idag Poppelvägen går som då inte fanns.
”Janne me tanna”: Son till ”Geting” som hade minigolfbanan mellan Hackefors sluss och Hjulsbro.Tyvärr hade Janne lite för stor förkärlek till tinner så jag vet inte hur det hela slutade.
Krister ”Kiddo” Mattsson en trevlig prick som jag även senare i livet träffade på.
Tvillingbröderna Hjort undrar hur det gick för dem?
Medans vi bodde där så 1951 hyrde Ingrid och Börje ett torp i Mantorp och om det är väl inte mycket att orda om än att vi hade köpt familjen första bil en Jowet Javelin, på fotot Ingrids moster Ruth, Ingrid och jag, min hund Rita och Jowet'en, så vi kunde åka till och från landet. Ja lite märkvärldigt var det allt, på den tiden skulle inte solen lysa på varken däck eller lack så det blev byggt en "dåtidens careport" innan begreppet carport var uppfunnet, på fotot Jowetén, jag och Börje. Ibland kom farmor och farfar och hälsade på i sin ,i mitt tycke, fina ”Mercerdes” På fotot Rita, Börje, Ingrid, Thomas Nilsson vår hyresvärds son, Sigge(generalen), jag, Bojan(generalskan) och Ingrids moster Ruth samt Mercan en 170S. Innan vi, jag, Börje, Ingrid och Rita, flyttade till nästa ställe, Hjulsbro, fick jag en lillebror(Peter), han syns inte men anas.
På den tiden fanns inte balkongen och uterummet var ej inglasat!
Bad och simning typiska sommaraktiviteter. Dessa hade startat redan uppe i Sundsvall men man kan nog påstå att på sommarstället Majudden i Bestorp c:a 2,5 mil söder om Linköping, mer om Majudden kan du läsa i Börjes Memoarer, så tog de full fart. Det är några speciella saker jag kommer ihåg därifrån. Det första var att jag lärde mig att simma där, inte så tokigt då trappen från altanen gick direkt ner i sjön Stora Rengen. Det andra var att jag fick de första lektionerna i seglingens ädla konst i den stora tunga roddbåten som då försågs ett ett hemmagjort gaffelsegel och styråra. Sammanfattningsvis kan man i efterhand konstatera att "segelbåtens" seglingegenskaper var mer än mediokra, men men. Arrangemanget med gaffelseglet var trots allt inte så tokigt då jag de senare åren vi hade Majudden fick jag varannan dag ro sträckan Majudden - Vårnäs kyrka t.o.r c:a 4 km för att hämta mjölk. Det var ett styft "jobb" att ro den stora å tunga roddbåten i motvind, oftast på ditvägen, för en 10-årig men då kom seglet väl på plats när man skulle hem igen det blev en fin "slör". Det tredje var att då var det de första gångerna jag smygrökte, cigarretterna anskaffades genom att cykla till affären i Bestorp och inhandla två stycken lösa Boy. Det fjärde var att jag av någon oförklarig anledning tyckte otroligt illa om vår barnflicka vars huvudsakliga uppgift var att hålla ett öga på lillebror Peter så att han inte trillade i sjön. Här fyra stycken bilder från den tiden, det första roddbåten,jag, hunden Rita, Ingrid och Ingrids moster Ruth med Peter i knät obs lägg märket till båtens storlek iförhållande till mig.Bild nr 2 är Rita, Ingrid, Peter, jag iförd för den tiden omåttligt populär "Stålmannens tröja", Ingrids morbror Olle och hans fru "Moster Ruth" och avslutningsvis min och Peters kusin Agneta. Notera även de eleganta-bastanta och robusta trädgårdsmöblerna. Bild nr 3 är Rita, jag, Peter, Ingrid, Moster Ruth hennes syster Edith tillika Ingrids mor och min, Peter och Agnetas mormor, Agneta sitter brevid Edith och stående längst bak vår barnflicka Birgitta. Bild nr 4, jag, Peter och kusin Agneta. När vi sålt Majudden överflyttades sommaraktiviteterna till badparken i Hjulsbro, benämnt ”Badis”.
Fritiden
När man ser tillbaka kan man konstatera att tiden i Hjulsbro var en händelserik tid som kom att ha stor påverka på saker å ting senare i livet något som man då var lyckligt omedveten om. På vintern var det huvudsakliga: Hockey, Flipperspel, Mopeder och senare bilar och sommaraktiviteterna : Bad, Simning, Minigolf, Skytte, Flipperspel, Mopeder, Flickor och senare bilar. Även ännu en lillebror benämnd Mikael anlände. Här ett lite senare på oss tre, jag, Mikael och Peter
Om vi börjar med hockey så hade jag det verkligen förspänt då det var mindre än 100 meter hemifrån till isbanan. Den var stor med en låg sarg, mer passande mer för bandy men hade både belysning och omklädningsrum. Tack vare det korta avståndet kunde jag gå med mina träklampor hemifrån till isbanan å vise versa. Tyvärr hade det korta avståndet en nackdel, obs detta gällde alla aktiviteter året om som skedde inom en radie på 200 meter hemifrån. Ingrid hade uppfunnit föregångaren till mobilen, visselpipan! Säker ur hennes perspektiv ett förträffligt användbart instrument men ett för mig ett eländes elände då hela Hjulsbro inom visselpipans täckningsområde visste att nu skulle ”Christer hem”, mycket känsligt i den åldern. Skytte var på den tiden,1956, mycket vanligare än vad det är idag. Så på söndagsmornar vid tjänlig väderlek tog man cykeln och upp till Hjulsbros skyttebana vid Vinstorp Slattefors. Man ömsom sköt eller markerade och så lite fika, när man tänker på hela "skytteföreteelsen" idag så skulle något under samma omständigheter inte få förekomma, 13 år gammal låg man och sköt med en mauser som jag tror var från tiden första världskriget. Skytteföreningen bildades 1940 och gick i graven 1990 dvs på sin 50-årsdag. Mopeder å Flipperspel hängde ihop som ”hand i handske”. Flipperspelen kom först, jag hade turen att inte så lågt bort hemifrån låg Café Rosenhyddan. Ett litet bageri i den ena byggnaden och i den andra byggnaden själva kaféet. Hon som förestod cafét var gift/sambo med en snubbe som hade en massa flipperspel och musikautomater som han(Nordenhed) placerade ut i Linköping med omnejd så när alla inte var utplacerade så kunde både en, två och ibland 3st spel placeras på Rosenhyddan. Men efter något år upphörde denna verksamhet. Turlig för mig och många fler så hade motsvarande verksamhet startat på café Ekhyddan vid Hackefors Sluss, dvs ett litet rum,det på hörnet med två fönster, på cafét hade både fått jukebox och flipperspel. I anslutning till kafét låg Getings minigolfbana där jag tillbringades många givande golftimmar. Varje vecka pågick en turnering med final på söndagen, jag vann vid två tillfällen annars var det nästan alltid den omöjlige Olle som vann.
Min första moped var ingen moped utan jag köpte en utsliten påhängsmotor av märket Flink, som du ser på bilden så har den en lång spak som man höjde eller sänkte motorn med, kan jämföras med ”en frikoppling” . ”Pärlan” som jag kom över hade ingen spak så att om man behövde färdas enbart med hjälp av cykelns trampor så fick motorn lyftas i tändkabel. Denna nödlösning fungerade alldeles utmärkt till den dagen jag körde i ett gupp som föranledde att motorn ofrivilligt sänktes, drivrullen hamnade på framhjulet, motorn började snurra runt, magneten genererade ström avsett för tändstiftet men just nu befann sig tändkabel/tändhatten i min vänstra handflata. Jag kan än idag starkt förnimma hur det kändes, i klartext ”hur fruktansvärt djä… ont det gjorde”. Nästa fordon var en riktig moped, en begagnad Monark, på bilden även minstebror Mikael, som genast modifierades, dvs sadeln ersattes med ”limpa” och 2st extralysen monterades ett på var sida om huvudstrålkastaren. Även plockades insatsen i ljuddämparen bort och ett tyvärr fåfängt försök att trimma den gjordes. Pluggen av hårdmetall som satt i insugningsröret var så väl ditsatt så den var med de medel som stod till buds, lika dåligt kunnande som verktyg, gjorde det omöjligt att trimma den. Denna tillfälliga motgång löstes med att Monarken såldes och ersattes med en Puch, observera att den på bilden håller i alla avseenden en "högre standard" än den undertecknad var ägare till. Den var betydligt lättare att trimma om man bara hade tålamod, fingertoppskänsla och lite tur så kunde den pluggen knackas bort utan att något skadades. Har ingen aning om hur många mil eller timmar man åkte på dessa men det var åtskilliga. Två parametrar som också man var tvungen att beakta var, detta gällde ”Puchen” eftersom den var trimmad och att de två små rör som släppte ut avgaserna från ljuddämparen var bortplockade för att få ett betydligt dovare ljud, en åtgärd av stor betydelse. Den ombyggdes oxå så att den fick fotväxel, dvs ett plattjärn som i framänden fick en lite böj, på mitten ett stort hål så man kunde trä den på trampaxeln innanför höger trampa och längst bak ett litet hål som man trädde in en relativt tunn gängad stång som var vikt i 90 grader som fästes med mutter på bägge sidorna av plattjärnet och i andra änden även där med 2st muttrar på var sida av växelaxeln som kom ut från växellådan. När man färdades i Linköping gällde det att ”vara på tå”, i Hjulsbro kunde man bortse från den faran utom då man passerade huset där ”rödlöken” bodde pga att polisen hade ett kontor på övervåningen, men i staden var den ofta mer överhängande och det var att bli stoppad av polisen. Flera gånger hejdades jag pga omständigheter återgiva ovan och då gällde det att fort som attan fly fältet. En gång fick jag ”fly” genom Trädgårdsföreningen ett område jag var väl förtrogen med eftersom som bott på Klostergatan 62, den andra gångerna med en 180 graders sväng plus tur och skicklighet och hårt bultande hjärta. Efter alltför många incidenter så blev resorna till staden färre och mer ”välplanerade”, förr eller senare skulle nog turen ”ta slut.”.
När Majudden sålts så överflyttades sommarens aktivitetert till "Badis" i Hjulsbro och de kan uppdelas i "de mera normala" skeenden vid ”Badis” de "något mera stolliga" söder därom och de "riktigt stolliga" norr om ”Badis”. Normala aktiviteter vid ”Badis” var naturligtvis att bada, vad annars, att första åren ha med sig en vevgrammofon plus några stenkakor, den plus stenkakorna byttes senare ut mot en transistorradio, deras gemensamma nämnaren var att ljudet var kass men vad gjorde det. En stor filt att ligga på och med lite tur kunde även lite kvinnlig fägring hamna därpå. För att inga missförstånd skall uppstå så vid den tiden var det mest fnitter å att klämma lite här å där och med dagens mått mätt otroligt oskyldigt. Om man till äventyrs hade en liten del kvar av veckopengen så slutade den sitt liv i "badkiosken" , där fanns allt en 12-16 åring behövde, glass, dricka och annat gott. Obs bilden tagen vid dess rivning(Landeryds hembygdsförening) Söder ut, dvs simmade i motström de c:a 600 meterna till pråmen Age4 som låg uppe vid Dockekulla för att få hoppa och dyka från lite höjd, c:a 3-4 meter. Förvisso fanns ett visst mått av fara att dyka från taket på styrhytten, gällde att ha bra fart så man kom utanför relingen, men den största faran var trots allt ”pråmägaren”. Du kan läsa mer om Age4 och dess öde på www.Hjulsbrovarvet.se
Norrut dvs mot Linköping som bekant rinner Stångån från söder mot norr. Det första som du kommer till är då Nya Hjulsbrobron och fortsätter du lite till så kommer du till Gamla Hjulsbrobron. Gamla bron nu som då består av 3st broar, Den första är en stenbro med valv, den andra var balkar som låg på cementfundament och den tredje som gick över slussen var på den tiden en svängbro som öppnade då kanalfartyget Kinda kom. Den första var för farlig då bakom den låg en utbyggnad från fabriken, vilket var dess omklädningsrum vars golv låg c:a 1 meter ovan vattenytan och hade massa järnskrot som stack ner från golvet mot vattenytan. Den tredje ledde in/ut till kanalen och där var alltid ett par av portarna stängda så den intressanta var som du redan räknat ut den mittersta. Vad var då så spännande med den, jo som jag redan nämnt så var/är vattnet i Stångån strömt, extra strömt på våren men då är det svinkallt, men på sommaren när det har regnat så kan det vara ganska strömt även då. Så vem vågade simma så nära bron som möjligt, missade man så åkte man under med en hisklig fart och då gällde att ta sig iland så fort som möjligt. När det var bara lite strömt så kunde man även dyka från bron, visserligen inte så högt men desto grundare. Ovan nämnda aktiviteter vid Gamla Bron kunde bara ske på helger då det arbetades i fabriken och fick någon där se vad vi höll på med så blev det ”ett djävla liv”.Nya bron den krävde ”sin man”, när man skulle hoppa därifrån. Så första gången kommer jag mer än väl ihåg. Det var en solig sommardag, en äldre pojke/man hade dykt från räcket, helt sanslöst om man betänker att största faran var det ringa vattendjupet och att dybotten var full med allsköns bråte kvarlämnat efter brobygget. När jag första gången skulle hoppa från bron, stod på räcket hållandes i lyktstolpen och samlade mod så räddades jag turligt nog av klockan, jag hade stått och velat så länge så det hade blivit dags för lunch. Så med ett elegant hopp ner på brons gångbana kunde jag ursäkta mig med att jag var tvungen hem och äta. Hur som tog lunchen slut så nu var bara upp på broräcket igen, samla erforderligt mod, tog ett djupt andetag och höll andan samt slutligen hoppade. Det är c:a 11 m från räcket till vattenytan så ett gott råd, börja inte hålla andan innan du hoppar gör det innan du når vattenytan. Alltnog det gick bra och följdes senare av ett otal hopp, det som var mest läskigt var att man nästan jämt kom ner med fötterna i den äckliga dybotten.
Skolan:
Till Hjulsbro kom vi senhösten 54 så det första jag gjorde var att gå och titta på skolan som jag skulle börja i våren 1955. Jag kommer väl ihåg detta ”besök” och även Ingrid då jag tog med mig Peter på vandringen Hjulsbro – Ullstämma – Hjulsbro. Denna vandring var väl inte speciell lång om man var 11 år men nyss fyllda 3 år kom så att säga saken i en annan dager plus att marschen tog ju en rundlig tid och för säkerhets skull visste Ingrid inget om tilltaget så jag kan såhär i efterhand förstå hur orolig hon måste ha varit över vart Peter höll hus den eftermiddagen. Minns även att när vi kom fram till skolan, närmare bestämt till grinden till skolgården så kom varenda en av eleverna framspringande, jag och Peter på ena sidan grinden och hela skolan på andra sidan, snacka om att man kände sig uttittad. Hur som så började jag där vårterminen i 5:e klass. Att komma från den helt nybyggda Ånestadsskolan med moderna lokaler, läseböcker och matbespisning till Ullstämmas B-skola, B-skola är 2st årsklasser i samma klassrum, bl.a användes katekesen i Kristendomskunskap och matsäck i ryggsäck som åts sittande på träbänk utanför klassrummet, prata om ”kulturkrock”. Med facit i hand kan jag dock konstatera att de 3 terminerna, halva 5:an och hela 6:an var en bra tid innan det sedan blev dags för Läroverket. Ett klassfoto på 5/6:e klass(B-skola) vårterminen 1956.
Konfirmationen:
När jag gick i 6:e klass var det dax för konfirmation. Vi läste i den gamla skolan i Hjulsbro, Hagebyskolan, då avsedd för 1:a och 2:a klass som numera sedan länge riven. Utöver att man skulle gå och "förkovra sig" så ingick även en form av "kyrkplikt", dvs man skulle besöka söndagens högmässa och om man missade den var det bra om man till nästkommande konfirmationslextion hade en bra ursäkt. Tyvärr visade det sig att Börje hade ett behov av en kombination av motion och andlig spis vilket resulterade i att varje söndag under min konfirmationstid så blev det marsch till plus närvaro i Landeryds kyrka. Här ges tillfälle att bese "guds skara" .
Läroverket.
Jag började 1:4, dvs en 4:årig linje men för säkerhets skull togs den på 5 år. Resan till och från Hjulsbro-Läroverket-Hjulsbro skedde med buss(45min) till busscentralen samt fotvandring(20min) till Läroverket sedan efter dagen lektioner samma resa hem, så ganska långa skoldagar blev det samt 4 kvällar läxor. Ibland kunde det även bli så att man fick ta någon timma av helgen då företrädelsevis p.g.a räknetal som skulle redovisar på en måndag. De första åren H.A.L förflöt lugnt å stilla det enda noterbara var vår gymnastiklärare Skarfors, en avdankad militär av den gamla sorten. Det första som gällde, vilket jag är helt överens med var att komma omklädd i tid. Man ska veta att det var en bit från H.A.L till gymnastiksalen som låg vid Linköpings domkyrka. Undertecknad var på den tiden smärt, spänstig, vig och stark så jag ”låg på plus” men såhär i efterhand förstår jag att de mindre lyckligt lottade hade nog ett ”litet helvete” då en av lärarens mindre starka sidor var, ska vi kalla det ”medmänsklighet”. I klass 3-4A så dalade studieintresset märkbart vilket föranledde att nästa klass blev 3-4B istället för förväntad 4-4A. De två sista åren i realskolan blev utom konkurrens de mest minnesvärda under min skoltid. Om jag inte minns helt fel så var vi 26st från start i 3-4B varav 24st var av märket ”kvarsittare”. De övriga två hade p.g.a ett administrativt misstag hamnat i denna klass, två flickor!!. Man kan än idag undra hur i himmelens namn kunde detta hända. Hur som stod de ut i 14 dagar även detta är och förblir en gåta. De satt på de två bänkar som stod närmast klassrumsdörren men vad hjälpte det? Vi var fyra stycken som med gemensamma ekonomiska ansträngningar hyrde en källarlokal upp vid regementet T1, det T1 som alla övriga regementen är sedan länge borta från staden. Denna lokal hade som syfte att härbärgera oss och lite annat ”löst folk” på håltimmar och även ibland på kvällarna, någon typ av studier med anknytning till H.A.L kan jag inte dra mig till minnes förekom där men annars förekom nog vissa ”studier”. Alltnog efter två år med kanske inte alltför överdriven entusiasm klarades realexamen av så här är jag och Nils. Så vad skulle jag göra nu? Jag började med en toppenskön sommar ute på Rossviken som ligger norr om Loftahammar ända ute vid havet, massor med bad, sol och fiske företrädesvis av gädda. Rossviken var ett lite "märkligt" ställe vid vägs ände. Det bestod av två hus, den ena var stor rappad villa som vi hyrde av chefen på SF och ett mindre bostadshus av trä som beboddes av arrendatorn och hans familj. Vi hade stundtals el och föjlaktligen bekvämligheter därefter, el fanns när ett diselaggregat startades företrädelsevis på kvällarna. Med facit i hand skulle jag ha läst vidare men av olika anledningar blev det istället yrkesskolan i Mjölby.
Mjölby
Centrala Verkstadsskolan,Yrkesskolan i Mjölby:
När jag befann mig i Mjölby på skolan så ägnades dagarna åt att ”plugga”, och på kvällarna spelades handboll, det blev massor av handbollstimmar. Under första året så hade jag en oregistrerad, oförsäkrad Nv 250cc utrustad med ett flertal brister, bl.a fungerade inte laddningen. Detta föranledde att färderna med denna skedde utanför Mjölby företrädesvis neråt Strålsnäs och Boxholm. Ävenledes begränsades resans längd av hur länge batteriet varade, speciellt var man tvungen att ta hänsyn till hur ljust/mörkt det var, att använda halv/helljus var inte att tänka på, i nödfall parkeringsljus. Turligt nog tröttnade jag på ”hojen” innan det var ”för sent” och jag sålde den för en billig penning. Även under första året på yrkesskolan fyllde jag 18 år, dvs körkort. På den tiden var det vanligt att man bara gick körskola för att läsa teorin medans bilkörningen gjordes privat. Då hade Ingrid och Börje en Mercedes 300, den hade förut ägts av ”Hjulsbro Tråddrageri”. Det blev många övnings mil i den och här en bild just på den, så när det blev dags för uppkörning kände jag mig ”ganska säker”. Teoriprovet avlöpte galant men i körprovet kuggades jag p.g.a att jag inte hade haft vindrutetorkarna på, förvisso ett lätt duggregn, men ändå. Det jag kom mer ihåg idag av honom, besiktningsmannen, var att han hade ”båtmössa” på skallen och att jag tyckte att han var en riktig ”skitstövel”. Men skam den som ger sig så något senare så kom dagen för nästa uppkörning, en minnesvärd dag. En kompis, Per-Ove som är bror till min sedermera första fru men det är en helt annan historia, hade vid den tiden en begagnad Saab 92:a, ja alla 92:or vid den tiden var begagnade i variabelt skick. Men han var hygglig nog att ställa upp med sin bil så vi åkte ner till ”besiktningsman Smith” där vi nu alla tre tog plats i 92:an. Jag i förarsätet, Smith i passagerarstolen och Per-Ove i baksätet. Så lugnt och stilla pluttrade, en 92:a pluttrar alltid då en är utrustad med en 25 hkr 2-taktmotor, iväg på uppkörningsfärden. Det blev några vänster – högersvängar och sedan den obligatoriska ”stopp och start i uppförsbacke”. På den tiden var det alltid i ”Grönlunds backe” som då som nu ligger mitt i Linköping, numera får man endast gå eller cykla, men som sagt då gällde även biltrafik. ”Grönlunds backe” är nog inte längre än 15 meter men en ”lurig en” då den var väldigt brant och var belagd med kullersten. Väl stannat mitt i backen(1), dragit åt handbromsen och stängt av motorn så började proceduren med att ta sig därifrån på ”rätt sätt”, dvs ett måste för att få godkänt i körprovet. Motorn statades, man tittade åt alla håll och så lite gas för att möta mot kopplingen och samtidigt lossa handbromsen, ett scenarion som jag tränat många gånger, men vad hjälpte det. Saab 92 hade en egenhet att om bilen rullade bara så lite bakåt när man drog åt handbromsen som drog den åt sig själv lite till vilket var precis som hänt. Så jag orkade inte lossa den med en hand inte heller med två händer så med gemensamma krafter, jag och Smith, lyckades vi lossa den. Som redan sagts så var vi tre i bilen, dvs för en 25hkr 2-taksmotor var detta i kombination med den kraftiga uppförslutningen med än vad bilen klarade av trots fullt gaspådrag. Så lösningen blev att backa ”Grönlunds backe” nedför till Ågatan(2) för att där sedan ta Ågatan(3) tillbaka till utgångspunkten. Tro det eller inte men jag fick godkänt. Moped i all ära men med den täckes bara en begränsad yta, men med bil fanns inga gränser. Tyvärr är det som alltid att hur bra något verkar vara så finns alltid en hake och i detta fall ekonomin. De tre åren på yrkesskolan i Mjölby präglades inte precis av överflöd av pengar, om jag inte minns fel så hade man en ”flit månads peng” som startade i 1:an på 20:-/mån till 40:-/mån det 3:e året. Så här krävdes både kreativitet och arbete. Arbete var inga problem då vänskapskretsen alla fordon hade sett ”bättre dagar” däremot var det inte alltid så lätt att omvandla arbete till kontanter. Jag undrar ibland själv hur många kamdrev, bromsbackar, kopplingslameller och generatorkol som jag bytte under den tiden? Några kronor ”flöt in” så vid tillfälle, en vinterlördagskväll, när vi var på Järntorget i Örebro en kompis och jag så inköptes tillsammans en Ford 49:a, V8 sidspis, som var otroligt fin vid första påseende, OBS inte tillnärmelsevis så fin som bilen på denna bild. Den var svart, original färg, med en lila överdel som jag är säker på hade kommit dit via, på den tiden fanns ett uttryck för en speciell målningsteknik ”dammsugarblåst”. Utöver detta hade den även fler egenheter, bl.a satt hela framsoffan mer eller mindre lös samt att kardanstången var för kort vilket förhindrade möjligheten att köra mer än 70 km/tim samt att bakdäcken hade ingjutna järnspiraler. Jag har varken tidigare eller senare sätt något liknande i däcksväg. När kardanstångsproblemet lösts, dvs en med rätt längd hade anskaffats på skroten blev hastighetsbegränsningen nu satt av de märkliga bakdäcken. Då flera av gatorna i centrala Linköping där vi på helgerna företrädesvis höll till voro av typ kullersten/gatsten så hade bakdäcken sin icke föraktliga förtjänst, dvs det var lätt att spinna med dem då det mesta av gummit som täckte spiralerna hade försvunnit vilket resulterade i att om man tryckte gasen i botten och man lyckades spinna loss så sprutade det gnistor bakom bilen påminnande som jättelika tomtebloss, ja ja ”no comments”. Tyvärr blev lyckan med Forden inte så långvarig pga att på den tiden var det vanligt med ”flygande”. ”Flygande kontroller” var ett gissel, man var ständigt tvungen att vara på vakt och så uppdaterad som det bara gick, det var inte så lätt fanns inga mobiler på den tiden. Normalt inträffade kontrollerna på kvällarna efter 19 och då företrädelsevis på lördagar, fullt förståeligt. Då kunde alla de tre viktiga sakerna kontrollers samtidigt, förarens nykterhet bilens skick och om man hade radio att man då även hade bilradiolicens. Det senare löstes genom att radion satt fast med en skruv som istället för en vanlig mutter hade en vingmutter. Det första med två fingrar på bibeln var aldrig något problem men det mittersta var det nästan alltid eller kanske om man ska vara ärlig, alltid ett problem. För att du käre läsare ska förstå så tar jag här ett ”minnesvärt exempel” det var med ovannämnda Ford. Polisen hade varit ofina nog att förlägga både i tid och plats en flygande en lördag eftermiddag inne i Linköping närmare bestämt vid Folkungavallen, helt utanför ordinarie rutiner. Körkortet och radion löste sig galant men så kom vi till ”bilen”. En flygande bestod först av en visuell besiktning och om den gick igenom följdes den av en ”provkörning”. Vi göra läsaren uppmärksam å att det var inte alltid man klarade sig igenom punkt 1, men det gjordes i detta fall. Vid detta tillfälle var det jag och ”flickvännen” som färdades i bilen. Följaktligen skulle nu provkörning ske, dvs polismannen satte sig på förarplatsen, flickvännen i mitten och jag längst till höger, dvs vi satt alla tre i framsoffan. Måhända gav inte det visuelle intrycket av bilen polismannen en känsla av att bromsarna på den var i perfekt skick. Den hade på yrkesskolan och till viss del även på dess bekostnad åtgärdas till nästintill nyskick. Sålunda inträffade följande sorliga fadäs. Polismannen med oss två som passagerare for iväg så fort Forden förmådde c:a 150 meter därefter ”ställde” han sig på bromsen. Undertecknad insåg redan i detta skede att denna dag var förstörd för det som inträffade nu var också omöjligt att undvika. Jag och hon spjärnade emot så mycket vi kunde med hjälp av att sätta händerna mot instrumentbrädan för att hålla såväl oss som framsoffan på plats. Den oförberedde polisen for tyvärr fram i ratten och tog sedan i med alla de krafter han förmådde för att skjuta sig ifrån ratten samtidigt som han släppte bromsen vilket fick till följd att vi alla for bakåt med en hisklig fart och eftersom framsoffan satt mer eller mindre helt löst så hamnade vi alla tre huller om buller i baksätet. Summa sumarium blev att vi, jag ,hon och bilen sakta men säkert eskorterade av en polisbil till dåtidens polishus som omgärdades delvis av en hög tegelmur där vi fick parkera bilen med körförbud! Om jag minns rätt så lyckades kompisen sälja bilen medans den stod hos polisen och jag å min sida lyckades övertala dem, polisen, att få köra bilen till en obefintlig verkstad på Hunnerbergsgatan. Att fotografera på den tiden var inte så vanligt och att jag har några foton kvar är än ovanligare, tyvärr vem som är vem är i flesta fall oklart men här några foton så får du i alla fall en ”tidskänsla”. Det var ofta att fest på lördagarna i något äldre ordenshus på landet, jag var flera gånger i Varv-Styra, Vinnerstad och Rystad. Vi fixade även egna fester, här bilder från vintern 62-63 i Sätravallen Bestorp. Pingsten 1964 samlade vi ihop de närmast sörjande och åkte till Valö och tältade/festade, har även några bilder därifrån, kanske inte de mest lämpade men ändå men det var ju trots allt inte precis igår. Här ett litet kollage från tiden 62-64. Efter examen i Mjölby blev det nu dax för militärtjänst på Gotland(P18) sensommaren (1964) och efter 13 månader var det dax för "muck" och sedan började det verkliga/vuxna livet.
Tack om du orkat läsa hit!
